Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

7 jan. 2012

Revel, Christer Boberg

Vad är en revel? Finns det? Hela tiden medan jag läser Christer Bobergs diktsamling Revel (Trombone) tänker jag på google, hur lätt det är att ta reda på en sådan sak, mycket lättare än förr, då man tvingades exponera sin bristande kunskap genom att till exempel fråga någon som var smartare än en själv.

Nä, jag låter ordet bli kvar i dikten, låter det bli Bobergs angelägenhet. Jag klarar mig ändå, som det heter i sången. Det är titeln på den första av fyra delar i boken, och där ligger den som något som formas av vattnet, men också är ett motstånd för vattnet.

Jag låter ordet bli hans dikts grå obelisk, grå som i Håkan Lindgrens 70-talsanfrätta omslag, som illustrerar och betonar dikternas otidsenliga betraktelser. Grå som den katalogisering Boberg tillämpar i en dikt, som får mig att minnas de monomana sagor jag berättade när barnen var små, om mannen i Gråköping som vaknade upp i sina grå sängkläder, som åt sin grå gröt till frukost och borstade sina grå tänder och satte sig i sin grå bil för att köra till sitt gråa jobb …

Bobergs dikt är en kapsel utsänd till evigheten. Det vore lätt att avfärda en sådan ambition som inbilsk, tro att någon skulle bry sig. Men allt skapande är besvärjelser mot försvinnandet: vi vet inte på förhand vad det är som (den eventuella) framtiden kommer att intressera sig för. Sapfo hade mage att utropa en profetia om framtiden hågkomst, men det var en replik på bekostnad av så många som gjorde det utan att någon hörde, utan att någon hörsammade.

Försvinnandet finns också utskrivet i det citat av Antonia Gamoneda, som förrädiskt nog placeras längst bak i boken, som ett anti-motto. En försvinnandets trosbekännelse, där vi ska förhålla oss till det trösterika i döden, där det är likgiltigt om vi accepterar utplåningen eller inte. Inte spelar det någon roll om vi inbillar oss en evighet eller om vi – försvinner.

Dikterna i den här samlingen knyts till fyra delar: det är inledningens titeldikt, som på något sätt alltså är förankrad i det tidlösa – även om jag nästan läser dem som vore de skrivna på 40-talet. Det finns där en skörhet, en meditativ koncentration, som jag genast appelleras av. Sedan ett parti om Kirkes ö, nästan lika övertygande, och två korta avslutande förberedelser till – försvinnande.

Olika tillflyktsorter för detta försvinnande representeras i dikterna av sömnen, ledan, sexualiteten, sorgen, döden … Liksom de paradoxer en viss sorts dikt är beroende av:

”Jag går in i dig

in i din kropp

av sand och vind

som urholkar ön

jag går rakt in

i vårt gemensamma

försvinnande”.

Mest övertygande, tillika mest gåtfulla, finner jag de två första, längre partierna. Där skriver Boberg dikter av hög angelägenhetsgrad, som behåller sitt vackra tilltal även när språket någon gång rafsar till och blir strävsamt.

7 kommentarer:

  1. Hej Björn, minns du att du sa att du skulle bjuda alla dina gamla elever på din legendariska snickerskaka, när ska du göra det egentligen?

    SvaraRadera
  2. Nej skapande är inte besvärjelser mot försvinnandet, det är inbilskt att tro. Ibland räcker det med skaparglädje typ den s k barnsliga förmågan att gå upp i något, det är i nuet. Det är därför det finns. När skapandet sker för att upptäckas och bli ihågkommet är det fel utgångspunkt. Finns havet för att du ska beskriva det? Det finns ändå. Havet finns inte för att du ska "snylta" på det.. typ. Men med ärligt uppsåt kommer man långt.. etik. Men om man ärligt talar om att man "lånar" havet tycker jag det är ok. Hm..

    SvaraRadera
  3. Nä, vi har fått jordnötsförbud på hela skolan, pga allergi, så det blir inget på tre år ...
    Skapandet som lek, ja, det är en fin tanke. Men jag uppfattade det inte så i Bobergs bok. Fast jag menade väl bara att det finns förhoppningar, att någon någon gång ska upptäcka. Ett skrivande för framtiden, egentligen.

    SvaraRadera
  4. Jaha, men vem har sagt att det behöver vara på skolan?

    SvaraRadera
  5. En kommentar som knappast berör inläggets väsentligheter: okunskapen har väl kunnat åtgärdas utan denna blottställning långt tidigare än internet - ordböcker eller lexikon tillkom väl ändå av den anledningen? (Även om ordboken under lång tid var etymologiskt strukturerad så har den, åtminstone, från 1800-talets slut varit ordnad efter alfabetet.)

    Och jag tror det är viktigt att skapa en klar distinktion mellan begreppen bildning och smarthet; det dummast fån kan inläras kunskaper, att förvalta dem däremot...

    SvaraRadera
  6. Förvisso, men nog är det smidigare med en sökfunktion, och billigare.
    I A Fish Called Wanda säger han, idioten med bildningskomplex, när hon (Jamie Lee Curtis) kallar honom apa, att Monkeys don´t read Nietzsche, och hon svarar, Oh, but they do, they just don´t understand it.

    SvaraRadera