Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

20 jan. 2012

med. bort. in., Johan Jönson

När diktsamlingarna tenderar att bli allt längre ökar kraven på dess kvalitet. Lyckligtvis har vi Johan Jönson, som på senare år utfört storverk med böcker som Livdikt (2010) och Efter arbetsschema (2008), och i sin nya bok fortsätter han utforska kopplingen mellan det mest privata och världen omkring sig, på ett imponerande sätt.

Den som fortfarande anser att dikter ska vara koncentrerade och koncisa göre sig icke besvär med Jönsons nya diktbok med. bort. in. Här får man stå ut med att lyssna till ett flöde, göra den monomana poeten till en monologisk samtalspartner.

Och det kan det vara värt. Det som i förstone uppfattas som kverulans tar allt mer formen av en vass samhällskritik. Jag utläser den kryptiska titeln som en referens till en resa, en färdväg, och som bekant går den viktigaste resan inåt. Jönson använder helt sonika sig själv som exempel när han analyserar samhällsutvecklingen på senare år.

Att sträckläsa 1244 sidor är utmattande. Ibland riskerar Jönson att bli väl aggressiv i sin polemik, när han bokstavligt önskar livet ur namngivna politiker. Det är ett hat som spiller in över dikten. Jönsons osköna tankar bottnar nog i att eftersom varken Gud eller samhället straffar, är det upp till en hämnande privat instans – han kan i dessa stunder låta exakt som Travis Bickle i Scorseses film Taxi Driver, som på ett påtagligt farligt sätt smidde planer om hämnd.

Dikten inleds jakande, och avslutas likadant, med språkets kanske vackraste ord: ”ja”. Däremellan utspelar sig Jönsons nej, ett emfatiskt ifrågasättande av värderingar, av slentriantänkandet, av livsvillkoren. En text som bejakar motståndet, som lyfter fram motståndet som det enda människovärdiga.

Väldigt och vådligt frimodigt skriver Jönson om sitt privatliv – sin hustru, sitt sexliv, sina barn, sin pengabrist, sitt förhållande till alkohol. Det blir smärtsamt gripande i sin vardaglighet, som i den här scenen från den äktenskapliga bädden: ”Han vaknar. / Kudden är blöt. / Han förstår. / Han minns: Jag drömde att jag dödade dig. / Hon vänder sig om: Det gör du ju också.”

Samt återkommande reflektioner över hur språket utarmar själen, hur svenskan håller på att förtvina under trycket av klichéers övertag.

Det är alltså en lång dikt, en långdikt, och hur den ska läsas är något man får pröva sig fram till. Att det är jobbigt tänker jag inte förneka: han arbetar hårt med punkter, asterisker, blankrader. Det är fragmentariskt, och den som söker tranströmerska epifanier och blixtbelysta metaforer får söka förgäves.

Däremot skriver Jönson en poesi som jag upplever som livsnödvändig, och ofta inser jag att det är precis det här tilltalet som saknas i den politiska debatten: sällan har jag läst så vital poesi, som så kraftfullt utmanar ett stereotypt tänkande. Då blir inte heller hans dikt svårläst, utan självklar och belysande – vad som krävs är ett samhällsintresse, och en nyfikenhet på vad som sker i vår tillvaro. För det här är som sagt absolut avgörande, och inget att avfärda. Det här kan och ska läsas av alla, från slott till koja.

Jönson är lika ihärdig när han kritiserar sin egen kropps tillkortakommanden som tillståndet i världen. Ömsom ilskt, ömsom elegiskt skriver han fram en sorgens text. Det är anspråksfullt, ibland vackert, ibland fult, men alltid angeläget.

(En något kortare version också i Jönköpings-Posten 20/1 2012)

12 kommentarer:

  1. Ska läsas av alla? Vet inte hur många gånger jag har läst på landets största kultursidor plus lite varstans runt omkring att JJ:s föregivet uppfordrande poesi skulle vara "livsnödvändig" o.dyl. förfärliga floskler. Uppfordrande för vem? Livsnödvändig för vem?

    Samhällskritik? För egen del uppfattar jag texterna som provocerande monomana, förödande monotona samt förskräckligt solipsistiska och dystert självupptagna. Och såtillvida speglar de säkert vår moderna svenska samtid, ja…

    Men i relation till hur samma texter städse hyllas överallt: Hur kan ett sådant tilltal påstås "saknas" i debatten? För guds skull, han bekräftar ju tvärtom bara den rådande ordningen ner i minsta aggressivt klingande segmentala fonem!

    Önska livet ur namngivna nu levande politiker? Jaha. Skulle JJ visa sig lika "vådligt frimodig" även i sin nästkommande tegelstensbok så innebär väl det att äntligen bli tagen på orden och sålunda kanske också helt sonika bli sannspådd av någon mindre nogräknad presumtiv lyrikläsare. Bejaka motståndet? Hm. I mina ögon bejakar författaren JJ våldet i dess allra mest motbjudande, minst reflekterade bemärkelse.

    Elisabeth Hjort vågade i varje fall antyda någonting ditåt i sin utmärkta SvD-recension från i går, och gick därmed mot strömmen:

    "Men jag vill veta. Hur hänger tortyrdikten samman med de torterade tunisierna? Med de estetiska regimer som Jönson återkommer till? Räcker det verkligen med ett sådant här nedsvalt och uppkräkt motstånd som sväljs igen?"

    http://www.svd.se/kultur/litteratur/motstand-mot-allt-upphojt_6779167.svd

    Gud bevare oss för dessa ohämmade poesimän – påhejade av sturskt rebelliska kulturkoftor – som trodde sig stå utanför allt och därför tog sig själva rätten, jämt och samt, utan varje spår av redigering, resning eller verklig rannsakan. (Travis Bickle var en rollfigur. Robert De Niro gestaltade honom.) Blev det bra litteratur? Tydligen. Om inte annat flera tusen sidor fyrkantigt förpackad autofiktion.

    Nej, låt oss hoppas att JJ:s jäsande ordmassor aldrig blir kött. Och ärligt talat är nog den risken tämligen liten, om man ser på saken ur det större perspektiv som alltså saknades akut just här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ola Klippvik: Vet du inte att den som är indignerad alltid framstår som ett fån? I stället för att rasa så kan du väl framföra något sakargument och inte bara gå på studs efter ett intryck du skapat dig utifrån din inskränkthet och dina fördomar. Jag tvivlar på att du alls har läst boken i fråga. Det finns säkert skäl att kritisera somliga av Johan Jönsons attityder i skrivandet, de är inte på något sätt oproblematiska, men man behöver inte gråta av upprördhet och harm medan man gör det.

      Själv skriver du i Axess ibland (när du inte ger ut småborgerligt mysiga böcker om livet på landet), och tänka sig, har du inte börjat låta lite grann som chefredaktören Johan Lundberg i tonen? (Chefen har alltid rätt. Särskilt när han betalar bra.) Kverulantisk, reaktionär, hårt dömande, och naturligtvis förfasande sig över konstnärer som inte ansluter sig till den goda och väluppfostrade tonen.

      Radera
  2. PS. Den här rasande "arga" och "onda" och "farliga" undergroundpoesin som så förtvivlat gärna ville slå underifrån. Kunde den inte bara få göra det då?

    SvaraRadera
  3. Fred: Haha. Touché. Men nu gjorde du samma sak? (Fast anonymt.) Och du har rätt: Jag har inte läst med.bort.in. Däremot Monomtrl, Efter arbetsschema, Livdikt + ev. ngn ytterligare, om jag får be.

    SvaraRadera
  4. Jo, men det är ju så här JJ uppfattar världen, så här han beskriver den, och det är väl en lättköpt poäng att då hävda hans ev. gynnade position.

    Sen kan jag bara svara för min egen uppfattning om boken, vad andra tycker har inte med mig att göra. Givetvis fattar jag att JJ existerar i ett sammanhang, att speciellt hans senaste böcker har fått positiv kritik, men jag har läst honom sedan dag ett, och det har inte alls varit någon lätt resa.

    Det är möjligt att min text hade sett annorlunda ut om inte TT hade fått Nobelpriset så nyligen, med påminnelsen om att det är först vid sådana yttre omständigheter många bevärdigar sig poesin sitt intresse. Det finns annat sätt att skriva poesi än Tranströmers.

    Att JJ håller på med ett viktigt (pågående) projekt, det står jag för, liksom att han ska läsas. Kungen ska fan i mig läsa det här, så han förstår varför han ska abdikera. Och politikerna - detta är det samhälle ni håller på att skapa och så här blir människorna där.

    Jag ser JJ:s våldsfascination som den slagne människans (klena) tröst, fantasier som parerar och läker bitterheten. Den bittre är förlorad, han väljer den knutna näven, och den behöver inte komma till användning bokstavligt.

    Travis Bickle, ja - men också diktjaget hos JJ kan ses som en fiktiv figur. Inte vet jag hur 100% sann eller inte skriften är. Han kanske skrattar hela vägen till pantlånaren.

    SvaraRadera
  5. Ola Klippvik skickar "varma hälsningar" till Johan Lundberg: http://vikboblogg.wordpress.com/2010/12/06/oppet-brev-till-johan-lundberg/

    SvaraRadera
  6. Bernur: Självklart har du rätt till din uppfattning om boken, och självklart finns det annan poesi än Tomas Tranströmers. (Vad kungen har med saken att göra begriper jag inte.) Jag lever och verkar i samma samhälle och tänker inte skriva under på den liksom lagom vagt underförstådda premissen:

    "Och politikerna - detta är det samhälle ni håller på att skapa och så här blir människorna där."

    Med en så fast övertygelse är det klart att man kunde tillåta sig nästan vilka medel som helst i den tveklöst rättfärdiga kampen...

    För övrigt vägrar jag bedöma poesi utifrån på förhand givna politiska kriterier och slagord. Tvärtom skyr jag den inställningen. I mina ögon är den förkastlig, och förmodligen enbart till ytterligare nackdel för det "samhälle" den motiverade sig genom.

    SvaraRadera
  7. Ursäkta dumt profiltrassel ovan, men det är fortfarande jag som kommenterar!

    SvaraRadera
  8. (Kungen har ofta sitt finger med i spelet: jag tycker i det här fallet bara att han behöver vidga sin läsning, någon gång göra något oväntat. Visst, det är bra att läsa deckare också, men det finns annat.)

    Nä, jag tycker inte själv att jag har några förutbestämda ideologiska raster när jag läser. När jag kritiserade Jenny Wrangborgs diktbok blev jag anklagad för allt möjligt, att inte vara "tillräckligt mycket vänster". Nu betackar jag mig för att kallas "för mycket vänster".

    SvaraRadera
  9. Ok. Men min kommentar om underförstådda politiska "kriterier" grundade sig enbart på ditt inlägg ovan. Och ordet "vänster" är det du som blandar in.

    Fast nu är jag egentligen för vinlullig för att fortsätta utgjuta mig här och vill därför önska dig en fortschatt trevlig fredagskväll; gillar ju vanligtvis din attityd och framför allt vad du faktiskt gör här på bloggen. Alla har vi nog våra ideologiska käpphästar och trista låsningar i någon för oss själva ouppklarad mån. Vale.

    SvaraRadera
  10. Tack, jag uppskattar att du tog dig tid. Jag är nog sydvästlig riktning, politiskt.

    SvaraRadera
  11. Knugen hälsar genom sin handsekreterare Lisbeth Mathson att han tyckte det var en tung bok, när han likasom vägde den i handen, "särskilt de första sjuhundra sidorna", men tillägger att han "inte ser det som sin uppgift att ge upp så lätt".

    SvaraRadera