För en handfull år sedan gav artisten PJ Harvey ut diktsamlingen The Hollow of the Hand, en bok vars temperatur liknade den man erhåller vid ett handslag: ljummen. Poeten Seamus Heaney har i en dikt förklarat att engelskans ord ”lukewarm” härstammar från det isländska ordet ’luk’ (hand). Boken var en besvikelse. När Harvey nu återkommer som poet med Orlam är det med en helt annan ambition. Och hon har tagit viss hjälp av Heaney för att forma det landskap där dikterna utspelar sig.
Men det är en poesi som lånar romanens form, och bildar en uppväxtskildring från engelska landsbygden. Harvey själv kommer från Corscombe i Dorset. Till det anmärkningsvärda med hennes bok, som skildrar ett kalenderår för den nioåriga protagonisten Ira, är att den har skrivits på dialekt. Varannan sida är originaldikten på mer eller mindre bred Dorsetdialekt, och varannan sida en engelsk översättning i varierad svarthet beroende på hur nödvändig den är för att förstå: ju starkare färg, desto mindre dialekt har använts i dikten. Det är snillrikt, och jag anbefaller läsning av dialektdikten först.
För det här är en oväntad bok, och den är oväntat bra. Ira-Abel Rawles bor på en bondgård: ”Second-born child of heart murmurs. / Bides with a forest of intimates. / Sleeps with eyes half open. / Stows an ash leaf in her shoe. / White bride of Wyman.” Hennes namn Ira betyder vaksam – sover med ett öga öppet – och hon förälskar sig i en ung död soldats spöke, ”Wyman-Elvis”, som krigade i det engelska inbördeskriget (1600-talet). Den verkliga världen beblandas med den övernaturliga, med många inslag av vidskepelse, folktro, andlighet. Och en besjälad natur: vild, rå, Wuthering Heights-aktig.
Ira har en äldre bror och föräldrar som med måttlig framgång uppbär en fårfarm. Hon vistas i Underwhelem, och tar sin tillflykt till Gore Woods, där hon samlar saker och där de flesta av spökerierna inträffar. Orlam är namnet på en slags siare, ett orakel och beskyddare av Ira. Orlams ursprung är fåret Mallory, som nu endast består av ett öga – ögat Orlam. Det är en berättelse som förlitar sig på viss magisk realism.
I skogen träffar hon på Wyman-Elvis, som sjunger ”Love Me Tender”. Det är en gullig story, men här finns också en otäckare fond, som innehåller några referenser till Macbeth, som ju också är ett verk om och med trolldom och häxerier. När Lady Macbeth ber de andar som förvaltar mänskliga tankar att de ska avköna henne – ”unsex me here” – blir den besvärjelsen mer skräckfylld för Harveys Ira. ”Unsex” blir en eufemism för ett övergrepp.
Interfolierad med berättelsen om förekommer också olika ramsor, vaggvisor som både ledsagar och förråder Ira. En av vaggvisorna är den ”All the Pretty Horses” som Nick Cave sjöng in tillsammans med Current 93. Andra intertextuella referenser är dikter av Coleridge och Keats, låtar av Pink Floyd – och Elvis Presley förstås. Men namnet på spöket, Wyman-Elvis, går också tillbaka på dialektorden ”wyman” som warrior (krigare), och ”elvis” som all wise (genomklok). Trots att Harvey gör sig beroende av andra källor är det ett djupt originellt verk, och även om själva fundamentet – innocence lost – har skildrats förr är det omväxlande och innovativt, tack vare att Harvey skapar en magisk värld där alla möjligheter lämnas öppna.
När Ira berättar om sin bror, Kane-Jude, gör hon det med rim som får mig att tänka på Sara Danius märkliga motivering till Bob Dylans Nobelpris: ”Han rimmar så bra.” Med risk att låta dum tror jag det låg mer riktighet i de orden än jag först anade, och kan konstatera att också Harvey rimmar bra, och det är en underskattad förmåga för en poet:
We were inkles to the end
Until you bred an inward friend
Who banished me to never-sleep
In search of love from ghosts and sheep.
Solitary till my death
I’ll ever-roam the nether-eth
A’harled with hate, a’smamed with grief,
Suspicion scratched in every leaf.
Även om ovanstående nog kan förstås (”inkles” betyder ”bästisar” och ”eth” är ”jorden”) är dialekten på sina ställen svårgenomträngligt tjock, men det motiveras av innehållet, och resultatet blir en taktil, handgriplig poesi. Så här kan det se ut, i en dikt som heter ”Nammet” (lunch på engelska och svenska):
I creep a cammish circle
around ’es leather scrip
caddled on its hook
aside the hangen door.
An’ enter I afeard
with little red rag trapped
in my crooked gap.
I engelsk översättning: ”I creep an awkward circle / around his shepherd’s coat / tangled on its hook / beside the boot-room door. / And walk in terrified / with my little tongue caught / in my trap.” Det är svårt att tänka sig en svensk översättning som kunde göra de här orden rättvisa – beklagligt nog, eftersom många därmed riskerar att missa denna märkliga bok.
Djur och natur kommer till liv i den här diktberättelsen. Harvey är bra på att teckna de olycksbådande stämningarna, ”where footsteps must be lwone / and barefoot upon stones / and the northwind’s ever-host / gives edges to ghosts.” Just vindens förmåga att ge kontur åt de formlösa spökena är kusligt infångad, hur verkligheten ter sig för det lilla barnet. Det blir en historia om den särskilda frihet som landsbygden innefattar – en frihet som är på gott och ont. Här lämnas barnen vind för våg, med ohyggliga konsekvenser.
Efter de ibland banala vykorten från Hollow of the Hand hade jag skruvat ned förväntningarna när jag började läsa Orlam. Jag är oerhört imponerad av denna bok, som har tillkommit efter åtta års arbete, där poeterna Don Paterson och Seamus Heaney har haft sina fingrar med i spelet: Paterson som mentor och redaktör, och Heaney inspiratör med sin förmåga att på nordirländsk dialekt skildra landsbygden och ett vindpinat landskap. Bland annat har Harvey ansträngt sig för att göra dialekten trovärdig, och till boken hör ett appendix med gloslista, där man kan utläsa att ”dumbledore” betyder humla, något J.K. Rowling förstås var medveten om. Med eller utan dialekten är det en fin och grym skildring av en period där möjligheter och optimism möts av olycksöde och pessimism; det som gestaltas är barndomens ljus som ersätts av vuxenlivets mörker.
Harvyes bok är också vackert formgiven, med hennes egna teckningar. Det är om något lika drabbande som två romaner jag håller som mästerverk: Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes och Marieke Lucas Rijnevelds Obehaget om kvällarna. PJ Harvey har åstadkommit ett konsekvent och kompromisslöst verk av ganska storslagen karaktär. Med Let England Shake från 2011 åstadkom hon 2000-talets hittills bästa album, och med Orlam har hon skapat det överlägset mest imponerande litterära verket från en rockartist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar