Alex Schulman och Sigge Eklund har genomgått skilda trajektorier. Medan Schulman gått från föraktad mobbare till beundrad författare, har Eklund gått från älskad författare till avskydd entreprenör. Det känns rätt länge nu som Eklund skrev de där romanerna som gjorde intryck på djupet – Det är 1988 och har precis börjat snöa från början av decenniet, till exempel – och nuförtiden verkar han mest ägna sig åt att driva podcast med kumpanen Schulman, som ändå fått tid att skriva flera kritikerhyllade böcker.
En ny bok av Eklund fångade mitt intresse, även om titeln låter oroande: Livets små njutningar. Vad är nu detta? Privilegierad vit man som exponerar sina vita privilegier i öppen dager? Det krävs minsann mod att klättra upp på den piedestalen.
Men skit i Sigge Eklund för en stund. Jag väljer att läsa för att mitt liv mer liknar livets små lidanden, och jag skulle med lätthet kunna fylla en bok med 47 exempel på livets hemskheter. Därför: kanske det finns en strimma hopp att hämta här – kanske det går att upptäcka värdet i njutningar. Så jag läser boken inledningsvis som en skattkarta. Njutningen är ett ”X”. Mitt finger tillhör elvaåringen, inte ännu drabbad av de mörka molnen som sedan dess hopats på min himmel. (Obs, allusion, ring inte pekoralpolisen!)
Elvaåringen visar sig också vara, kanske inte målgruppen, men det som Eklund riktar sig mot i sin bok är ett tillstånd som liknar det du hade i den åldern. Den består av 47 kåserier, som i stort sett liknar varandra. Ett ”du” tilltalas, och du (”du”) förväntas identifiera dig med olika scenarion. Redan i första texten reagerar jag, när du kommer hem från stranden för att titta på sport på tv:n mitt på blanka dagen. Så ska du dessutom på fem minuter plocka fram nybakat bröd: men vem har bakat det medan du varit på stranden? Din RUT-anställda slav?
Jo, men hela boken vilar ju på en slags utopi. Så här ombonat kan livet också vara. Du (”du”) vaknar upp i ett flygplan, och råkar befinna dig i första klass, så du trycker på en knapp och får konjak och sockerkaka. Jag kan inte låta bli att tycka att det här låter främmande och udda. För några år sedan tog en kollega ledigt under läsåret för att åka och dyka någonstans, kanske Maldiverna eller Thailand, they’re all the same to me, och hen skickade någon slags meddelande för att jag skulle känna avund, men – nä, jag tror att jag är oförmögen att känna avund. Däremot bär jag på ett stort och tungt lass bitterhet, men det är något annat.
Men en sådan dykning skulle väl kvalificera sig till Eklunds bok. Han väljer att dyka i en tjärn i stället, och i ärlighetens namn uppehåller han sig gärna vid relativt enkla nöjen. Det som på 90-talet kallades livskvalitet eller carpe diem, och säkerligen har ersatts av någon annan lika meningslös floskel. Fast jag blir också mer fascinerad än uppretad av denna välbeställda herres sysselsättningar. För det handlar inte lika mycket som att uppnå ett ögonblick av tillfredsställelse som att vila i erinringen att den bästa dagen är en dag av törst. Som Mothörheads chefsideolog Lemmy påpekade: ”The chase is better than the catch”. Alltså upphör njutningen när den förverkligas. Därför handlar all genuin kärlekslyrik om trånad, om längtan efter den salighet som skall infrias.
Även om Eklunds små texter säkerligen provocerar många har de mycket gemensamt med E.M. Ciorans bittra syllogismer, som är så omhuldade bland landets intelligentia. Jag blir inte heller fullt övertygad om vilken poet som fungerat som inspirationskälla för bildspråket i den här boken, om det är Tranströmer eller Kirchsteiger: ”Våren prövar sig fram, den har inte bestämt sig.”
Fullt originell är inte heller idén med en slags sinnenas bucket list. För några år sedan cirkulerade en bok som hette typ ”100 saker du behöver göra innan du dör”, med liknande små njutningsampuller som skulle aktiveras. Jag minns bara en: du skulle dricka ett glas vatten och kissa samtidigt.
Det blir i längden – i denna för all del korta och lättlästa bok – lite utmattande med denna hetsjakt på njutningen. När han lackar julklappar lackar jag ur … Det maniska sökandet efter det ouppnåeliga kanske förklarar att Eklund tappar artighetsmasken och blir rätt cynisk när han skriver om kärlek. Då känns den annars dominerande Astrid Lindgren-nostalgin efter ett liv när allt var enklare långt borta.
Samtidigt. Jag läser boken med min tisdagswhisky i handen, så vem är jag att egentligen klandra andras liknande försök att göra tillvaron dräglig? Det må vara ett förhatligt begrepp, men ”att sätta guldkant på tillvaron” är väl något man gör, även om man aldrig skulle ta ordet i sin mun, för att man tycker det låter banalt.
Det är livet som är banalt, vill jag då invända, och det är inte Sigge Eklunds fel. I den genre som hans bok ingår i hör den rimligen till de bästa. Och jag tror han är lätt att underskatta, och att de många som hånar hans tilltag är slarviga och missar den existentiella kris som döljer sig under textens yta. Den ytan må vara glansig som is, men som han själv skriver i en av texterna om skridskoåkning är sorgen lika närvarande som skrattet, när du ”skrattar för att ingenting går att förutse och för att ingenting är stabilt, skrattar för att tillvaron är lika tunn som is, för att det är just det som gör den så dyrbar.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar