att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 maj 2014

Jag drömmer om blod, Boel Schenlær


Under den arabiska våren åker poeten Boel Schenlær till Agadir, södra Marocko. För att skriva den här diktsamlingen, Jag drömmer om blod, som nu utkommer på Brutus Östlings bokförlag Symposion, i en behändig kvadratisk bok.

Varför åker hon dit? Varför gör människor saker? Dels kan det nog vara ett försök att förstå. Men dels handlar det nog också om att hon vill gå i dialog med Artur Lundkvist, som 1960 skrev sin skildring av en jordbävning i staden. Det är en effektfull strategi, när Schenlær varsamt plockar in Lundkvist i sin tid, i vår tid. Diktrader från honom korsställs med hennes egna rader. Att dikta betyder ju att skriva lika mycket mot som med tidigare röster. Men det är lika sparsamt som varsamt utfört.

Att säga att det här är dikter som kommunicerar är inte att säga för mycket. Jag minns att jag när jag skrev om hennes förra bok, Nomader i exil, efterlyste mer av politiska dikter. När jag nu läser denna nya samling tycker jag det motsatta – att det som imponerar på mig mest här är när hon skriver mindre politiskt, och vill ha mer av de personliga perspektiven. Hur ska jag ha det?

Och vad då ”dikter som kommunicerar”? Det är en kategorisering som jag inte är bekväm med, som om det förutsätter att det finns dikter som är ute i andra ärenden. Hellre vill jag stanna upp och säga något om det frihetsbegär som uttrycks i dessa dikter, det som är det markanta spåret. När författaren åker till Agadir har hon på något sätt det dåliga samvetet i bagaget. Jag tvekar inte om sanningshalten i rader som dessa: ”Jag sätts på prov varje timma – allmosan / skänker tillfredsställelse främst hos givaren.” Det är kontroversiellt att säga så – tänk bara Lena Anderssons DN-krönika från 3 maj i år.

Då kan du se Schenlærs resa som ett sätt att få perspektiv på det egna föraktet mot det svenska. Genom den här boken finns en bråkig atmosfär, med elakheter, knuffar, oro. Tematiskt hålls boken samman av dessa intryck av mer oro än reellt våld, och bildar en tät reseskildring. Diktjagets position ifrågasätts, och vad kan hen åstadkomma annat än distans egentligen? Samtidigt finns något exempel på närmande, när Schenlær går in och skriver utifrån invånarnas perspektiv – ett vanskligt projekt.

Blodet i drömmen är inte bara nutidens, utan det flödar bakåt i tiden, inte bara till Normandie och landstigningen av de allierade under andra världskriget, eller hur stämningen i vår värld nu i början av 2000-talet förevisar sådana skrämmande paralleller med historiens 1932-1939. Här försöker diktjaget förhålla sig till det såriga, till den problematiska tiden (du kan bara betrakta hur världen rör sig).

Men de bästa dikterna i den här boken är – som jag ser det nu, i en inställning som alltså gör våld på hur jag tyckte för ett par år sedan – när Schenlær går in mot det privata med kavat blick och uppfordrande tonfall:

Tydligt jag såg det, det som kom till mig.
Den brist jag lever i är fullkomlig.
I rödsvärtade drömmar rös jag av
den natt som kall och fuktig tagit sig
ner bland mina lakan så att jag fick
vanka i mitt blå rum till gryningen.
Omvänd hettan och havsvågorna som
drar ut folk i djupen tills de drunknar.

Då blir det bra dikt, i en konsekvent och distinkt stil som talar och rör sig, som berör och har något att säga, och gör det med ett självförtroende som ger diktraderna luft och bärkraft. Sviten ”Omsluten av mörker och människor” (bra titel) kombinerar det jag efterfrågar, och likaså den avslutande delen som gett namn åt boken. Det är förmätet, jag vet, men finge jag önska något till den fortsättning som jag ser fram emot vore det möjligen att Boel Schenlær utvecklade den här metoden, att skriva längre. En hel diktsvit kanske.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar