att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 dec. 2018

Inte en punkt. Snitt i Sonnevis Dikt, Arne Melberg, Daidalos


I dag utdelas inget Nobelpris i litteratur. När Tomas Tranströmer 2011 fick Nobelpriset tyckte jag att det nog hellre borde ha gått till Göran Sonnevi. Inte bara för att jag privat hellre läser honom och med större behållning, utan kanske mer för att jag är fullständigt övertygad om att Tranströmer är mer begränsad som poet, och att han inte kommer att vara läst om, säg 50 år. Tranströmers ideal är det prydliga, perfektionen, och det är ta mig fan omöjligt att kritisera hans bildspråk – men det är en estetik som har stelnat i sin fullkomlighet, och som inte tar poesin ett steg in mot den trasighet och sårbarhet som är dess bultande hjärta. Tranströmer är en coffee table-poet.

Nåväl. Arne Melberg är en rutinerad skribent, med böcker om Rilke och Hölderlin i sin fatabur, och han har nu tagit sig an Sonnevi, i boken Inte en punkt. Snitt i Sonnevis Dikt. Och ja, det ska vara versalt ”Dikt”, men inte för att Melberg tar sig an poesin på det högstämda Magnus William-Olsson-sättet, utan för att han behandlar Sonnevis projekt i dess helhet, som en helhet. 


Som bärande tes fungerar uppfattningen att Sonnevis dikter saknar punkter. Inte helt sant, bekänner Melberg lite skamset, då det i de fyra första samlingarna från 60-talet fanns punkter, men att de sedan upphörde. För Melbergs tes, att Sonnevi skriver på samma oavslutade dikt, är dock iakttagelsen sann, eller låt säga ”tillräckligt sann”.

Något har definitivt hänt med det svenska litterära klimatet under 2000-talet. Tidigare utkom Sonnevis samlingar regelbundet i pocket, något man bara kan drömma om avseende hans senare böcker. Det är svårt att läsa Sonnevi utan att tänka sig hur dikterna utgör en enhet, en sammansatt dikt, där det går att plocka fram snart sagt vilken bok som helst av honom och läsa var som helst och upptäcka spår och mönster som är genomgående. Kanske man med fog kan säga att han egentligen skrivit på samma dikt sedan 1957. Om man undantar Johan Jönson är det ett unikt arbete i den svenska samtidspoesin – lite drygt 3 700 sidor, anför Melberg.

Och Melberg är en i viss mån knappologisk läsare, som gärna använder kvantitativa läsarter, som när han listar de många referenserna till kända och okända personer i Sonnevis dikter. Inte så intressant. Inte heller när vi får veta att det finns en hög body count i Sonnevis senare böcker – i Bok utan namn från 2012 dör minst tio av hans samtalsvänner, får vi veta.

När materialet ser ut som det gör, en sammanhängande helhet utspridd över så många boksidor, blir det svårt att överblicka. Svårigheten i att fånga en helhetssyn är Melberg medveten om, och det är också något som han menar är bristen i de två större studierna som tidigare publicerats om Sonnevi, en avhandling av Mona Sandqvist från 1989, samt en religiös bok av Ingemar Friberg från 2013. Fast det måste omedelbart sägas att Melberg inte gärna går i polemik: hans skrivande är friktionsfritt, åtminstone i det avseendet.

Det som är slående med boken är på ett ytligt plan, hur essädelen löper över vänstersidan medan de kommenterande noterna och de längre citaten återfinns på högersidan. Ett kul grepp, tycker jag först, men irriteras snart över att det blir besvärligt att orientera sig när noterna saknar siffror, och tanken ständigt avbryts av ett zickzackande över uppslagen.

Det ska också sägas att Melberg är en insatt läsare, som gärna vill ta just ett helhetsgrepp över Sonnevis dikter (eller ”Dikt”). Han benämner mellanrummen som ”luftpauser”, ni vet de där tomrummen i diktraderna, något som är ett frekvent inslag. ”Det omöjliga mötet” lyder Melbergs förslag till samlingsnamn på Sonnevis dikt(er).

Det är en ojämn bok, kanske ofrånkomligt så. Sonnevi är också en ojämn poet – men det är lite det som gör honom så bra, hans benägenhet att gå för långt ibland, att bli tjatig och irriterande. Melbergs slutsatser är ibland banala: ”Sonnevi medger förenklingens nödvändighet men bestrider den också. Ja, han gör allt för att visa sin och vår delaktighet, han vill ingenting annat än att komplicera.”

Låt gå för att han är medveten om att tolkning måste betyda förenkling. Vad som blir en mer besvärande påföljd är att han gör sig skyldig till förutsägbara tolkningar i sitt sökande efter paralleller, referenser och exempel. Eller när Melberg spekulerar om Sonnevi kan kallas melankoliker, och landar i slutsatsen att någon som skriver om ljuset inte kan vara det. Mer imponerad blir jag faktiskt av hans längre utredning av Sonnevis resonemang kring ”Jag” och ”Du”, i en tolkning som går längre än till uppenbara närhetsband. Likaså finns det flera fruktbara saker att uthämta i diskussionen kring besvärjelserna som både poetisk och existentiell metod, och även om musikaliteten i dikterna.

Det är gott om rader som återkommer lätt justerade i den stora dikt Sonnevi skriver, något som kan erinra om musikens återklanger. Fast jag tycker Melberg kunde ha gjort mer av sin analys av de två planen i dikterna, det vill säga samspelet mellan det akademiskt teoretiska och det ljuslätt vardagliga – återigen något som Johan Jönson sysslar med, och som får mig att önska en korsläsning av de här två poeterna. Men den får väl någon annan utföra.

Dock finns givande resonemang kring kontinuiteten i Sonnevis politiska dikter. Melberg ser honom som en reserverad agitator, där slagorden är skeptiska. I kapitlet ”Torn av intet” avhandlas Sonnevis koppling till existensens nollpunkter, men det är möjligen så att Melberg gör det lite för enkelt för sig när han menar att vägen till intet för Sonnevi pekar ut alla dess möjligheter, som inryms i nihilismen. Nja – nog finns det faror i att tvinga in alla tolkningar i en bärande tes om det oavslutades potential, och nog blir Melberg mer än lovligt positivistisk i sin läsning av det mörker som inte går att förneka hos Sonnevi.  

Melberg skriver däremot vackert om mörkret hos Sonnevi, med blinkningar till Hölderlin – eller om det är Hölderlin som blinkar till i Melbergs text. Dock förstår jag inte vad han menar när han utbrister att ”centrum finns överallt” hos Sonnevi. Det betyder både allt och ingenting. Så kan jag tycka att analyserna ofta hänger i luften och blir för spekulativa, som om han kunde ha ansträngt sig och kopplat dem till mer givande teorier än Derridas idéer om iterabilité, tecknens upprepningsbarhet, något som ju ändå bara är en fortsättning av Kierkegaards begrepp gjentagelse.

Några mindre fadäser förekommer lite här och där, som att Lotta Olssons bok Den mörka stigen påstås ha utkommit 2015 (den utkom ju 2003), eller att ett ord olyckligt citeras som ”finitårer” när det uppenbarligen ska vara ”finitärer”. Eller att han lite fegt utelämnar ”neger” i uppräkningen av vad Ekelöf identifierar sig med i sin ”Non serviam”, alltså ”lapp och jude”, bara för att Sonnevi på senare år identifierar sig starkt med offren för förintelsen. Jag är inte heller säker på hur jag ska uppfatta de upprepningar som Melberg använder sig av: kanske som ett medvetet grepp, i samklang med Sonnevis egna upprepningar, eller som en illustration till gjentagelsen, som Melberg är påfallande förtjust i.

Nu låter jag förstås mer gnällig än vad som hade behövts, då Melberg ju är en författare jag länge läst, mer än gärna, och då det även här märkbart ofta finns goda tolkningar också. Inte så mycket i det avslutande kapitlet, då Melberg pliktskyldigt närläser en dikt från varje samling. Det resulterar i korta läsningar. Desto mer av nytta finns i de överblickande resonemangen, när han väl släpper redovisningsplikten, och visar hur berikande det negativa kan vara, när det så att säga lösgörs av en så konsekvent poet som Göran Sonnevi.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar