att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 apr. 2014

Det finns ingenting att vara rädd för, Johan Heltne


Enligt Freud är den sexuella akten alltid en angelägenhet mellan tre personer. Kyrkan har i alla tider också gjort sitt bästa för att blanda in en tredje part – att lura dig att tror att Gud bryr sig vad du gör tillsammans med en annan människa.

Bokstavligt är det här förhållandet i Johan Heltnes BOATS-roman Det finns ingenting att vara rädd för (Natur & Kultur). Huvudpersonen med det snarlika förnamnet Jonathan är med i Livets ord i Uppsala, och genomgår en ömsesidig förälskelse i Nina. Cheferna i sekten lägger sig givetvis i, med motbjudande och befängda frågor som ”Hade ni penetrationssex?”

Jonathan lider också av epilepsi: ett svårartat stigma för den som ingår i religiösa sekter. Det botas ju – liksom homosexualitet, med känt exempel från Carola – med förbön. Den som inte botas är svag i tron. Så nog våndas Jonathan. Dessutom träffar han alltså Nina, och deras inledande kyssar övergår snart i mer än så. Allt skildrat träffsäkert av Heltne, där intensiteten i deras möten stegras medan församlingens ogina smutsiga ögon sneglar missunnsamt mot dem.

Hur synd är det om Jonathan? Hur svårt är det att bryta med den här destruktiva kyrkan? Inte vet jag: men romanen är ett bevis på att det löser sig för protagonisten. Själv saknar jag referenser till miljön, har knappt satt min fot i en kyrka sedan konfirmationen, och min enda erfarenhet av frikyrklighet var att jag som tonåring lockades med på en lovsångskonsert som bara gjorde mig deprimerad. Däremot växte jag upp i en miljö där religionen ersatts av idrott, där varje helg var vigd åt besök i andra kyrkor, alltså fotbollsplaner och ishockeyhallar. Det kanske låter hädiskt, men för en tonårig pojke kan det vara ett lika stort steg att då göra som jag gjorde, och helt bryta med den miljön, inför faderns oförstående blick.

Heltne berättar lite okronologiskt, inleder med en resa till Israel, och sedan tillbaka till Jonathans första taffliga möten med Nina, för att sedan skildra en kort vistelse i en sommarstuga, där taffligheten fortsätter, och så till sist inledningen av en ny skoltermin, och den stora konfrontationen.

Ett problem med den här typen av böcker är att det onda demoniseras. Sällan finns några nyanser kvar när författaren har filtrerat allt genom det svartvitaste filtret i skrivarlådan. Kanske för att nyanserna aldrig funnits där? Sektens intresse för sex, till exempel: kan ingen bara berätta för dem hur osund deras fixering är? Ett annat problem är att både Jonathan och Nina blir platta karaktärer. Hon är vacker, han är kåt. Om du undrar hur många gånger coitus interruptus kan gestaltas i en roman kan du mycket väl få det slutgiltiga svaret här. Det är som att läsa en skruvad variant av Twilight: här kan de inte ha sex därför att Jonathan riskerar att drabbas av epileptiska anfall.

Det ännu större problemet med Heltnes bok är samtidigt dess största förtjänst. Han bifogar evighetslånga predikningar ordagrant. Gud må hjälpa mig, men jag kan inte för mitt liv förstå lockelsen i denna unkna miljö med uppenbart storhetsvansinniga predikanter, dess smaklösa estetik som vadar i kitsch upp till midjan. Är det själva idén: att göra församlingen så uttråkad att den till slut går med på vad fan som helst för att undkomma tjatet?

Men lika långa samtal med psykologen är nedplitade ordagrant, utan urskiljning. Jag kan tycka att en av författarens viktigaste uppgifter är redigeringsarbetet. ”Utrota varannan rad”, rådgav Nils Schwartz i en gammal recension en svensk roman, ett råd som känns mer och mer som en universallösning.

Hur kan det då bli till en förtjänst? Jo, Heltne ställer sig inte i vägen, utan redovisar sin historia som den föreligger. Han lägger sig inte i med förmaningar. Berättar mer än han beskriver. Det är också spännande hur vi hela tiden anar närvaron av något annat – dels i den kamera som filmar Jonathan på sjukhuset för att inte anfallen ska hota hans tillvaro, och dels i hans känsla att vara betraktad vid andra situationer. Det är som om Gud ändå existerar, om än endast i form av osynlig gestalt i en roman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar