att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 maj 2014

Tyst för fan

Det är 60 år sedan tidskriften Lyrikvännen introducerades. Skulle man låta någon av den tidens cirka 10 000 läsare genom tidsresan läsa det nya numret "Tystnad" (3/2014) tror jag att det mesta skulle te sig begripligt. Det rör sig om rejäla essäer, diktexempel av traditionellt snitt, möjligen med undantag av Linnéa Erikssons "Seikilossången", med teckningar, handskrift och uppräkningar. De skulle ha lättare att nicka instämmande åt att Lennart Sjögren recenserades, han som debuterade fyra år efter tidskriften.

En vän kan man möjligen försumma en kortare period, och jag måste erkänna att jag har behandlat den här lyrikvännen lite överlägset den senaste tiden. Tagit den för given, och gått i dialog med dess nya nummer men tröttnat, låtit häftet förbli outläst. Desto lättare var just det här numret att ta till sig, kanske för att det tematiska greppet inte tillåts bli så övergripande. Ett nummer om tystnad kunde ha innehållit Thomas Hoods magnifika dikt "Silence" (citeras i Jane Campions Pianot), men man kan inte få allt.

Tystnad är ju tillåtande, kan vara så mycket - som Paul Simons "The Sound of Silence". Eller Johannes Heldéns kryptiska fragment, eller Richard Brautigans dikter som bara består av suggestiva titlar. Eller Sanna Hartnor, som spanar efter Harry Martinsons Aniara i mäklartexter. Eller den spännande dialogen mellan Marie Lundqvist och Steinar Opstad, där de med en rad vardera bygger en dikt "Omkring tystnaden / Rundt stillheten", som en miniatyrpoetik.

Marie Pettersson kallar också Katarina Frostensons senaste bok Tre vägar för en poetik, och jag vill inte låta ogin, men det där är ju identiskt med nomineringstexten till Augustpriset från i höstas, inklusive allusionen till just det citat Pettersson använder från boken.

Men höjdpunkten för mig i det här numret är ändå Magdalena-dialogen mellan Marina Tsvetajeva och Boris Pasternak, översatt av Annika Bäckström. Tsvetajeva, med en uppsyn inte helt olik Lilla Mys, har skrivit en dikt som är helt fantastisk:

"Med läpparnas skum och ögonens
bottensats, all lustarnas svett
lindar jag dina fötter
i mitt hår som en päls.

Som en matta under fötterna
skulle jag bredas ... om ej
han (hon!) till glödande lockars varelse!
hade uttalat: syster, res dig."

Hennes dikt är från 1923, men ger ändå ett modernare intryck än alla senare dikter som presenteras i numret. Det är bara tre år sedan Lyrikvännen hade ett temanummer om henne (1/2011), men det känns redan som för länge sedan. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar