Iman Mohammeds sublima universum

I sin traktat Filosofisk undersökning av ursprunget till våra begrepp om det sublima och det sköna från 1757 skriver Edmund Burke om hur det vi uppfattar som vackert är beroende av det farliga, det som ingjuter skräck, det som får oss att darra av njutning då vi står inför stupets bottenlösa fåra. Då kan denna skräck göra oss mottagliga för beundran, vördnad och respekt av en mer storslagen art.

 

Det sublima är också min ingång till en viss sorts poesi som uttrycks av exempelvis Iman Mohammed. Hon har gett ut fyra tunna diktböcker, varvat två böcker på Norstedts och två häften på mindre förlag. Genom böckerna finns en konsekvent genomförd tematik som indirekt anspelar på Burkes begrepp om det sublima. En annan tänkbar ingång är den röda färgen och vad den symboliserar.

 

Det röda är uttalat i den bok som Mohammed gav ut i fjol och som nominerades till Augustpriset: Minnen av infraröd (Norstedts). Där vävs det vackra samman med det farliga, i rader som frammanar känslor som väcker behag och obehag. De berättande inslagen genskjuts av våld och ängslan, och det som berättas tillåts inte slå sig till ro.        

 

Då kan raderna ge upphov till våldsamhet:

 

nalkas stjärnornas nedstigande

som linjer över människans rygg

öppnas så köttet från lungorna

blekt gröna lyster förintar seendet

varken dag eller natt

 

Det upphöjda tonläget samverkar med det sublima. Den berättelse som formas är fylld av blod och sår. Till de infraröda konnotationerna hör målsökande luftvärnsmissiler, och krig är en tematik som Mohammed återkommer till i sina böcker. I Bakom trädet ryggar (Norstedts) från 2018 finns dessa missiler utskrivna, men det är också en bok som åstadkommer oprövade förflyttningar och skapar tidigare oupptäckta samband mellan styrka och sprödhet.

 

Det är en metod som också kan hittas hos den  romantiske poeten och konstnären William Blake, han som skrev om Oskuld och Erfarenhet, om äktenskapet mellan Himlen och Helvetet. Mohammed uppdaterar det till sånger om stridsvagnar och barn som slutar skrika när luftoffensiverna upphör. I hennes dikter förenas ytterligheterna:

 

Som rosor så unga i marken

tacksamhet kände marken i den växte sönernas rötter

sammanflätade med namn och mödrar

som på sängar önskade att tårarna kunde skölja undan sorgen

att samma jord kunde inandas moderns kropp

tung av förlustens ångest

det är ett klädesplagg som smälter in i huden.

 

Aureola (Anti) från 2019 är en lekfull bok som uppsöker det hemliga och det uppenbara. Det är ett diminutivt häfte i ritfilmspapper, handgjord och med en sytråd som binder ihop sidorna. Det  är en gest som håller samman det splittrade i en enhetligt formad dikt:

 

Trängs med en massa som pressar sig mot

går in i byggnader och historiska pupiller

det är knivar

ristar in det som har erövrats.

Inga ljudvågor mot väggarna

men skriken hörs ändå

väcker hårstrån i nacken

böjer sig mot våldet som mot ljus.

 

Ordet ”auerola” har två betydelser. Dels den röda ljusmantel som inom fysiken omger det starka ljuset i en elektrisk gnista, och dels inom religiös ikonografi den gloria som omger hela gestalten och inte enbart huvudet. Debuten skedde på lilla förlaget Chateaux, med arket Fermata (2017), fyra korta dikter som fogas in i boken Bakom trädet ryggar, som utkom året därpå. Begreppet ”fermata” är hämtat från musikens värld, och anger de noter som sätts över andra noter för att markera att de ska hållas ut längre. Hur lyder den tonen? Kanske så här: ”I månens sken vi darra av njutning, i en bråkdels sekund är vi alla fria.”  

 

Den egentliga debuten skedde ändå redan 2013 i antologin Mot denna sol (Brombergs), med diktsviten ”Krökningar”. Den utmärker sig genom att vara mer mångordig, men redan inriktad på det mångtydiga: ”Förkasta skräddarsydda svar!” utropar dikten emfatiskt. Den här sviten utmärker sig också genom att uttalat anropa det sublima:

 

Du försvarade dig och dina systrar mot miserabla fallosar

som trodde sig besitta ditt sublima universum

sitt sublima,

ditt sublima.  

 

Så sluts cirkeln, och så bildas en skarpt tecknad gloria kring den sublima poesi Iman Mohammed skriver. Upphöjt storslagen i sina anspråk, trots eller tack vare sitt minimala omfång. Och så den röda tråden – röd som i blod, som binder samman den konsekvent genomförda dikten.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/2 2023)