att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 aug. 2019

Hur ska jag säga vad som kommer, Teji Grover, översättning Lars Andersson, Lars Hermansson, Ann Jäderlund, Niclas Nilsson, Staffan Söderblom, Birgitta Wallin, Tranan


Tranan är pålitliga i sin utgivning av litteratur främst från den icke västerländska världen. Länge har deras romaner utgjort ett oumbärligt tillskott, en nödvändig injektion i ett litteraturklimat som annars hade tett sig torftigt.

Romaner, ja, men poesin? Nja, va? Nu har de i alla fall tillgodosett ett behov av den indiska poesin, när de ger ut Teji Grovers Hur ska jag säga vad som kommer. Här finns dikter från hennes fem diktsamlingar, skrivna på hindi. De sex översättarna har fokuserat på varsitt urval från engelska och samarbetat med poeten. Som synes är det respekterade namn som har jobbat med de här dikterna.


Ann Jäderlund, till exempel, aktuell också med översättningar av Jo Eggens Stavkyrkodikter. Hennes översättningar här skiljer sig något från de andras bidrag, genom att vara mer avskalade, mer reducerade. Är de självsvåldiga? Vi minns hennes Emily Dickinson-översättningar som väldigt egenartade, här är det inte lika lätt att upptäcka vad hon har gjort med originalen. Någon av dikterna har jag läst på engelska, men i så fall har hon den här gången förhållit sig närmare originalen.

Det rör sig om dikter som låter sig kategoriseras utifrån sin geografiska position, med flitiga inslag av gurkmeja, armringar, danssteg, berg, fåglar, vatten:

                      Din hands röda stenar
                      glödde på spegelbrädden
                      i skenet
                      från palsaträdets blommor.

Det är en slags naturdikt som det är lätt att exotisera, kanske också lika lätt att förminska. En del av metoden består av iscensättningar, variationer av likartade motiv. Grover skriver om myt och religion på ett sätt som kan uppfattas som udda. Samtidigt är poetiken tidlös och ursprunglig, där hon går i dialog med västerländsk konst, film och filosofi. Så kan ens tolkningar underlättas av den essä som medföljer, ”Om att dikta”.  

Mitt första intryck av de här dikterna är svalt. Teji Grover har ett tonfall som är nästan uppseendeväckande enkelt, för att inte säga banalt. Det är nog en fråga om temperament. Strax uppfattar jag också det konsekventa som en medveten teknik, att hon så att säga tar ned det storslagna på jorden – punkterar sina egna metaforer, som om hon var skeptisk till bildspråkets förmåga att ge en korrekt bild av världen.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar