När jag reser
undviker jag helst flygplan. Inte för att jag är flygrädd: jag
skiter i om jag dör. Nä, men varje gång jag har flugit har jag
hamnat i närheten av odrägliga affärsmän och chefsmän och
ledaremän och direktörmän som skryter om hur mycket de jobbar, om
hur många timmar de lägger ned på sina arbeten varje vecka och hur
många resdagar de har per år. En stilla undran: de säger ju jämt
att deras jobb är ansträngande och stressiga – men stämmer de,
om de ändå orkar jobba så många timmar. Den som har ett tungt
kroppsarbete eller jobbar i sjukvården skulle nog skratta rått åt
den som bad dem arbeta fler timmar än nödvändigt.
För tiotalet år
sedan kampanjades en del för sextimmarsdag, något som mer eller
mindre verkar ha dött ut. Själv skulle jag gladeligen förkorta min
niotimmarsarbetsdag till åtminstone sju. Eller varför inte helt
överge allt vad jobb heter?
Så tänker Peo Rask
i sin nya bok, Onyttans lov (Black Island Books), med bilder
av Kim Larsson. Titeln alluderar på Paul Lafargues klassiker Rätten
till lättja, som hör till de urkällor som citeras i boken. Jag
läste en tidigare bok av Rask, CV, som delvis gick samma
ärende, då den redovisade besök hos arbetsförmedlingens käcka
rekryterare. Även här visas prov på finurlig humor.
Men lättja är ju
en dödssynd. I det lutherska Sverige något ännu värre! Då blir
en bok av det här slaget en provokation. Samtidigt som det är så
lätt att se det sympatiska i Rasks hållning (en lömsk ironi i
namnet, för den delen). Jag tror de flesta av oss har svårt att
förlika oss med identiteten att ha ett arbete – att vi vill se oss
som fria själar. I smyg beundrar vi alla dem som vågar slita sig
loss från löneslaveriet.
Nåväl. Rask har
skrivit en koncentrerad essä, där han utgår från badkaret, där
de vettiga sysslorna utförs. Det blir en essä som i lika hög grad
behandlar vattnet som indolensen. Trots långsamheten dras några
förhastade slutsatser. En viss dåsighet infinner sig också lite
här och där, men då och då glimtar det till av klokhet, som i den
här bilden av människan som hund: ”Hunden lyder 'Plats!' /
Människan lyder arbetsplats. / Båda står till tjänst. / Ständigt
villiga att vifta / på svansen.”
Det är fritt
skrivet, ibland lite väl fritt. Rask borde gå mer på djupet där i
sitt badkar, som när han tar sig an mobbningen, som delvis kan
förstås när den utförs av barn på skolgården, men betydligt
svårare att förhålla sig till när vuxna mobbar vuxna på
arbetsplatsen. Det är inget ovanligt med det – men hade som sagt
förtjänat bli taget på mer allvar här, när tillfället ges.
Om vi går några år
tillbaka, till sekelskiftet, då var det på ropet med inte bara
sextimmars-arbetsdagar, utan också det vegetativa tillståndet, att
vi borde sträva efter att vara mindre effektiva. Vad hände sedan?
Alliansen hände sedan …
Visst vore det
lämpligt med kortare arbetsdag, åtminstone. Som en början. Som
Rask påminner: redan 1937 pläderade Bertrand Russell för fyra
timmars arbetsdag. Då kunde vi ha tid att ägna mer tid åt familjen
– gäller förstås i första hand de mer heltids- och
övertidsarbetande männen – och inte minst ha ork att ägna oss åt
befrämjande kulturaktiviteter på kvällarna, de som nu blivit
fredad mark åt pensionärerna.
En sak som Rask inte
riktigt tar tag i är det utanförskap som genast blir följden för
den som drar sig undan, som av olika anledningar inte klarar av att
jobba. Inte alla är lika jagstarka eller självständiga som
författaren här, med sin unika drivkraft. Det här livet passar
inte alla.
Med hjälp av citat
och dikter skriver Rask en mosaik till text om hur det är att vara
utanför den arbetande delen av befolkningen. Det låter som ett
blygsamt knappt hörbart preludium till en motståndsrörelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.