att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 dec. 2018

Samlede dikt, Catullus, översättning Johann Grip & Henning Hagerup, Kolon


Egentligen är jag led vid jämförelser mellan forna tiders författare och vad de kunde tänkas representera i nutiden, efter att till leda hört talas om rockstjärnorna Byron och Shelley, punkaren Södergran, för att inte tala om det infantila ”Shakespeare, vår samtida …” Vänta bara tills någon får för sig att säga att Platon var antikens Lena Andersson.

Och ändå: när jag läser Catullus är det svårt att inte föreställa sig honom i vår egen tid skriva raptexter, och givetvis skulle alla hans låtar ges etiketten ”explicit lyrics” på spotify. För han är lika rå, grov och vulgär som dem, men också elak mot andra i lika hög grad som han växlar glorifieringen av sig själv med djupt självtvivel, ungefär som hos emo-rapparna Lil Uzi Vert, Bones och Yung Lean.


Det har inte varit helt lätt att få tag på svenska tolkningar av Catullus i sin helhet, och det senaste urvalet av Gunnar Harding och Tore Jansson var bra om än magert. På norska utkom 1996 Johann Grip och Henning Hagerups ”gjendiktning”, Samlede dikt, och den har återutgetts i år i reviderad form. Här finns samtliga 116 dikter, och med hjälp av ambitiösa kommentarer och efterord blir det ett välbehövligt komplement till existerande svenska översättningar.

I den mån man tycker Catullus är en värdefull diktare. För att tycka det kan det räcka med, tja, varför inte någon av hans förtjusande sparvdikter? Om man nu är för pryd för att uppskatta de rätt många ilskna utfallen mot namngivna fiender, där könsorden trängs på diktraderna.

För min del är den mer lågmälda åttonde dikten en av de där som jag gärna återkommer till. I kommentaren får vi veta att den brittiske 1800-talshistorikern Thomas Babington Macauley inte klarade av att läsa den utan att falla i gråt. Det är inte svårt att förstå honom:

                      Arme Catullus, vær ikke en tåpe,
                      og godta som tapt det du ser er tapt.
                      Før skinte den strålende solen for deg,
                      den tiden du gikk dit din kjæreste ville,
                      så høyt vil hun aldri bli elsket igjen.

                      […]
                     
                      Farvel, kjære pike, Catullus er kald,
                      han tvinger deg ikke når viljen din mangler.
                      Men selv vil du sørge når ingen begjærer deg,
                      du arme, hva gjenstår av liv for deg da?
                      Hvem skal nå komme og se du er skjønn?
                      Hvem vil du elske, hos hvem vil du være?
                      Hvem skal du kysse og bite i leppene?
                      Men du, min Catullus, vær steinhard og fast.

Det är alltigenom njutbar läsning att läsa Catullus i sin helhet, även för en svensk läsare som tvingas ta omvägen via norskan. Då ska ändå sägas att Grip och Hagerups tilltal är bryskt och direkt, och så talspråkligt att det sällan bereder några svårigheter. Eller så här, att det känns igen som vardagligt rättframt, men också stramt komponerat. Catullus själv formulerar sin poetik i farten: ”En ekte poet holder sinnet sitt rent, / men diktene hans følger andre slags regler; / de vokser i vidd og får krydder og kraft / hvis de er grove og mangler moral”.

Catullus är delvis konventionell med sina typiska pendlingar mellan extas och förtvivlan, sina fräcka cynismer som ändå kan sägas bygga på något så simpelt som erfarenhet. Hans lärdomar är alltid bittra. Som skola i retorik är det lärorikt att följa hans hyperboler och antiteser, men också hur skickligt han lotsar läsaren mellan det bildliga och det bokstavliga, och ibland också suddar ut gränserna och låter metaforerna röra sig på stadens gator som vanliga underlydande.  

I efterordet nämns några efterföljare som påverkats av Catullus, och skrivit vidare i hans anda, alltifrån Petrarca, Shakespeare, Lord Byron, och Ezra Pound. Ja, de är bra allihop, men man återvänder till Catullus för att han utplånar dem med sin oförlikneliga flärdfrihet, och för att ingen av dem har samma swag.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar