att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 aug. 2019

No One is Too Small to Make a Difference, Greta Thunberg, Penguin


På kort tid har Greta Thunberg blivit ett kontroversiellt inslag i både svensk och internationell politik, genom att den skolstrejk för klimatet som hon initierade i augusti förra året fått stort genomslag. Som följd av de många uppdragen som talare på olika konvent runtom Europa föreligger nu boken No One is Too Small to Make a Difference, utgiven på Penguin. Dess svartvita omslag rimmar förstås bra med budskap och innehåll, och typsnittet imiterar 70-talet, på ett sätt som kanske ska appellera till nostalgiska läsare som mig, som minns den epokens miljörörelse.

Här kunde jag ägna utrymme åt att diskutera Greta-effekten, hur hon blivit ett rött skynke för högertwittrare som hejdlöst raljerar över hennes insats. Tips till svensklärare: här finns exemplifieringar av alla fula grepp som retoriken brukar varna för, såsom personangrepp, förminskningar, härskartekniker, halmgubbar, guilt by association … Senast i dag kunde man läsa en ledare i SvD som hävdar att klimatalarmister orsakar masskjutningar i USA. Man kunde också välja att ta henne på allvar. Risken finns att hon har mindre fel än vad ni  tror.


I så fall är det här en bok som givetvis borde få politiker att agera. Den lilla boken samlar elva korta tal som hållits under en period på drygt sju månader, från början av september i höstas till slutet av april i våras. Några viktiga korrigeringar till den förvrängda bilden av Thunberg: hon utger sig aldrig för att vara expert, bara att hon är en budbärare. Hon hänvisar till generell statistik, men ytterst sällan till redovisade källor (Johan Rockström får ett omnämnande i första talet). Att hon inte skulle skriva sina egna tal hör till den mest befängda av ryktesspridningarna, då ingen vuxen skulle kunna fånga tonåringens svartvita världsbild så här autentiskt. Inte heller skulle en vuxen komma undan med att formulera klyschorna – men låt gå för dem, då talen alltså är skrivna av en 15-åring som blir 16 efter den tredje texten i den här boken. Konspirationsteorierna att föräldrarna ligger bakom är också lätta att avfärda: de var långt ifrån imponerade av hennes initiativ, och klargjorde att hon fick sköta strejken utan deras understöd.

Ytterligare en korrigering rör hennes diagnos. Att autister saknar humor tillbakavisas i en rolig avpollettering av influencers, ”who stand up for everything except the climate and the environment.” Det borde kanske Blondinbella ha läst innan hon hade den dåliga smaken att kontakta Thunberg för ett samarbete.

Föredömligt nog försvarar hon sig exemplariskt mot kritiken, genom att förbli lugn, saklig, och använder konkreta exempel. Hennes språk är enkelt, och det är nog en förutsättning för att nå ut till de unga. Man kunde återigen följa högerextremisternas exempel och påpeka att inget vore enklare än att få barn och ungdomar att skolka från skolan, hö-hö, men varför inte välja att se det hela mer konstruktivt: här finns någon som tar miljöfrågan på stort allvar, och får genomslag. Frågan är definitivt större än Greta Thunbergs person, något hon är den första att erkänna. Hennes budskap är aktivism, ja, och jag kan tänka mig många värre saker än att göra unga samhällsmedborgare medvetna och oroade.

Som talare blir det effektivt då Thunberg arbetar med diskreta metaforer, som när hon använder bilden ”cathedral thinking”, utifrån branden i Notre-Dame, och att klimatfrågan är en fråga om att bygga ett bildligt tak. Eller det slagkraftiga vädjandet i att göra frågan ”can you hear me?” dubbeltydig, det vill säga, fungerar mikrofonen och dessutom: hör ni verkligen vad jag säger, eller låtsas ni bara?  

Eftersom budskapet är enkelt blir förenklingar och upprepningar flitiga, men det är samtidigt så att det enkla förstärker det allvarliga, och bidrar nog till effekten av talen. Att skriva tal är en annan sak än att skriva artiklar – en av texterna är dessutom inte ens ett tal, utan ett facebook-inlägg, och det skiljer sig i tonfall. I går dog Toni Morrison, och jag återvänder till hennes Nobelföreläsning från december 1993, där hon talar om språket: ”Be it grand or slender, burrowing, blasting, or refusing to sanctify; whether it laughs out loud or is a cry without an alphabet, the choice word, the chosen silence, unmolested language surges toward knowledge, not its destruction.”

Kanske det är orättvist att jämföra. Å andra sidan är det inte helt osannolikt att Thunberg också blir Nobelpristagare i år, då hon är nominerad till fredspriset. Oavsett hur det blir med det är min enkla spådom om framtiden att vi inte kommer att fixa det. Jag har försonat mig med världens slut, och känner ingen ångest över detta. Det är vårt eget fel, och vi förtjänar inte annat.

Så Greta Thunbergs insats är förgäves? Ja, för politiker har inte lärt sig ett dugg av nödsituationen. Den aggressivitet och det hat som vissa av dem kanaliserar mot henne ställer dem i ofördelaktig och förnedrande dager. Jag kan också tycka att hon är naiv och tjatig, men att välja att ta just den striden förevisar något som kanske är värre än ignorans, nämligen cynism och nonchalans.     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar