att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 aug. 2019

Let gang og lidt til. En roman om Agnes Henningsens liv, Pia Juul, Asger Schnacks Forlag


Agnes Henningsen (1868-1962), dansk författare. Två av hennes romaner finns översatta till svenska, däribland Den stora kärleken från 1918 och som orsakade rabalder bland de moralens väktare som alltid aktiveras, och de lyckades avstyra att hon skulle få statligt författarbidrag.

Alltså, en kontroversiell författare, mer för sina böcker än för sitt levern. Om henne har Pia Juul skrivit en besynnerlig roman, som växlar mellan olika dokument för att teckna ett kronologiskt porträtt. Let gang og lidt til ger oss två saker. Dels berättelsen om människan Agnes, hennes uppväxt (där mamman dör när hon är sex, pappan när hon är femton), ett rekordtidigt äktenskap med en skollärare när hon är 17-åring och gravid för första gången av fyra, skilsmässa och nytt äktenskap och senkommen ära när hon 92 år gammal blir invald i den nystiftade Det Danske Akademi (där förresten Juul sitter sedan 2005).


Och dels då och med större fokus på författarskapet, när hon även där debuterar tidigt och får uppmärksamhet och tillskyndare bland de stora skandinaviska namnen, Johannes V. Jensen, Herman Bang, George Brandes – Knut Hamsun skriver fan mail. Hjalmar Söderberg bidrar med ett ekivokt skämt. Hennes böcker blir alltså skandalsuccéer under hennes levnad, och nu i år utkommer flera nyutgivningar, tillsammans med en ny biografi av Bodil Wamberg. (Beth Junker har också skrivit en fin artikel i Kvinnornas litteraturhistoria, där Henningsen bland annat kallas ”en kvinnlig Kierkegaard”.)

Juul skriver mer med än om Henningsen, i ett textkollage som växlar mellan brev, tidningsartiklar, dokument, annonser, intervjuer, dagboksmonolog. En polyfonisk text som raskt – väldigt raskt, på lite drygt 100 sidor – skissar fram detta levnads- och författaröde, och faktiskt lyckas Juul levandegöra sitt föremål.

Agnes Henningsen framstår som en nödgat hårdhudad kvinna. Vad det betyder är en kvinna som det inte skulle falla henne in att behöva dölja sig bakom käcka utrop typ ”ta ingen skit”, helt enkelt för att hela hennes utstrålning är tillräcklig. Som ung tvingas Agnes lära sig hantera sin naivitet, och det är några hårda smällar man måste ta för att härdas till en vuxen människa. Egentligen räcker det med att snegla på det briljanta författarfotot på bokens innerflik: stolt, fullt medveten om sin begåvning. (Det här är en icke-opportun åsikt, men ibland har Stig Larsson rätt, som när han hävdar att man kan känna igen de falska författarna på deras kisande blick, att de försöker göra sig märkvärdiga.)

Snabbt passerar hennes karriär revy, även om Juul klokt nog dröjer en stund vid de tidiga ansatserna, och skickligt ringar in häpnaden inför att bli publicerad, för att ta bara ett exempel. För överlag är det skickligt och konstfullt gjort, denna märkliga hybrid mellan insiktsfull biografi och objektivt dokument. Hon börjar alltså skriva som ung, och Herman Bang hör till de första som låter sig imponeras. Han ger henne också pseudonymen ”Helga Maynert”, då det vore olämpligt att lärarens hustru var författare – en besk påminnelse om att 1800-talets ideal inte är så fräscha.

Hur var hon då? Två korta intryck. När en man spanat in henne och uppvaktar med en biljett formulerad ”vill du det samma som jag” svarar hon ”ja, men med en annan”. Enligt ett vittnesmål ”var hon kär i många, men älskade bara sig själv”. En fräck och modig individ, men alltså aningen mer frisinnad som författare än i sitt liv. Vad man kan läsa sig till handlar romanerna främst om hyckleriet inom äktenskapet, kvinnans underläge och ojämlikhet. Klart som fan att många provocerades.

Allra värst var det alltså när Den store Kærlighed utkom 1918. Den främste antagonisten var prästen Hans Koch, som här skriver: ”den mest gruopvækkende sædelige Fordærvelse paa en Maade, som om det var ganske mindelige og selvfølgelige Sager, hun behandlede. Med andre Ord hendes Frækhed er uden Grænse.” Bättre reklam kan en bok knappast få, och Juul berättar frejdigt vidare att den fick tryckas i flera nya upplagor tack vare detta – det är lätt att jämföra med hur Strindbergs främste PR-man hette Carl David af Wirsén, och på 1990-talet fick Kay Glans många unga att läsa just de skräckel-författare han varnade för.

En bok av det här slaget är det lätt att bli misstänksam mot. Är Agnes Henningsen värd att läsa 2019? Implicit lyder det emfatiska budskapet här: ”onekligen”. Men gör Juul henne bättre än hon är, till exempel när tankar om estetik och skapande presenteras, där Henningsen låter överraskande modern? Det kan också tyckas förvånande att Ebba Witt-Brattström, som skrivit en bok om Ola Hansson och Laura Marholm, och på senare år inte mindre än tre böcker om kvinnor och kön och genus, utan att en endaste gång nämna Henningsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar