4 feb. 2022

Ellen Mattsons gåtfulla prosa

Nyligen dömde Aftonbladets kulturredaktör Karin Pettersson ut den svenska kritikerkåren och juryn för Augustpriset för deras ensidigt hyllande av Elin Cullheds roman Eufori. Även om jag håller med henne att ”Eufori” är överskattad är huvudpoängen viktigare: att många läser skönlitteratur för att identifiera sig, och då saknas viktiga historier, när utbudet är så dominerat av medelklassens erfarenheter och drömmar.

 

Att det går att läsa utan att i första hand söka identifikation är Ellen Mattson ett bra exempel på. Hon debuterade 1992 och har skrivit totalt 12 romaner, och det rör sig om romaner som söker sig utanför det omedelbart igenkännbara, som stundom utnyttjar den historiska romanen för att skapa en bredare form av igenkänning. Då är det inte den enskilda läsaren som ska identifiera sig med stoffet, utan i bredare bemärkelse vår samtid. Hennes romaner – även om hon skrivit en del dramatik är det romanen som är hennes uttrycksform – bedriver en växelverkan mellan kammarspel i samtida miljöer och berättelser från svensk historia.

 

Fotograf: Rickard L. Eriksson

Dessa historiska romaner kan skildra ett inte alltför långvarigt passerat förflutet. Vinterträdet från 2012 handlar om Greta Garbo – den största filmstjärnan Sverige haft. Mattsson tar oss rätt in i hennes storhetstid 1931, i övergången mellan stumfilm och ljudfilm. Året innan har hon sin första talroll, i filmen Anna Christie, som lanserades under parollen ”Garbo talar!” Vi har kunnat följa Garbos öde i andra skönlitterära försök – Lena Einhorns ”Blekingegatan 32” sticker ut som sällsamt misslyckat – men Mattson lyckas bättre, bland annat genom att behålla Garbos gåtfulla personlighetsdrag och genom att låta sekreteraren Vendela bli vår guide in mot detta gåtfulla och mystiska.

 

Och eftersom det är just gåtfullhet och mystik som är också Mattsons signum som romanförfattare passar det ypperligt att hon skriver om Garbo. I Glädjestranden från 2008 rör sig handlingen bakåt till det bohuslänska landskapet från tidigt 1800-tal. Här gestaltas tidlösa slitningar mellan individer, ett tema som hon tar med sig i sitt arbete mellan olika tidsepoker. Ännu längre bakåt rör hon sig i en roman som Tornet och fåglarna från 2017, där kriget mellan Sverige och Danmark 1719. Om det stämmer, som ofta hävdas, att vi läser historia för att undvika dåtidens misstag har vi fått ett dåligt facit. Mattson använder dock historien som en trojansk häst för att diskutera samtida frågor om mod, svek, och icke-våld. I romanen kapitulerar en svensk kommendant trots att omständigheterna inte riktigt tillåter det: men kan det vara en rättighet eller varför inte en skyldighet för människan att vägra strida?

 

I sina senaste samtidsromaner har Mattson förstärkt sin inriktning mot det mystiska och det lite vagt ominösa. Så skedde i Sommarleken från 2016, en äventyrsroman i gränslandet mellan ungdom och vuxenliv. På ett fantasifullt och snillrikt sätt vävs subtila kopplingar till både Tove Janssons Muminvärld och Virginia Woolfs Mot fyren. Denna roman av Mattson är nog en bra början för den som vill stifta bekantskap med henne: den är tillgänglig och på ytan ganska idyllisk, men bär på bråddjup och olyckliga öden. Liksom i några tidigare romaner, som Poetens liv från 1999, skriver hon om hur vi både attraheras och stöts bort av det vi åtrår. Med psykologiskt skarpsinne visar hon vad romanen kan lära oss om det mänskliga. Oavsett om hon skriver om historien eller om nutiden tar hon itu med exakt de frågor vi behöver. Det behöver inte alls vara de frågor vi önskar möta – tvärtom är frågor sällan inställsamma eller välkomna – men det är bara osjälvständiga individer som kräver definitiva svar. Mattsons romaner främjar svåra frågor som genererar ännu besvärligare frågor och lär oss leva med dessa knivigheter.

 

Det är ett tålmodigt skrivande Ellen Mattson tillhandahåller. Hennes senaste Augustprisnominerade roman Den svarta månens år från 2021 tar en ambivalent berättarröst i anspråk, med ett tonfall som pendlar mellan ödmjuk nyfikenhet och auktoritär självmedvetenhet. Ur detta spänningsfält uppstår ”en existentiell deckare”, som jag kallade den i min recension i JP i oktober. Vad Mattson främst gör att skapa en önskvärd oreda i läsarens ordnade liv. Hur kan oreda vara önskvärd? Eftersom livet så ofta är präglat av ovisshet är det välkommet med romaner som bejakar kaos och oordning, och gör oss bättre rustade att möta all osäkerhet livet ställer oss inför.

 

Snarare än identifikation handlar dessa romaner om en medveten strävan mot att fascinera och trollbinda. Det behöver inte heller ske med hjälp av förströelse eller verklighetsflykt. I sitt inträdestal till Svenska Akademien – hon sitter på stol 9 – talar hon om litteraturen som ”en flykt till verklighet, där vi lämnar vår egen och går in i en annan, som vi inte kan få tillgång till på annat sätt. Romanen är en kraft som väcker liv i de döda, en tidsmaskin som förflyttar sin läsare, en flygande matta som rör sig också i det geografiska rummet. Den tar oss till platser vi inte kan nå på något annat sätt än genom denna kombination av andras skrift och vår egen bildskapande förmåga.”

 

Därmed skapas förutsättningar för en inkännande romankonst som visar stor respekt för läsaren, något som uppenbarligen har förvärvats genom Mattsons egen generösa läsning av romanen, en form hon behärskar och hanterar med expertis. Det är ett skrivande som ser och bekräftar läsaren, men inte för någon ytlig igenkänning eller identifikation med den egna positionen, utan att den försöker vidga och utöka ens erfarenhetsramar. I stället för att – med Karin Petterssons ord – försöka bekräfta ens snäva världsbild ges vi möjlighet att ta del av något som är genuint utmanande och störande. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/2 2022)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar