att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 dec. 2018

Kritiker 49/50: Översättaren är närvarande/ild valmue måne


Det är med ett generöst dubbelnummer tidskriften Kritiker avslutar sin utgivning 2018. I numret finns ett knippe personligt hållna essäer kring översättning, likväl som en sektion översatta dikter.

Kan man säga att man med sina senare nummer går från klarhet till klarhet, utan att det låter som en besvärande kliché? Man gör det med hjälp av sitt starka fokus på de betydelsefulla ämnena. Översättning är något vi har lätt att ta för givet. Och det är en otacksam syssla, som när den väl uppmärksammas nästan undantagslöst hamnar i skottlinjen för en fadäs.


Alan Asaid skriver om sin mångspråkighet, något som i sig är imponerande, men att han ändå väljer att översätta Thomas Venclova från ett av de språk han inte behärskar, litauiskan, och kallar det då ”liminell översättning”. Det är en vindlande essä, uppbyggd i olika spalter som infiltrerar textsidan, med varierade typsnitt och varierade tankar som bryts, inte minst i de inskjutna parenteserna. Det är en ödmjuk inställning, som också indirekt formulerar en praktik.  

Så uppfattar jag också generellt texterna i essädelen, att de ägnar sig åt att just formulera olika personliga förhållningssätt till översättandet. Matilda Sørensen skriver ungefär lika trevande essäistiskt om Joan Didion och Marguerite Duras, hur det är att närma sig så starka författarröster, så starka språk – med svenskan. Och likaså norska och danska exempel som ges av översättare som Hege Susanne Bergan, som översatt bland andra Svetlana Aleksejevitj till norska. Ja, generellt handlar det om just personliga exempel, med egna resonemang som ändå visar gemensamma mönster. Att översätta blir i första hand en fråga om noggrann läsning.

Antologidelen består av dikter av spridda förlagor, översatta till svenska och danska. I första hand fastnar jag för enastående dikter av iranska Ahmad Shamloo, suveränt översatta av Khashayar Naderehvandi, samt Johannes Göranssons engelskspråkiga våldsdikter, översatta av Helena Boberg. Men också en hel del annat, och nog är det en erfarenhet att läsa Audre Lorde på ett skandinaviskt språk, som här råkar vara danska, förmedlad av Shadi Angelina Bazhegi, som utlovar ett större urval på OVO Press nästa år.

Men också – ja, bara denna diktantologi är ju en anledning att försöka få tag på detta nya nummer av Kritiker, som torde vara lätt att hitta med sin behagligt gröna schattering på omslag och inlagor. En av höjdpunkterna är aggressiviteten hos Angolafödda och danskboende Aaiún Nin. Inte så mycket för en handfull dikter, som är tämligen konventionella, utan mer för en avslutande prosatext som ursinnigt markerar exakt hur djävlig tillvaron ter sig för den som inte infriar vithetsnormen:

”Rør ikke mit hår. Stop med at spørge mig hvad jeg synes om Lemonade. […] Hvorfor spørger I os, hvorfor vi hele tiden er vrede? Her er et bedre spørgsmål til jer: Føler I jer nogsinde simpelthen taknemmelige for, at det vi ønsker er lighed og ikke hævn?”  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar