att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 maj 2014

Spjärna mot udden, Christine Falkenland


Att läsa Christine Falkenland är att känna själen splittras i två, där de olika läsarna trätar med varandra. Du kan dels tycka att det finns något sökt och manierat över hennes prosa, samtidigt som dess konsekventa hållning saknar motstycke, och att det sammanhållande intrycket väger över alla reservationer.

På samma sätt kan sägas att hon skriver jämna böcker men är en ojämn författare. Efter fyra löftesrika romaner som ändå var till förvillelse likartade skrev hon Öde, den i mitt tycke särklassiga romanen, följd av tre halvdana likartade historier (Trasdockan, Vinterträdgården, Sfinx), och så nu alltså hennes totalt nionde roman som kan sägas vara den logiska slutpunkten i hennes vision av tillvaron speglad i Dantes nio helveteskretsar. Spjärna mot udden har som vanligt en suggestiv titel med potential att vidröra det oförglömliga.
Det är den vanliga historien, blir vi snart varse. Den mörka, destruktiva sexualiteten. Kvinnan med de röda läpparna, moderlös, en förbrukad poet: Falkenland lägger som vanligt ut sina snubbeltrådar för läsarens förväntningar på självbiografiska kopplingar. Här drivs hon – arketypiskt nog kallad Eva – mot en andra pubertet, och sådant går väl inte för sig? Hon lämnar mannen och sticker till Spanien för att komma till rätta med sitt liv.

Den mörka sexualiteten (alternativt: den ”mörka” sexualiteten) riskerar ju att bli en kliché, men det är att underskatta Falkenland om man som läsare håller upp detta argument som kritik. Likadant med självföraktet, som hon nu har utforskat in i minsta skrymsle och vrå, likt en inverterad Narcissus. Eva talar med sin döda mamma, går omkring och vantrivs, med en kropp som hon vill ska komma till användning: men hon är åldrande, berättar skamset om botoxbehandlingar. Närheten till det otillåtna är Falkenland bra på att skildra.

En skillnad med Öde är att den hade platsen, tematiken och språket, medan här det väl är språket som blir kvar (en annan skillnad är att hon har lärt sig skillnaden mellan att amma och dia). Jag ska inte säga att språket har blivit urvattnat, för nog kan det bränna till av besatthet och vansinne även här. Det är kargt och kategoriskt och obönhörligt, som vore det format exakt lika mycket av Södergran som av Bibeln. Nog har det arbetats hårt med att slipa till dessa formuleringar huggna i sten. Och det är resultatet av någon som verkligen kan skriva – något som borde vara en självklarhet för en författare, men ack! Även om det saknas nonchalans blir det uppfriskande när Falkenland någon gång låter den monologiska stilen, givetvis utförd i första persons perspektiv, brytas av Evas tveksamheter: ”min nya gestalt av kv-kv-kvinna.” Den typen av stamningar är betydelsebärande – det behöver man inte ha gått i terapi för att fatta. Romanen hade tjänat på fler sådana ögonblick av gestaltad osäkerhet.

Det monologiska gör ju att berättelsen inte går framåt, och vad ska man då göra med en sådan berättelse? Den religiösa tematiken är vagare, och det är som att Falkenland styr över skeendet lite väl dominant, att de kontroversiella ansatserna behöver bli mer frigjorda. Hur det än är förblir det något oförlöst över Spjärna mot udden, samtidigt som det är en bok som befäster ett tidigare intryck av att Falkenland fortsätter vara mer löfte än färdig författare. Men det är bara vad den ena läsaren inom mig säger: den andra säger att det här är en av hennes bättre romaner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar