att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 aug. 2018

Vagant 1-2 2018: Dante!


Till de frågor jag lyckligtvis aldrig behöver ställa hör denna: hur aktuell är Dante för vår tid? Detta eftersom svaret är så självklart. Därför blir jag inte ens förvånad när jag upptäcker att tidskriften Vagant väljer att upplåta en stor temasektion, sin dossier, åt Dante, med 126 sidor, vilket får det att likna mer antologi än tidskriftsnummer. Gott så: femton perspektiv på Dante är också vad den här världen är i behov av just nu.

Anledningen till Vagants intresse är i första hand två nya översättningar, faktiskt de första på bokmål, av "Inferno", utförda av Erik Ringen och Asbjørn Bjornes Dreyer. Just Ringens översättning blir föremål för ett initierat och så där lagom respektfullt samtal mellan kännarna Espen Grønlie och Pål H. Aasen. Deras utgångspunkt, eller en av dem (för de har många), är att Dante i någon mån lider av sin lärdom, att det skapar en distans för nutida läsare. Eller som Grønlie säger, att han utan denna börda, skulle ha varit ”[o]m ikke en bedre poet, så ville han ha vært en mer moderne poet.”


Detta motsägs visserligen av alla läsare som mer än gärna följt i hans fotspår, det vill säga att han fortsätter locka till sig läsare, varav några gör cameoinhopp i några texter, och några representeras av egna texter (som Osip Mandelstam, Peter Weiss och Miguel de Unamuno).

Spännvidden illustreras av att vi får allt från insikter i handskrifter från 1300-talet på pergament i Vatikanbiblioteket till en text om Dante som actionfigur i dataspel. Många frågor väcks, allt från ”hur muntlig var Dante?” till … tja, vad är det som får så många att vara livrädda för Dante? Det är ju, som Borges en gång har sagt, en ynnest att läsa Dante, något ingen vettig människa borde avstå från att unna sig.  

Det man går miste om är inte bara ett viktigt verk som balanserar sitt politiska innehåll med en estetik som är orubblig i sitt utförande. Man tvingas också avstå från ett ofta komiskt verk – att det kallas ”komedi” brukar avfärdas med att det endast har ett lyckligt slut, i motsats till tragedin, men det finns partier som är skrivna av en författare med briljant sinne för gyckel och satir. Det spännande är ju också balansgången mellan arrogansen och ödmjukheten, att Dante låter sin pilgrim bli en så pass mänsklig varelse, samtidigt som han är olidligt övermänsklig i en del av sitt beteende. Aasen lanserar också en teori att dikten i själva verket är en uppgörelse med Dantes eget utsvävande liv.  

För att återgå till Ringens översättning – jag är verkligen förtjust i det samtal som förs kring den – är den anmärkningsvärt nog i blankvers. Ibland är de kritiska, ibland översvallande. De citerar ett parti som även jag ser skönheten i, och menar lite fräckt att han borde ha tagit en drink efter att ha lyckats med den:

                      Her var det skrik og stønn og høylytt jammer
                      som gjenlød i den stjerneløse natten,
                      og straks ble mine øyne fylt av tårer.
                      Besynderlige ord og stygge utbrudd,
                      forpinte klager, rop av raseri,
                      fordreide stemmer, klapp og slag med hender,
                      løp sammen i det endeløse virvar
                      som jager rundt lik sand i virvelstormer
                      for evig her i tidløshetens mörke.

Det är som bekant flest manliga författare som haft anledning att fangirla på Dante, och Hanne Roer, dansk retoriklektor, lokaliserar partier som skildrar våld mot kvinnor, däribland den berömda raden som Pia yttrar i ”Skärseldens” 5:e sång: ”Siena mi fé, disfecemi Maremma”. Det är en fin text som katalogiserar dikten och de ibland obehagliga passager som det inrymmer.

Några svenska manliga skribenter som bidrar är Mats O. Svensson om moderna versioner från bland andra Kjell Epsmark och Stig Larsson, Joni Hyvönen om Belacqua, slackern från ”Skärselden” som satt spår hos inte bara Melvilles berömda vägrare Bartleby utan också Becketts passiva icke-hjältar – samt Anders Cullhed, rejält inläst på Dante och som jag hört föreläsa i Uppsala om ”Infernos” femte sång på ett omtumlande sätt.   

Som om det inte räckte med denna veritabla överdos av Dante finns i numret en fortsättning på den debatt som inleddes med Håkan Lindgrens essä om transhumanism och AI. Med tanke på att så gott som samtliga av de mest akuta frågor som valrörelsen tar upp berör denna fråga – skolan, vården, miljön, jobben – är det beklagligt att så lite av den politiska diskussionen handlar om AI. Lindgrens drivande tes är att vi borde ha kommit längre – hans i bästa mening provokativa åsikt är att det är ”1900-talets fattigaste utopi”. Han är en framtidsskeptiker som vi borde lyssna mer på, när han varnar oss för faran i ”att följa med strömmen utan att förstå att man själv är med och formar strömmen genom sina egna val, reaktioner och handlingar.” Vi tänker för kortsynt, och jag tror att ett barn kan räkna ut vad konsekvenserna blir.      

Ja, och så de sedvanligt ambitiösa recensionerna, bland annat en genomträngande läsning av Theis Ørntofts roman Solar, och jag behöver väl inte ens nämna Andreas Töpfers kusligt precisa illustrationer, som hela tiden ledsagar texterna, och som också skapat ett omslag som är så in i Helvete snyggt att jag tror att jag har stirrat så länge in i den röda Lucifer omgärdad av eldslågor att han ta mig fan har stirrat tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar