att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 aug. 2019

Ljus över allt, Cees Nooteboom, översättning Per Holmer, Edda; det känns som att du är lite gladare än jag är, Tao Lin, översättning Carl Lindsten, It-Lit; Stavkyrkodikter, Jo Eggen, översättning Ann Jäderlund, Modernista


Månadens diktsamlingar spretar åt olika håll: mot historien, mot nutiden, mot själva skrivandet. Gemensamt för nederländska Cees Nooteboom, amerikanska Tao Lin och norska Jo Eggen är försöken att skriva verklighetstroget.  

Man kunde säga att nederländska Nobelprisfavoriten Cees Nooteboom skriver intellektuella och filosofiska dikter, men avstår från att ge läsaren huvudbry i onödan. Det är allvarligt men också lätt skrivet, med fokus på språket och dess möjlighet att uträtta stora ting: ”Den som är ovan orden / den som är inuti orden. / Den som är bredvid tanken / den som är tanken.”   

Ljus över allt samlar hans två senaste diktsamlingar från 2012 och 2016. Dikterna kommunicerar med en bekant kulturhistoria, med referenser till bland andra Wittgenstein, Descartes, Vergilius och Shelley. Nooteboom, född 1936, skriver med en självkänsla som tillåter ödmjukheten att få sista ordet. 

I dikterna må det handla om trötta änglar, men språket är piggt. Ambitionen är att skildra verkligheten. Här visas att budskap når längre när de inte basuneras ut högljutt. Både i enskilda dikter och som helhet är det här fantastisk poesi: skarp, finurlig och ofta vägvinnande roligt.

Poeter blir förstås inte kändisar, men inom alt-lit-rörelsen är amerikanen Tao Lin den klarast lysande stjärnan. Hans debut från 2006 har tidigare utgetts på svenska, men nu i reviderad form som det känns som att du är lite gladare än jag är.

I korthet kan sägas att det handlar om internet, äpplen, droger, Hitler, självmordstankar, Nobelpriset, apati. Det kanske låter deppigt, men egentligen är det muntert, och som allra bäst när lojheten ges riktning: ”och drar täcket över ögonen och låtsas att det är kväll / och försöker att tänka på mitt liv som något ironiskt att skratta åt / försöker att tänka på det utifrån och som att jag är likgiltig till det”.

Tao Lin byter ämne och stilnivå mest hela tiden, och det blir tvära kast mellan högt och lågt när verkligheten förmedlas så här utan filter. Framför allt är det roligt, åtminstone ibland. Söker man sig till konventionell poesi blir man nog provocerad av nonchalansen, men jag kan tycka att det är uppfriskande att möta en så här omedelbar poesi. Så uppstår en spänning mellan bristen på engagemang och de starka känslor som dikterna hela tiden vill framhäva – om inte annat för att ta ned dem på jorden.

Norge är kända för sina vackra stavkyrkor, svarta byggnader som står uppställda som påminnelser om en tid med helt andra ideal. Kring dem har poeten Jo Eggen skrivit den besynnerliga samlingen Stavkyrkodikter, där han besöker landets trettio kyrkor, samt den enda svenska, Hedareds utanför Borås.

Det vore nästan för enkelt att beskriva dikterna som meditativt lugnande, där Eggen upptäcker vår litenhet inför det större som stavkyrkorna representerar. Dessa medeltida byggen tillkom mittemellan ett hedniskt förflutet och den kristna tiden. Här förekommer Odin som en given referens, men mest handlar det om att Eggen så att säga avlyssnar kyrkorna för att bli ett språkrör för olika människoöden.

Det rör sig om introverta dikter, nästan oansenliga i sitt anslag. Dikterna är stillsamma, där själva materialet talar genom orden, och de svärtade väggarna själva ges röst: ”tiden blir stum / det är inte tid det är svart / det är svart i solen det glänser / det enda hoppet är svart”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/8 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar