13 juni 2024

Virginia Woolf, Alexandra Harris, Thames & Hudson

 

Det är Dallowday i dag, det vill säga 13 juni. Det är mest troligt att Virginia Woolfs roman Mrs Dallowday utspelar sig en onsdag i mitten av juni 1923, och kalenderåret 1923 inföll det den 13:e. Det råder delade meningar om Dallowdagen ska firas den 13:e eller en onsdag i mitten av juni. I fjol, när det var 100 år sedan romanen utspelade sig, skrev jag en liten text om detta mästerverk. I år har jag läst Alexandra Harris biografi, som kort och gott heter Virginia Woolf. Den publicerades 2011, men har i år utkommit i en nyutgåva.

 

Det finns mängder av biografier som handlar om Woolf. Harris refererar till de två bästa, båda skrivna på 90-talet av Lyndall Gordon och Hermione Lee. Harris bok återger i komprimerad form allt vad du väsentligen behöver veta om Woolf, och det är en ypperlig introduktion om du inte har tid att läsa främst Lees mästerverk på strax under 900 sidor. Intentionen har varit att också ge något till dem som är väl förtrogna med författarskapet, och det lyckas hon med också.

 


När Woolf var 25 och fortfarande hette Virginia Stephen skrev hon till sin (mer än) vän Violet Dickinson: ”I shall be miserable, or happy; a wordy sentimental creature, or a writer of such English as shall one day burn the pages.” Varifrån kommer ett sådant självförtroende – en sådan vision? För som bekant valde hon det andra alternativet: hon uppfann verkligen en stil som bränner hål på boksidan.

 

Min förhoppning är att de många böckerna om Woolf ska generera ett intresse att också läsa böckerna av Woolf. Mycket tyder på att hon inte bara har överlevt i vår tid utan fått sitt rykte spritt i många riktningar, och lockar läsare utifrån olika premisser. En stor anledning till detta är väl att hon skrev så olika slags romaner. Det är också lätt att se, varje gång du går in i en mer välsorterad bokhandel, vilka av hennes böcker som fortfarande finns i omlopp: oftast just Mrs Dalloway och To the Lighthouse (ja, jag börjar med den engelska sektionen), A Room of One’s Own och Orlando, och därefter möjligen The Waves och The Years, eventuellt Jacob’s Room och Between the Acts.

 

Harris är partisk (blir vi inte alla det som skriver om Woolf?), och förespråkar de något bortglömda böckerna Åren och Tre guineas. Dessa skrev Woolf mer eller mindre parallellt, där romandelen skulle innehålla också en essädel, i ett manuskript som var över 900 sidor långt. Hon bröt loss Tre guineas, som länge ansetts vara det svarta fåret i hennes produktion. Återigen, jag är nog också partisk, som tycker att det är en strålande bok, inte minst för att den aspekten av den politiske polemikern Woolf annars gått förlorad. Ändå finns det förstås anledningar att de mest kända av romanerna alltid går att köpa, liksom att det är just dem jag helst läser om varje sommar.

 

Alla som läser Woolf tar med sig sina idéer och utför sina privata tolkningar, men också vi förändras: vår läsning betonar andra saker varje gång vi läser om hennes böcker. Det är klart att det stora intresset för privatpersonen Virginia både kan underlätta och störa ens läsning. Å andra sidan skrev hon oförfärat själv om traumatiska händelser under sin uppväxt och gjorde markanta insatser för att hejda tystnadskulturer och bryta tabun kring till exempel psykisk ohälsa och övergrepp.  

 

En vanlig (miss)uppfattning är pappan Leslies kvävande inflytande på dottern, att han var en tyrann som gjorde allt för att hindra hennes utveckling. Fast, visar Harris, han tonade ned sitt eget intellekt och såg sig mer som en arbetshäst än ett geni. Virginia kände igen mycket av sig själv i honom. Hon fortsatte läsa hans böcker under hela sitt liv, och vi ska också komma ihåg att det inte var han som förbjöd henne att gå i skolan, utan det var mamman Julia.

 

Genom sitt liv löpte idyllen och olyckan i ohelig allians för Woolf. Hon ägde den sällsynta känsligheten som visar sig vara ovärderlig för en författare. När Åren utkom 1937 ansåg hon sig vara lika okänslig för kritik som en noshörning som kittlas med en fjäder. Denna noshörningshud hade hon sannerligen inte alltid haft.

 

En av de saker Harris ställer till rätta är den gängse bilden av hur modernisten Woolf kapade banden med den viktorianska epokens realistiska skrivsätt. I början av sin skrivkarriär var hon inriktad på att skriva historiska böcker, och Harris betonar att även om den planen inte infriades handlar hennes böcker i så hög utsträckning om tid och olika sätt att skriva om det förflutna.

 

Tryckpressen som hon arbetade på tillsammans med mannen Leonard i det egna förlaget Hogarth Press frigjorde henne som författare, och tillät henne att skriva utan hänsyn till redaktörer och förläggare (på det förlag som hon gav ut sina två första böcker arbetade halvbrodern Gerald, som hade våldtagit henne när hon var sju år gammal). Tack vare det egna förlaget vågade hon röra sig från det yttre till det inre, med Jakobs rum som det första försöket.

 

Harris bok är rik på förbluffande insikter: ”It is one of the most audacious things about Woolf’s fiction that not everything has a meaning.” Det här är viktigt att påpeka för de exegeter som söker facit till symboliken och till verkliga förlagor till händelser och karaktärer. Ibland är en fyr bara en fyr, liksom. Harris ger oss också en häpnadsväckande juxtaposition mellan Laurence Sternes Tristram Shandy och Woolfs Orlando: ”Tristram has difficulty getting born; Orlando shows no prospect of dying.”

 

Det kan också vara värt att påpeka att Woolf var 33 år när hon debuterade (av en händelse är det medelåldern på de nominerade till Borås Tidnings debutantpris de senaste sju åren). Det kan finnas anledning att tillgripa klyschan ”skynda långsamt”. Ändå är långsamhet inte det ord en helst vill använda för att beskriva Woolfs författarskap. Hon arbetade ständigt, och som oumbärliga tillägg till böckerna hon skrev hör förstås också breven och dagböckerna.

 

För Woolf betydde fantasin och intuitionen mer än akademiska poäng. Men vad betyder det att vara självlärd? Woolf plundrade pappans enorma bibliotek, läste så snabbt att han ibland med en tung suck förbjöd henne att fortsätta utan tvingade henne att först läsa om det nyss utlästa. Det här är en utmärkt metod, och vi ska nog vara tacksamma över Leslie Stephens pedagogik, som bidrog till att göra Woolf till en så strålande läsare.

 

Läsare, ja, för jag är övertygad om att hon inte skulle ha blivit ens hälften så bra som författare utan denna läsning. Och hon upptog läsningen under hela sitt liv, läste kopiöst mycket. Det här kan fungera som lärdom till många författare. Läs mer, och läs mer så som Virginia Woolf gjorde: glupskt och förbehållslöst, i en fruktbar kombination mellan det lekfulla och det stränga. Och vi ska inte heller glömma hur sensuellt hon skrev sina böcker. Harris påminner oss: ”Woolf’s sensuality, as usual, is not in the strip but the tease.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar