På senare år har
det glädjande nog kommit flera ambitiösa svenska sf-romaner, men frågan är om
inte Sam Ghazis Teonauterna ska
räknas till de mer vågade och mer lyckosamma. På en rymdresa med avsikt att
kartlägga livets uppkomst dör teonauten Jasmin. Hennes kollega Adam pusslar
ihop henne artificiellt, och de tar sig tillbaka till jorden, men som ”digital
fantom” blir välkomnandet av henne inte så överdådigt.
Ghazi hanterar
atmosfären ypperligt, och skriver en rymdsaga där tekniken blir en fond för
stora känslor att utspelas mot. Den stora frågan om liv och död tas på
berättigat allvar. Det krävs starka krafter för att få en rymdraket att lyfta,
och Ghazis roman tar också stora berättartekniska krafter i anspråk; ibland kan
det te sig aningen diffust, men jag gillar ändå de visionära anspråken. Här
finns också en spännande diskussion om relationen mellan det mänskliga och det
maskinella. Det här blir då en roman som både rymdnördar och alla med båda
fötterna på jorden kan läsa med stor behållning.
(Också publicerad i
Vi 8/19)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.