Wallace Stevens är ett centralt namn i den amerikanska 1900-talspoesin. Eller har varit. Åtminstone är hans namn allt mer sällan nämnt som referens eller förebild. Han levde 1879-1955, fick alla de inhemska litterära priser en poet rimligen kan hoppas på, men är troligen mer känd nu som ett av de namn Sylvia Plath brukade uppge som inspiration. För tretton år sedan gav Themis ut en bastant lunta med tolkningar, Klippan och andra dikter, och nu har turen kommit till essäsamlingen Den nödvändige ängeln.
Den består av sju längre essäer från 1940-talet, och har som undertitel ”Essäer om verkligheten och fantasin”, och består av föreläsningar. I stället för att utforma en regelrätt poetik sysslar Stevens med att reda ut poesins relation till det påhittade och det verkliga. Där finns modernismens ängel, som Rilke hade gjort sublim på 1920-talet. Hos honom var ängeln separerad från människan, en yttre instans, medan Stevens såg ängeln som en del av oss.
Han är, vilket översättaren Bo Gustavsson påpekar i förordet, en utforskande poet. Det abstrakta och det konkreta samsas i hans konstsyn. Uppfattningen att konstens mål inte är fixerat är en sympatisk tanke. När han tar upp elitism blir det onödigt kortfattat, för det är ju en tanke värd att fullfölja: poesin behöver skriva en vitbok som gör upp med sitt beroende av elitism och snobberi. Läsare förtjänar att en gång för alla få kännedom om dessa band är avklippta. Han lyfter upp eskapism som en nödvändig förutsättning i den poetiska processen. Återigen: här krävs grundligare utredningar.
Stevens skriver med ett gravallvar som ter sig helt otidsenligt nu, och det är nog en smakfråga hur man uppfattar det nu. Det finns en risk att han ter sig sträng, och ibland lite tråkig. Det är också tydligt att han skildrar och behandlar en förfluten värld, som i efterhand ter sig homogen och onödigt sluten. Poesin är manlig, konstaterar han, och verkar inte ha några större problem med det. Och sällan om någonsin är Stevens besjälad av sitt ämne, som vore han för medveten om sin auktoritet. Han rör sig med pondus bland källor från antiken, via den elisabetanska poesin över till Bunyans Kristens resa.
Allvarlig, men samtidigt optimistisk ibland – som när han skriver om radions möjligheter att delge information och göra människan mer fredlig, i ett resonemang som påminner om hur framstegsivrare tog sig an internet när det slog igenom i mitten av 90-talet. Samtidigt som Stevens är utforskande är han tvärsäker. Det är ett märkligt sätt att resonera, som erinrar om Strindberg: ”det här är rätt, eftersom jag påstår det … det här är rätt, eftersom det är jag som tycker det …”
Och poesins natur är förstås beroende av verkligheten likväl som av fantasin. Det exemplifieras fint i en passus om ett bortglömt mästerverk från 1500-talet: ”Var och en som har läst en lång dikt dag efter dag, till exempel The Faerie Queene, vet hur dikten till sist behärskar läsaren och hur den införlivar honom i sin egen fantasivärld och befriar honom där.” Insiktsfullt berättar Stevens om hur fantasin knyts till vanan, i ett ömsesidigt växelspel.
Themis gör förstås en god insats som lyfter fram mer eller mindre bortglömda alster. Det ska de ha en eloge för. De hade gärna kunnat kosta på sig en mer noggrann korrekturläsning dock, då tangenterna slinter lite väl ofta (”fria” blir ofta ”fira”, ”över” blir ”övre”, och så vidare).
Och när Stevens citerar ur källor som finns i svensk översättning är det förstås klädsamt om man tillämpar denna – till exempel när PB Shelley i ”Ett försvar för poesin” skriver kiasmen ”Poetry is the record of the best and happiest moments of the happiest and best minds.” Det blir i Gustavssons egna översättning: ”återgivningen av de bästa och lyckligaste ögonblicken hos de lyckligaste och bästa snillena”. Erik Carlquist översatte denna mening i en h:ström-utgåva 2004 som: ”Poesin bevarar minnet av de lyckligaste och bästa själarnas bästa och lyckligaste ögonblick.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar