att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 dec. 2018

How To Be Invisible, Kate Bush, Faber & Faber


How To Be Invisible är en idealisk titel på en samling med Kate Bushs sångtexter, som nyss getts ut på ansedda poesiförlaget Faber & Faber. Det är en artist som under större delen av sin 40-åriga karriär iklätt sig en osynlighetsmantel och levt utanför medias radar, med gåtfulla uppträdanden lite då och då – som när det gick tolv år mellan skivorna The Red Shoes 1993 och Aeriel 2005. Hon föddes lite drygt två veckor före Madonna sommaren 1958, men kan sägas vara antitesen till Madonnas ständiga sökande efter rampljuset.

I år fyllde hon alltså 60, och bland annat därför kan det vara anledning att äntligen samla hennes sångtexter. En annan torde vara strikt kommersiella, då hon samtidigt passade på att släppa alla sina gamla skivor i remastrade versioner. Urvalet har hon gjort själv, och är sparsam med de tre första skivorna, som bara representeras av 10 låtar totalt, medan hon därefter tagit med så gott som rubbet, med begripligt undantag för ”Pi”.


Ständigt och jämt när sångtexter omskrivs bör man påpeka att det är en vansklig syssla att läsa dem, eftersom det inte går att tänka bort musiken. Det är en disclaimer som författaren David Mitchell gör sig skyldig till i sitt långa förord, vars större försyndelser dock är långa ointressanta redogörelser för hur han gick till väga för att komma åt hennes skivor med hjälp av kompisar och storebröder och kassettband som trasslade in sig och gjorde olyssningsbara, och han har också svårt med årtalen.

”What kind of language is this?” som Bush plötsligt utbryter i den långa sviten ”A Sky of Honey” från skivan Aeriel kunde vara en alternativ sammanfattning på denna lyrik – så blev titeln på min essä om Bush i Populär poesi nummer 24. Ja, för vad är det här för språk egentligen? Bushs stora förebild är David Bowie, men hennes sätt att skriva texter är långt mer intressant, långt mer intrikat. Inte enbart för att hon gärna väljer att skriva ur olika individers perspektiv, och gärna utifrån galenpannors snurriga värld, utan snarare för att hon bemödar sig om att skriva just poesi.

Jag kan ändå inte låta bli att undra för vem boken är tänkt. Det är ju fansen som kommer att skaffa den, och man kan säga mycket om Bushs fans, men det är svårt att föreställa sig mer lojala anhängare, speciellt efter att Morrissey så effektivt har krossat sin gloria under de senaste åren. Eller för den delen mer tålmodiga fans, som inväntar varje skivsläpp utan att någonsin klaga – eftersom det är drottningens vilja som råder. Det är något rörande över den hängivenhet men framför allt okritiska beundran som ges till Kate Bush från fansen. Vi – för jag räknar mig själv till den skaran – har förstås ägnat mängder av tid åt att lyssna på skivorna gång efter gång, alltid med albumens texthäften framför oss. Därför är det här en bok som jag på sätt och vis redan har läst så många gånger att jag kan vissa av de enskilda texterna utantill. Därför är det här en bok som inte gör någon nytta.

En del smärre justeringar finns här, som att hon ibland har lagt till rader som sjungs men som inte funnits med i den tryckta texten tidigare, eller att man leker med formgivningen, som i avslutningen av ”Leave It Open”, där raden som upprepas fem gånger i slutet, ”We let the weirdness in” låter just ordet ”weirdness” svälla och bli versalt och böljande på textsidan.

”We let the weirdness in”: ännu en alternativ sammanfattning av de kryptiska texterna. Det är svårtolkat. Hon ligger steget före lyssnaren, och i det här fallet läsaren, med sina texter. Men det är också excentriska texter, och man kan förstås betona att hon sjunger utifrån ämnen som kan vara både udda och kontroversiella, såsom incest i ”The Kick Inside” (ej inkluderad här), pedofili i ”The Infant Kiss”, mord i ”Mother Stands For Comfort”. Andra artister som skulle sjunga om saker som tvättmaskiner, att dansa med Hitler, att ligga med en snögubbe eller komponera en lista över 50 ord för snö, de skulle betraktas som skvatt galna.

De många olika typerna av röster blir tydliga i den här samlingen, som rör sig utan kronologi – som sig bör, då hon som textförfattare kan berätta utifrån olika åldrar, olika kön – tänk att könsbytestexten i ”Running Up That Hill” spelades på alla discon hösten 1985. Hon skriver ofta utifrån barnets perspektiv, eller utifrån någon i beroendeställning, någon i en svaghetsposition. Det är den lilla, skyddslösa människan som hon skildrar, och hon kan lika gärna vara en nordvietnamesisk soldat som apterar handgranater mot amerikanska soldater (”Pull Out The Pin”) som barnet som säger till den gamla beskyddande kvinnan ”Lily”: ”I feel like life has blown a great big hole through me”.

En av få bra saker med Mitchells förord är att han erkänner The Dreaming från 1982 som ett mästerverk, och att han betonar dess märkliga aspekter. Det är en skiva som är udda både ljudmässigt och textmässigt, och dess texter förblir ju fortsatt svåra att dechiffrera. Det är utmanande texter, och ibland också farliga, med sina hotfulla uppmaningar i låtar som ”Get Out Of My House” och just ”Leave It Open”.

Det är inte bara knasigt, utan också hoppfullt, som när hon låter ”Love And Anger” avslutas med beskedet ”Don’t ever think that you can’t change / The past and the future”. I den här boken finns de två kompletta sångcyklerna, B-sidan på The Hounds of Love, alltså ”The Ninth Wave” och CD 2 på Aeriel, alltså ”A Sky of Honey”. Båda är märkliga, kanske främst ”The Ninth Wave” med sina övergångar mellan vaggvisa, skräckballad, häxkompott, spöksång, drunkning, sorg och försoning.

Några andra återkommande ämnen är pacifism, skräck, sex, miljön, humor, genus, föräldraskap, familjen, litteraturen. Två av hennes mest kända låtar är inspirerade av klassiker: ”Wuthering Heights” (tänk att hon delar födelsedag med Emily Brontë) och ”The Sensual World”, som utgår från Joyces Ulysses. Men i texterna finns underförstått och uttalat en del feminism.

Kvinnliga artister klagar ibland på att det är svårt att hitta starka kvinnliga förebilder inom pop- och rockmusiken, men de glömmer i så fall bort att Kate Bush inte ens hade fyllt 20 när hennes debutsingel hamnade som nummer 1 på den brittiska topplistan, som den första kvinnliga soloartisten som hade skrivit låten själv. Sedan har hela hennes karriär inneburit avsteg från branschens krav. Att läsa hennes texter är upplyftande, hoppingivande, förtröstansfullt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar