Det är mycket med orden och poesin. Nyligen utkom Helena Österlund – hon som debuterade med Ordet och färgerna – med sin andra bok, Det enda som blir kvar är ord, och Jila Mossaed tar också sikte på ord i sin nya diktsamling Orden är försenade. Man kan för all del även tänka på Bruno K. Öijers bästa bok Det förlorade ordet – jag har tidigare jämfört Mossaed med Öijer, främst i tillgängligheten i tilltalet, men även i den respektfulla naturskildringen.
Mossaeds senaste diktsamlingar har präglats av ett undertryckt vemod som här närmar sig en förlösning. Men här finns även en ljuspunkt i det mörker som hon så konsekvent förhåller sig till – en förälskelse mot bokens slutfas skiner starkt med ärliga beskrivningar av nyupplevd kärlek. Boken är indelad i tre partier, särskilda med vita asterisker mot nattsvarta boksidor.
Det är mörkret som är närmsta anhalt i Mossaeds poesi. Hon skriver också om alla de döda som befolkar världen – en erfarenhet som når alla som uppnår en viss ålder, att man tvingas konstatera att ens omgivning dör. Hon reser mot mörker, men berör också kvarblivandet, att den som reser också lämnar något av sig kvar i det som har lämnats. Tomheten och dubbelheten är två instanser i hennes poetik.
Det här är också sinnlighetens poesi. Världen flödar in i diktjaget, och dikterna söker upp skogen som trygg mark, eftersom naturen har som funktion att skydda oss mot det onda. Vädrets växlingar konstateras, och hur vi förhåller oss till förändringar. I dikter som berör exilen finns sorg över att behöva lämna allt som andas just trygghet bakom sig, men ändå försöka klara sig. Hur det går? Så där, om man ska vara ärlig, och poesi är kanske den ärligaste konstformen:
Sorgen står på sina pelare
mot sin egen himmel
Jag bär mitt eget mörker
Utan himmel
Men vad menas med poesi som synnerligen ärlig konstform? Det finns färre gömställen för författaren som väljer dikten som uttryck, då orden – både de försenade och de som infinner sig i tid – måste skrivas med transparent bläck. Det är lönlöst att utreda sanningshalt i fiktiva verk, men just för poesin är det också en tautologisk syssla, då sanningen uppenbaras i orden. Som Eric Fylkeson konstaterade i en radiointervju en gång, vill publiken vid en poesiuppläsning inte se en poet i nakenkostymen – de vill se en naken poet. Och poeten är naknare än romanförfattaren.
Apatin och engagemanget är lika starka i dikterna. Vad kontentan blir? Något som liknar skräck, som i denna hela dikt:
Vaknar i dimmans armar
i närheten av natten
med halvblinda ögon
Svartklädda fyller rummet
Brist på ljus överallt
Brist på klarhet
Utanför slaktas något
om och om igen
Applåder
och tystnad
En fågel skriker av rädsla
Dikterna ser ofta ut så här: få strofer, inrymda på en boksida, vända mot lika mycket öppenhet som mot slutenhet. Om något finns det en större sorg investerad i de här nya dikterna, som suckar och gråter, om de inte bara förstummas i tystnad och mörker. En härfågel kretsar över oss, dervischer dansar genom oss, men framför allt är vi som läsare inkluderade i den värld Mossaed skildrar – både bekant och främmande, eller främmande men inte främmandegjord.
Liksom tidigare finns det något tidlöst över hur Mossaed skriver sina dikter. De är korta fixpunkter, men i varje enskild dikt finns något som får den att bli relevant och ingå i en större helhet. Det kan vara en metafor, eller bara en oväntat dråplig beskrivning eller jämförelse. Mossaed vill vara i orden, men upplever kontakten med språket som avstängd. Även om vi är beroende av ord befinner vi oss i antagonism mot dem, att de ständigt gäckar oss och hotar att försvinna och upphöra.
Metaforerna som används är också förankrade i det konkreta, men strikt talat är väl metaforen i sig ganska gagnlös och ineffektiv. Den står i beroendeställning till en konkretisering för att bli begriplig och greppbar. Ändå skapar Mossaeds metaforer nya samband bortom det förväntade och förutsägbara. Hon skriver ut en önskan om att få saker att hålla ihop – att klister ingår i en av metaforerna är därmed ingen tillfällighet. För hennes värld håller på att gå sönder, och samtidigt som hon ibland gör sig till uttydare av de vaga drömmarna i en alltför hård verklighet finns det en enskild dikt som i ett slag gör den yttre världen påtaglig, med skildring av hur diktjaget genom grannarnas fönster ser kvinnomisshandel och sexuella övergrepp, alltmedan lagboken trycks till ingen nytta och det enda man kan göra som utomstående är att försvinna genom den dörr glömskan ställer på glänt åt oss.
Hos denna sinnliga poet är världen nedtonad men satt i bidande väntan. Denna värld, oftast skogbeklädd, är besjälad och levande, som en stark kontrast till den betonade värld som dikterna också speglar. Så tillkommer Mossaeds poesi i denna pendling mellan det nedtonade och det betonade, med mörker och död som kampas mot ljus och liv. Det genererar ytterst starka dikter, i en bok som är både storartad och blygsam, och som man läser med stillsam förundran och våldsam klarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar