I anslutning till att Jacqueline Woodson 2018 fick Astrid Lindgren-priset översattes först hennes memoar i lyrikform från 2014, Brun flicka drömmer, och sedermera romanen Fjädrar från 2007. Och det var ju bra det. I synnerhet när översättarna var så skickade som Athena Farrokhzad (dikterna) och Alva Dahl (romanen).
Fjädrar är en på ytan ganska typisk YA-roman om elvaåriga Frannie, som bor på ena sidan av motorvägen i en amerikansk stad under 70-talet. Det är på den svarta sidan, där skolan även efter att segregationen upphört förblivit svart. Dit anländer en vit pojke, som de börjar kalla Jesus. De följer barnets logik vid namngivningen, och varför inte? Han är ovanlig, faller lätt i gråt, har lärt sig teckenspråk, och blir genast föremål för mobbarnas intresse, när herre på täppan-mentaliteten ska demonstreras på skolgården.
Romanens stora tema är hopp, något som igångsätts redan av den dikt som Woodson sätter som motto, Emily Dickinsons rad ”’Hoppet’ är det där med fjädrar”, en rad som Max Porter inspirerades av och gjorde stor sak av i sin roman Grief is the Thing With Feathers 2015 (eller för den delen Claudia Rankine när hon lite uppgivet konstaterade i Don't Let Me Be Lonely 2004: ”Hope was never a thing with feathers”. Här funderar Frannie på denna dikt: hur kan hoppet ha fjädrar? Hennes äldre bror läxar upp henne: det är ju bara en metafor. Men hoppet blir romanens förlängda metafor, och då fungerar Dickinson som en bra katalysator för att Woodson ska visa hur svårt det är att lära sig hoppas, men också hur nödvändigt, och hur hoppet knyts till både det allra största – överlevnad – och det allra minsta - vardagen.
Så handlar det också om hur det är att vara barn, och ständigt i beredskap för att något farligt ska inträffa. Premissen om Jesuspojken funkar förträffligt i fiktionens ram, i denna starka berättelse om att känna sig missanpassad men ändå höra hemma. Och som bonus finns ett ovanligt fint porträtt av en lärare, fröken Johnson, som behandlar eleverna med exakt den respekt de förtjänar. Det finns också ett finstämt porträtt av Frannies bror Sean, som är döv. Han kan ändå föreställa sig hur en gitarr låter: ”Som regn, sa han. Mjukt strilande regn när det är varmt ute och man bara blir lite blöt, men inte kall. Den sortens regn.”
Fördomarna visar sig i hur de hörande tjejerna hänger i klasar efter Sean, men tycker att det är bortslösad skönhet att vara söt och inte kunna höra, något som också pekar ut religionen som romanens viktigaste tema. Fördomar och rädslor dominerar miljön, med klasskamraternas besatthet av Jesuspojkens ursprung, och orsakerna till att han som vit inte går i någon skola på andra sidan motorvägen. Kopplat till fördomarna finns förståelsen, och det religiösa temat som knyts inte bara till Jesuspojken utan också till de ärr efter vattkopporna som Frannie bär på och liknar vid Jesussåren. Kanske hon och pojken delar en erfarenhet? Även hon känner sig utpekad, missförstådd, annorlunda.
Och ändå har hon något Sean inte kan få, en tillhörighet som förloras för den som till exempel inte kan höra. Därför finns det tillfällen när hon inte helt kan sätta sig in i hans situation, som när hon ber honom inte bli ledsen för att de hörande tjejerna tappar intresset för honom, att det finns döva tjejer också, och hans svar med händerna till henne är betecknande: ”du har redan båda världarna, Frannie. Du kan gå runt precis var du vill.”
Vad gäller memoardelen, Brun flicka drömmer, vore det välkommet om fler följde detta exempel, att låta sin självbiografi iklä sig lyrikens initiativrika klädedräkt, som ju är mindre opassande än prosans enkelspåriga utstyrsel. Livet har fler beröringspunkter med poesin, där narrativet behöver stöta sig och stångas med poesins mer följsamma stilideal. Woodson skildrar en uppväxt där barnen agas av mamman om de får för sig att säga vulgära ord som ”ain’t” och ”y’all”, ord som för en svart familj i södern har vidriga konnotationer.
Jacqueline, som penibelt nog tvingas heta ”Jackie” i skolan när hon ska skriva sitt namn på tavlan och har komplex för att skriva sitt namns ”q” på tavlan i skrivstil, tillhör Jehovas vittnen, men det enda hon vill tillhöra är den här världen. Hon får en anteckningsbok redan innan hon lärt sig skriva, och känner sig utvald att bli författare, och strävar efter att bli en historieberättare. Av Langston Hughes lär hon sig ett poetiskt uttryckssätt, av Oscar Wilde lär hon sig hur man berättar en historia.
Men på tal om komplex lider hon av att den ett år äldre storasystern Odella var ett sånt äss i skolan, och upplever sig bara vara lärarnas besvikelse. Det handlar om att ständigt vara på sin vakt, men också om just drömmar, om att vilja uppnå och åstadkomma saker:
Våra hjärtan är små och ilskna.
Om våra hjärtan vore händer, skulle de slå.
Om våra hjärtan vore fötter, skulle de säkerligen sparka nån.
Revanschbegäret växer sig större, men inte tyngre, i denna historia som bärs av en viss lätthet, och även av en viss ojämnhet. I sina starkaste partier är det en nyttig historielektion om en uppväxt i ett USA som inte alls lyckats skaka av sig vardagsrasismen. Woodson har gett ut många böcker, och för lite drygt ett år sedan gavs vuxenboken Genom märg och ben ut på svenska, även den i Alva Dahls översättning. Av de två böckerna jag har läst nu har Brun flicka drömmer fått klassikerstatus, men jag bär med mig Fjädrar som den starkare berättelsen av de två. Kanske för att den pekar ut hjälpsamhet som så avgörande och viktigt i våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar