Det har varit ett ovedersägligt faktum att Jönköpings kommun i många år satsat minimalt på kulturen, ställt i relation till vad motsvarande kommuner satsar. Att följa de årliga rapporterna (plats 215 av 290 kommuner) är en återkommande beklämmande påminnelse om priset av att leva i en krämar- och entreprenörstad. Trots det sker satsningar mestadels i det tysta. En av dessa är Jönköpings litteraturhus.
Tidigare i år utkom de med ett magasin, Brödtexten, som nu följs upp av ett andra nummer. Till största del handlar det om nyskriven skönlitteratur i form av poesi och prosa, men även en fin presentation av poeten Bengt Berg, samt Peter Nyberg Mollungs samlingsrecension av sju diktsamlingar med anknytning till Jönköping och närområdet.
Sju nyutkomna diktsamlingar? Jag läser mycket poesi – ett hundratal böcker om året – men dessa har gått mig förbi. Det säger något om antingen dessa böcker, eller om mig. I numret finns dikter av bland andra bekantingen Magnus Grehn, som också är förläggare. Julieta Krasijewicz skriver dikter på engelska (för transparensens skull var hon min elev på IB-programmet häromåret, så engelskan är befogad). Hon vann folkhögskolornas poesitävling tidigare i år, och jag gillar speciellt dikten ”Free Bitches”:
a loose Dog
is not more dangerous
than the Leash is
because the Dog bites
but the leash Chokes
and I rather Bleed than be asphyxiated
Som provkarta på vad som sker i området är det förstås ovärderligt att hålla sig uppdaterad med de här texterna. Det är också glädjande att litteraturhuset får en ny adress i sommar. Från den rivna byggnaden jämte Munksjön har de blivit inhysta vid en obskyr adress nära en bilreparatör, men nu återfinns de mer centralt – högst passande, för var ska sleven vara om inte i grytan?
Från den mer vitala norrländska kulturen är tidskriften Provins en fyrbåk. Jag har följt dem i flera år, men sällan har vi fått ett så fullmatat nummer som årets andra. Temat är ”ande”, som går att kopplas till både spökerier och andlighet. Det manifesteras i så många läsvärda texter att det är svårt att peka ut någon utan att därmed negligera någon. Spöken är ett lämpligt tema för en tidskrift. Ord & Bild upptäckte också det i ett spöknummer som kom i slutet av förra året.
Två danska romaner som kommer i svensk översättning i höst, skrivna av de spännande namnen Olga Ravn (jag läste Vaxbarnet på danska nyligen) och Rasmus Daugbjerg, som ju skrivit Troll. Två av höstens mest efterlängtade romaner. En annan har Mattias Timander skrivit (jag har läst den redan), och här intervjuar han poeten och diakonen Carolina Thorell, i ett samtal om bland annat Simone Weil. Och Andrea Lundgren, som så förtjänstfullt översatt Daugbjerg, bidrar med en skum prosatext.
Prosa skrivs också av poeterna Eva-Stina Byggmästar och Pernilla Berglund. Och många fler! Fler än jag här kan nämna. I numret finns också ett par lovande debutanter. För att inte tala om fotografen Erik Viklund, som är numrets konstnär. Provins har allt mer utvecklats till att bli något av landets snyggaste kulturtidskrift. Jag vet att den blev årets kulturtidskrift så sent som 2016, men jag tvivlar på att det går att hitta en snyggare eller bättre svensk kulturtidskrift just nu.
Balder är också en pålitlig leverantör av spännande material, och har också blivit årets kulturtidskrift (2020). Det finns alltid en oförutsägbar mix av det lantliga och det kosmopolitiska, och inte minst uppskattar jag de oftast initierade läsningarna som görs med viss frekvens. Här har poeten Arne Johnsson läst Jila Mossaed, och det är nog den mest ambitiösa recensionen av hennes senaste bok (Jag tillhörde vindarna) som går att finna.
John Swedenmark skriver fint om Weil. Är det bara jag, eller har inte Weil blivit den som ersatt Nietzsche som den filosof alla måste känna till? Swedenmark har också översatt George Herberts dikt ”Kärleken”, utan att det kommenteras att det var under läsningen av den dikten Weil menade att hon ”upptäckte Gud”. Det är inte svårt att förstå vad hon menar: det är en fantastisk dikt.
I våras deltog Elin Anna Labbas i en tv-intervju där hon konfronteras, apropå hennes roman om exploateringen av älvarna i Norrland. ”Vi behöver väl el?” säger journalisten. Labbas skriver en dikt som svar, där hon berättar om vatten och vad vatten betyder för människan.
Parallellt i numret finns också flera texter om landsbygden, om maten. På omslaget blickar två kor på oss, tänkta läsare. ”Mat & jord” lyder temat. Den som vill läsa mer av Sanna Samuelsson (som ju skriver så bra om kor i fjolårets bästa debut Mjölkat) hittar det här, likväl som Ingela Strandbergs tacktal när hon prisades av Svenska Akademien tidigare i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar