att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 apr. 2015

Linjen, Elise Karlsson


Elise Karlsson har skrivit ett reportage om arbetsplatsen i skönlitterär form. Det är uppfriskande utfört och med en humor som biter sig fast.

Bland kontor med höj- och sänkbara skrivbord, power points och after work, post-it-lappar, bland mellanchefer och vikarier, där utspelar sig Elise Karlssons nya roman Linjen. Huvudpersonen Emma söker sig till olika anställningar, riskerar att hamna utanför den nödvändiga försörjningen, med räkningar som hopar sig.


Med mild ironi låter Karlsson Emma landa på ett förlag som ger ut självhjälpsböcker. Vi har att göra med någon som mest vill komma bort från skeendet, från det aktiva livet. Hon flirtar med en man, ligger med en annan, men verkar inte veta så mycket vad hon vill att det ska leda till.

I de absurda situationer som utspelar sig finna en smått kafkaartad premiss. Jo, det är litterärt skildrat, med allusioner till Kafka, liksom till T.S. Eliot, Sylvia Plath, Kerstin Thorvall, Tove Jansson, men poängen är vad Karlsson så gör med dessa insmugna referenser. Det finns en brutalitet i språket, i den registrerande stilen, som liknar en rapport. Det är utfört med kylig exakthet. Allusionerna blir en reva in mot ett litterärt förhållningssätt, utan att därför göra sig beroende av det, utan mer visa kontrasten och betona skillnaden än att eka av det redan skrivna. 

Det är också frågan om att skapa romanfigurer som lever på riktigt. Trots eller tack vare det kyliga distanserade tonfallet, som stundtals liknar en essä om arbetslivet mer än skönlitteratur, kommer vi riktigt nära Emma och hennes våndor. Karlsson får ihop de två spåren, fiktionen och reportaget. 

Konkurrensen på kontoret är också träffsäkert infångad, med egenheterna och idiosynkrasierna intakta. Linjen framåt för dig bort, från dig själv. Att arbete är att mista din identitet, antyds det, kanske rentav mista din själ. Även om här saknas förlösning är huvudpersonen på väg mot något som kan hota hennes förankring i verkligheten. Allt mer håller tillvaron på att glida in i ett tappat fotfäste, när hon närmar sig toalettkaklet, glasrutorna, taktilt, för att känna, smaka – på verkligheten. 

Under romanens gång sker inget dramatiskt, även om det finns antydningar att något är på väg att hända. Skvallret, intrigerna, uppviglingen, allt det kan påminna om samspelet mellan människor i den större världen utanför kontoret, utanför arbetsvärlden. Lika allegoriskt som Jonas Karlssons debutroman God jul från förra vintern, men Elise Karlsson skriver dovare, där det är mindre tydligt vad det är som pågår. Men båda Karlssons skriver med slagrutan mot en humor av det svart absurda slaget.

Därför är det här också något befriande, genom att peka ut ett nytt sätt att skriva. Där det saknas igenkänning. Elise Karlsson har tidigare gett ut två övertygande korta romaner på Modernista, böcker som väckt alldeles för lite uppmärksamhet i förhållande till hur löftesrika de var. Det här är helt klart ett steg mot ytterligare en annan riktning, mot en ny sorts litteratur.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/4 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar