Tranan är pålitliga
i sin utgivning av litteratur främst från den icke västerländska världen. Länge
har deras romaner utgjort ett oumbärligt tillskott, en nödvändig injektion i
ett litteraturklimat som annars hade tett sig torftigt.
Romaner, ja, men poesin?
Nja, va? Nu har de i alla fall tillgodosett ett behov av den indiska poesin,
när de ger ut Teji Grovers Hur ska jag
säga vad som kommer. Här finns dikter från hennes fem diktsamlingar,
skrivna på hindi. De sex översättarna har fokuserat på varsitt urval från
engelska och samarbetat med poeten. Som synes är det respekterade namn som har
jobbat med de här dikterna.
Ann Jäderlund, till
exempel, aktuell också med översättningar av Jo Eggens Stavkyrkodikter. Hennes översättningar här skiljer sig något från
de andras bidrag, genom att vara mer avskalade, mer reducerade. Är de
självsvåldiga? Vi minns hennes Emily Dickinson-översättningar som väldigt
egenartade, här är det inte lika lätt att upptäcka vad hon har gjort med
originalen. Någon av dikterna har jag läst på engelska, men i så fall har hon
den här gången förhållit sig närmare originalen.
Det rör sig om
dikter som låter sig kategoriseras utifrån sin geografiska position, med
flitiga inslag av gurkmeja, armringar, danssteg, berg, fåglar, vatten:
Din hands röda stenar
glödde på spegelbrädden
i skenet
från palsaträdets blommor.
Det är en slags
naturdikt som det är lätt att exotisera, kanske också lika lätt att förminska. En
del av metoden består av iscensättningar, variationer av likartade motiv. Grover
skriver om myt och religion på ett sätt som kan uppfattas som udda. Samtidigt
är poetiken tidlös och ursprunglig, där hon går i dialog med västerländsk
konst, film och filosofi. Så kan ens tolkningar underlättas av den essä som
medföljer, ”Om att dikta”.
Mitt första intryck
av de här dikterna är svalt. Teji Grover har ett tonfall som är nästan
uppseendeväckande enkelt, för att inte säga banalt. Det är nog en fråga om
temperament. Strax uppfattar jag också det konsekventa som en medveten teknik,
att hon så att säga tar ned det storslagna på jorden – punkterar sina egna
metaforer, som om hon var skeptisk till bildspråkets förmåga att ge en korrekt
bild av världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.