att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 mars 2019

Flockmatrisen, Daniel Mårs & Charlotte Qvandt, Rastlös förlag


Medan Daniel Mårs tidigare gett ut en bok, Simonillusionerna som kom 2017, är Charlotte Qvandt en betydligt mer rutinerad författare – senast skrev jag om romanen Strålgångar, men hon har också gett ut en handfull diktsamlingar. Sedan en tid har de slagit sina påsar ihop, vilket har resulterat i en del dikter, och nu boken Flockmatrisen.

Den här typen av samarbeten har blivit mer vanligt förekommande de senaste åren, med gemensamt skrivna böcker av – för att nöja sig med tre exempel – Johanna Frid och Gordana Spasic, Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, samt Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean. Det är tänkbart att denna praktik kommer att bli än mer vanlig i den så kallade framtiden.


Vad är då syftet med att skriva tillsammans? Det är givet att det finns en vilja att lära känna en annans röst, men kanske också att det ska bli ett sätt att utforska det egna skrivandet – att låta det så att säga ta spjärn mot en annan röst, för att undersöka vad som händer, om det händer något. Fast för en läsare blir den typen av funderingar lätt ointressanta, och likaså att fråga sig hur det praktiskt har gått till, ”vem som har skrivit vad”. Både Qvandt och Mårs har med tidigare böcker visat sig ha särpräglade böcker, men jag vägrar att utsätta mig för en gissningslek här.

Snarare är målet att nå fram till en gemensam röst. Och det syftet är definitivt uppnått med denna bok, där dikterna ändå ger intryck av att ha berikats, att de ger uttryck för en dubbelhet. Ibland finns ett uttalat jag i dikterna, ibland ett lika uttalat vi. Man kan visst säga att eftersom Qvandt tidigare skrivit en del om kroppen borde dessa rader vara skrivna av henne, men som sagt, varför gissa?

Parallellt med kroppsligheten finns ett ifrågasättande av det tingliga: ”I det här rummet kan endast det återhållna växa”. Dessa starkt suggestiva rader hör till behållningen, hur detaljerna blir viktigare än helheten, som ibland kan tyckas diffus. Det starka med boken blir i stället hur Mårs och Qvandt verkar vilja gestalta sprickorna, bristerna, de outredda mellanrummen. Det sker med halvt förnimbara utsagor som inte söker bekräftelse.

Nä, inte på så sätt att jag frågar mig om deras dikt kommunicerar eller har ett syfte eller budskap. I stället följer jag fascinerat hur rörelsen går mer mellan kropp och rum än från kropp och rum. Ibland är rummet en cell, där samtalen är villkorade. Där är reglerna oskrivna, makten hemlighållen. Det är en typ av dikt där det knappt går att läsa mellan raderna, utifrån Ekelöfs poetik – här är det en slags förflyttning av innehållet, genom de som sagt starka raderna, som bildar autonoma entiteter. Att följa en utveckling blir svårt.

Alltså, att omforma dikterna till en sammanhängande berättelse vore att göra våld på dem. Det jag inte kan förneka är att de bärs av sitt allvar, sitt uppsåt som inte går att ifrågasätta. Det är en lite ojämn bok, men när de når fram görs det med besked:

                      Här finns en lucka

                      Trädets beklädda avspärrning där ute

                      Jag har byggt pyramider av damm
                      med välplanerade snaror

                      Känner väggen, genom er

                      Märken efter mina bett  

Det blir då dikt som bevarar sitt suggestiva intryck, som inte faller i fällan att redovisa och förklara. Mars och Qvandt är inte ute efter att blända läsaren med storslagna idéer eller dito formuleringar. Att säga att den är vilsam innebär kanske att förminska vad de gör, dessa dikter, men det är en vilsamhet som befinner sig närmare vaksamheten än dvalan.

Och så kanske också de många djuren – fåglar, lamm, getter – som rör sig i dikterna ska uppfattas, att vi blir varse hur människans utveckling går i en riktning mot ett allt mer bestialiskt beteende. Ibland antyds underliggande hot, som om den gemensamma estetiken stavas ”intet mänskligt är mig främmande”, utifrån Terentius diktat. Så finns här också en antydan om att något nytt håller på att födas, något som torde vara knutet till det gemensamma skrivprojektet, där detta mer får ses som en upptakt än en färdig produkt. Därför, bland annat, ser jag fram emot vad denna duos nästa steg blir.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar