26 maj 2022

Greklands gudar och andra dikter, Friedrich Schiller, översättning Jimmie Svensson, h:ström

Om litteraturen vore ett hus – en rimlig tanke – skulle de romantiska poeterna inte bara hamna i källaren, de skulle även förpassas till skamvrån där. Bortglömda och med svansen mellan benen. Det är symtomatiskt att det gått drygt 100 år sedan till exempel Friedrich Schillers poesi senast gavs ut i bokform. Då var det i Ernst Liljedahls tolkningar (i en bok som delades med Schillers vän Goethe). Nu har Jimmie Svensson, litteraturvetare med metrik som specialitet, samlat sina översättningar av arton dikter i boken Greklands gudar.

 

Detta sparsmakade urval ingår i h:ströms serie Litterära klassiker, och glädjande nog har de satsat på formgivningen och åstadkommit en oerhört stilig bok, med en målning av Jacques-Louis David som omslag. När den målades hade Schiller varit död sedan ett tag – han blev bara 45, och var sina sista fjorton år märkt av en tuberkulos-diagnos. Hans inflytande ska inte underskattas – exempelvis Hölderlin skulle ta hans tonfall och skruva till det ännu en aning mot det högstämdare, och Stagnelius ”Endymion” hade varit otänkbar utan Schillers snarlika ”Aftonen”.

 


Det påminns vi om i Svenssons kunniga och utförliga förord, som bland annat uttrycker viktiga och klargörande saker om översättningsarbetet. Påpassligt nog utkommer den här boken bara året efter att Malte Persson i Undergången aktualiserat Schiller, ungefär samtidigt som Sally Rooneys roman Vackra värld, var är du utkom. Dess titel är hämtad från Schillers dikt ”Greklands gudar”: ”Sköna värld, var är du nu? Så svara, / som naturens blomstring, ljuva du! / Ack, i sångers sagoskimmer bara / syns ditt oerhörda spår ännu.” Den utförs i två versioner, den första och längre från 1788, där ordet ”gyllne” ersätter ”oerhörda” i versionen från 1800.

 

Malte Persson och Sally Rooney är två mer lockande exempel än August Strindberg, som Svensson använder i sitt förord. Vår inhemska litteraturs bad boy fangirlade Schiller i sin roman Tjänstekvinnans son. Men Strindberg är aldrig intresserad av andra författare om de inte går att foga in i den egna spegelbilden. Hur är det då med Schiller-intresset under 2000-talet? Tja, dramat Die Räuber har spelats åtminstone två gånger i Sverige under denna tid. Poesin har varit kvar i källaren, fram tills nu då när Svensson plockar upp den i dagsljuset.

 

Och hans översättningar ger mersmak. Jag läser och tjusas av dessa dikter, där majoriteten är hämtade från andra halvan av 1700-talet, när Schillers inriktning var mot ett mer klassicistiskt ideal än ungdomens Sturm und Drang-period. Ändå finns åtskilligt kvar av det vi uppfattar som det ärkeromantiska spelet mellan jubel och misär; här finns i överflöd  de bipolära svängningarna mellan utlevelse och sans, mellan extas och besinning. Överdriften är ett grundmodus hos dessa poeter, och det får man bara acceptera om man ska läsa dem med behållning.  

 

Då får man också nöjet att läsa starka enskilda rader som dessa:

 

Hör! då begråter gudar, begråter alla gudinnor

   att det sköna förgår, att all fullkomlighet dör.

Också att vara en klagan är ljuvt på den älskades läppar,

   medan det låga skall nå dödsriket utan musik.

 

Det allvar som Schiller så suveränt fångar gör ändå inte dikterna tungrodda. Inte i denna svenska översättning, som vad jag kan bedöma är lätt och modern men samtidigt med några nödvändiga inslag som förankrar dem i sin tid. Här kan man så läsa dikter som elegiskt frammanar ”en på gudar tömd natur” men där samtidigt kompensationen erbjuds av ”Inget annat heligt än det sköna”.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar