att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 maj 2014

Jag beslagtar 10TAL


”[N]är man behärskar någonting kan man inte skriva om det. Man blir mer inspirerad när man är ofullständig. Det är när du är svag som du kan producera någonting. När du är helt säker på någonting, till hundra procent, blir det inte intressant.”

Det är Abdellah Taïa som säger detta i ett samtal med Victoria Machmudov i nya numret av 10-tal (#16 2014). Så giltigt för allt skrivande, att det är ett sökande, att inte vara säker på någonting alls. Och jag måste läsa någon av de tre romanerna av Taïa som översatts till svenska, för det är en intervju som presenterar honom utan att ta till några stora ord.

Så kan det vara med tidskriftsartiklar, även i detta brokiga nummer av 10-tal, som ändå har det övergripande temat ”Beslagta”, där intervjun med Taïa ingår som exempel på en författare som redan som trettonåring får höra av sin familj att han är homosexuell, att han nu boende i Paris fortfarande skapar uppmärksamhet för detta i hemlandet Marocko.

Men numret innehåller också löftesrik poesi av Burcu Sahin – att 10-tal envetet fortsätter upplåta utrymme åt debutanter är fantastiskt generöst, åtminstone när man anar att de kan ha hittat rätt. Sahin känns redan nu färdig som poet, att om det annars ofta blir rörande imitationer, stilfärdiga uppgiftsdikter, finns det i hennes korta utdrag ingen vilja att imponera och ställa sig in. Det gör ju inte Johan Jönson heller, men hans likaledes korta bidrag gör mig bara frustrerad. Kan det – hemska tanke – vara så att han endast kommer till sin rätt i sina drygt tusensidiga diktböcker?

Som vanligt saker att glädjas åt och annat att uppröras över: jag läser en intervju med ukrainska Serhij Zjadan, vars böcker jag beställde men som försvunnit på vägen (kan det – hemska tanke – vara posten som slarvat?). Han ställer sig inte heller in, utan svarar bitskt på Dmitri Plax frågor, och det blir ett dynamiskt samtal av det slag man kan sakna när man jämför med de obligatoriskt inställsamma författarintervjuerna i babel. Inget ont om Jessica Gedin som är bakbunden av formatet, men det måste finnas medialt utrymme också åt mindre trivsamma författare.

Jimmy Vulovic har skrivit en lång och diffus essä om hur nationalister använder fosterlandsvurmande lyrik från förr, alltifrån 30-talets nationalister till Ultima Thule som på 90-talet samplade Tegnérs ”Svea”. Jag tycker inte den typen av resonemang ger så mycket: att vi ska ta tillbaka lyriken från rasisterna, på samma sätt som vi tog tillbaka flaggan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar