Månadens diktsamlingar spretar åt olika
håll: mot historien, mot nutiden, mot själva skrivandet. Gemensamt för
nederländska Cees Nooteboom, amerikanska Tao Lin och norska Jo Eggen är
försöken att skriva verklighetstroget.
Man kunde säga att
nederländska Nobelprisfavoriten Cees Nooteboom skriver intellektuella och
filosofiska dikter, men avstår från att ge läsaren huvudbry i onödan. Det är
allvarligt men också lätt skrivet, med fokus på språket och dess möjlighet att
uträtta stora ting: ”Den som är ovan orden / den som är inuti orden. / Den som
är bredvid tanken / den som är tanken.”
Ljus över allt samlar hans två senaste diktsamlingar från
2012 och 2016. Dikterna kommunicerar med en bekant kulturhistoria, med
referenser till bland andra Wittgenstein, Descartes, Vergilius och Shelley. Nooteboom,
född 1936, skriver med en självkänsla som tillåter ödmjukheten att få sista
ordet.
I dikterna må det
handla om trötta änglar, men språket är piggt. Ambitionen är att skildra
verkligheten. Här visas att budskap når längre när de inte basuneras ut
högljutt. Både i enskilda dikter och som helhet är det här fantastisk poesi:
skarp, finurlig och ofta vägvinnande roligt.
Poeter blir förstås
inte kändisar, men inom alt-lit-rörelsen är amerikanen Tao Lin den klarast
lysande stjärnan. Hans debut från 2006 har tidigare utgetts på svenska, men nu
i reviderad form som det känns som att du
är lite gladare än jag är.
I korthet kan sägas
att det handlar om internet, äpplen, droger, Hitler, självmordstankar,
Nobelpriset, apati. Det kanske låter deppigt, men egentligen är det muntert,
och som allra bäst när lojheten ges riktning: ”och drar täcket över ögonen och
låtsas att det är kväll / och försöker att tänka på mitt liv som något ironiskt
att skratta åt / försöker att tänka på det utifrån och som att jag är likgiltig
till det”.
Tao Lin byter ämne
och stilnivå mest hela tiden, och det blir tvära kast mellan högt och lågt när
verkligheten förmedlas så här utan filter. Framför allt är det roligt,
åtminstone ibland. Söker man sig till konventionell poesi blir man nog
provocerad av nonchalansen, men jag kan tycka att det är uppfriskande att möta
en så här omedelbar poesi. Så uppstår en spänning mellan bristen på engagemang
och de starka känslor som dikterna hela tiden vill framhäva – om inte annat för
att ta ned dem på jorden.
Norge är kända för
sina vackra stavkyrkor, svarta byggnader som står uppställda som påminnelser om
en tid med helt andra ideal. Kring dem har poeten Jo Eggen skrivit den
besynnerliga samlingen Stavkyrkodikter,
där han besöker landets trettio kyrkor, samt den enda svenska, Hedareds utanför
Borås.
Det vore nästan för
enkelt att beskriva dikterna som meditativt lugnande, där Eggen upptäcker vår
litenhet inför det större som stavkyrkorna representerar. Dessa medeltida
byggen tillkom mittemellan ett hedniskt förflutet och den kristna tiden. Här
förekommer Odin som en given referens, men mest handlar det om att Eggen så att
säga avlyssnar kyrkorna för att bli ett språkrör för olika människoöden.
Det rör sig om
introverta dikter, nästan oansenliga i sitt anslag. Dikterna är stillsamma, där
själva materialet talar genom orden, och de svärtade väggarna själva ges röst:
”tiden blir stum / det är inte tid det är svart / det är svart i solen det
glänser / det enda hoppet är svart”.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 1/8 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.