21 juni 2024

Faskikel 26. Vi leker inte på gravar, Emily Dickinson, översättning UKON och Jenny Tunedal, Anti

 

Ofta är det de galnaste idéerna som är de vackraste. Onekligen är det något galet över förlaget Antis metod att ge ut UKON och Jenny Tunedals översättningar av Emily Dickinson. I stället för omfångsrika urvalsböcker från de totalt nästan 1800 dikterna ger de ut dem i tunna häften, eller knippen, och de presenteras exakt så som poeten färdigställde dem. Det finns 40 sådana häften, och för ett par år sedan utkom just den sista, och häromåret nummer 34, och nu senast alltså nr 26.

 

De kallar dem ”Faskikel”, efter latinets ”fascis”, som betyder just knippe eller bunt, och så kallade den första utgivaren Mabel Loomis Todd dessa häften som Dickinson själv hade sytt ihop med rödvit tråd. Antis tråd är beige, men annars är det i replikaform vi kan ta del av dessa dikter. Nummer 26 har fått titeln Vi leker inte på gravar, en titel som kunde ha anspelat på en debatt som fördes på kultursidorna i januari 2021, om det skulle vara tillåtet med pulkåkning på kyrkogårdarna i Stockholm.

 


Bland de 21 dikter som ingår i den här upplagan finns en titel som inleds med just raden ”Vi leker inte på gravar”, och jag är troligen inte ensam om att tycka att Dickinson är synnerligen skicklig på inledningsrader. Eller vad sägs om dessa från denna faskikel?

 

Jag skuggade Månen runt Huset

 

Blixten leker – hela tiden –

 

Hjärnan – är vidare än Himlen –

 

Jag lever – tror Jag –

 

För att inte tala om en av hennes mest kända dikter, den som har nummer 591 i den utgåva som Franklin redigerade 1998: ”I heard a Fly buzz - when I died -”. Några saker bör alla som läser Dickinson känna till: hennes idoga bruk av det skiljetecken som kallas antingen bindestreck eller tankstreck. Det ersätter ofta kommatecknet och punkten, och i Franklins fall är det ett kort bindestreck, och i den andra utgåvan med hennes samlade dikter, den som Johnson redigerade 1955, är det ett långt tankstreck.

 

Vidare: ett udda val av inledande versal, som betonar viktiga ord. Det här bidrar till dikternas särpräglade rytm. Vidare: hon publicerade endast en handfull dikter under sin levnad, och resten hittades när hon dött. Och slutligen: att hon var enstöring som bodde kvar hos sina föräldrar hela livet och sällan umgicks med gästerna. Trots detta lyckas hon gestalta så mycket av mänsklig erfarenhet. Men det är frågan om inte det var till hennes fördel att hon slapp socialisera sig med människor hela tiden, att det gav henne unika insikter genom att nästan hela tiden vara utelämnad åt sina egna tankar, och att det bidrog till att forma en hel livsfilosofi utan yttre påverkan?

 

Men vi generaliserar här, jag ber om ursäkt, för givetvis var hon mer än insatt i samtidens filosofiska frågor. I förordet skriver UKON och Jenny Tunedal om dikternas ”kontraintuitiva logik”. Det här bidrar till att dikterna hela tiden sätter saker på spel, att de skapar nya lagar åt världen.

 

Hur står sig då den berömda dikten om döden och flugan i den här versionen, jämfört med ett par andra tolkningar? Ann Jäderlund:

 

Jag hörde en Fluga surra - när

jag dog -          

Stillheten i Rummet

Var som Stillheten i Luften -         

mellan Stormens Hävningar -         

 

Sven Christer Swahn:

 

Jag hörde flugsurr när jag dog –

stillheten i mitt rum

var som luftens stillhet

mellan vågtoppars skum –

 

UKON och Jenny Tunedal:

 

Jag hörde en Fluga surra – när Jag dog –

Lugnet i Rummet

Var som Lugnet i Luften –

Mellan Stormens Hävningar –

 

Som synes, den ligger närmare Jäderlunds än Swahns, som också infogar ett onödigt rim. Och originalet?

 

I heard a Fly buzz - when I died -   

The Stillness in the Room

Was like the Stillnes in the Air -    

Between the Heaves of Storm -    

 

Det är förstås upp till var och en att välja den översättning som känns mest tillförlitlig. Min poäng är att vi tjänar på att ges flera olika versioner: det hjälper oss att förstå och tolka de ofta intrikata dikterna. Kanske det också ger oss svenskar ett försprång mot de som enbart läser Dickinson på engelska?

 

De här dikterna skrevs under sommaren 1863, och det var under Dickinsons mest produktiva år, då hon skrev nästan 300 dikter. Hon var modig både till ämnesval och till stilistiska val. Flera av dikterna handlar om döden, en om broderns äktenskap med Susan Gilbert, en kvinna som Dickinson var förälskad i. ”Vi gifte oss en sommar – Kära –” inleds den, men också en senare dikt, ”Jag lever – tror Jag –”, innehåller spår av äktenskap, där diktjaget förnekar driften att bli någon annans egendom: som bekant en vanlig upplevelse under 1800-talet:

 

Jag tillhör mig själv – totalt

Och passar inte någon annan –

 

Och är märkt med mitt Flicknamn –

Så att besökare ska veta

Vilken dörr som är min – inte missta sig –

Och pröva en annan Nyckel –

 

Det är en dikt som innehåller en stolthetens och självbestämmandets programförklaring och samtidigt låter en dunkel och mångtydig sexualitet antydas i symbolik och bildspråk. Som det ofta är hos Dickinson: en frivol yta och en subtil och hemlighetsfull undertext. Det är också dikter som bär sanningens prägel. Men också en hel del humor, där de unika perspektiven och de oväntade vändningarna lär oss att se på världen med nya ögon – en värld vars storhet och rikedom hon bekräftar gång på gång med sina besynnerliga dikter.

 

UKON och Tunedals översättningar står sig mer än gott, genom att de åstadkommer dikter som går att läsa utan att du hela tiden vill söka upp originalen. De inkluderar också i högermarginalen utkast och ratade förslag som Dickinson lämnat kvar i originalmanuset. Det tilltalar förstås den nörd som aktiveras av all läsning av i synnerhet just Dickinsons dikter.

 

Dickinsons liv förblir en gåta, samtidigt som vi underskattar hur mycket av dikterna som handlar om henne och inför öppen ridå avslöjar hennes innersta och mest privata känslor. Systrarna Brontë – som Dickinson dyrkade – levde också stora delar av sin tid isolerade i Yorkshire. Emily Brontë hade större utbyte av sin hund än av människor. Ändå lyckades hon och systern Charlotte skriva så initierat om känsloliv och relationer.

 

Emily Dickinson var bekant med deras biografi, att Charlottes äktenskap innebar att hon slutade skriva och dog bara nio månader efter bröllopet. Dickinson visste vad som väntade om hon skulle gifta sig. Hon fick leva ytterligare 23 år efter det produktiva året 1863, och fortsätta skriva sina trollbindande dikter.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar