att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 maj 2014

Advokaten, Cormac McCarthy


Att filmmanus ges ut i bokform får nog ses som undantag, något som hör till en svunnen tid. Manusen till Quentin Tarantions första filmer gavs förvisso ut, för tjugo år sedan, men jag har svårt att föreställa mig att de skulle översättas till svenska. Trots detta har Modernista varit dristiga nog att anlita Henrik Petersen att översätta Cormac McCarthys första originalmanus för film (han har tidigare skrivit en handfull teaterpjäser, ej översatta).

McCarthy är väl knappast ett jättestort namn i Sverige: Gräns-trilogin översattes visserligen, liksom Vägen och Blodets meridian, men inte hans bästa roman Suttree. Inte heller har det förekommit någon intensiv diskussion av hans böcker. Nä, han är nog mest känd från filmens värld, Hillcoats hyfsade Vägen men framför allt bröderna Coens framgångsrika filmatisering av No Country for Old Men.

Och så gjorde Ridley Scott förra året filmen The Counselor, med manus av McCarthy, det som nu kommer ut på svenska som Advokaten. Med några få undantag i Amerika sågs filmen som en stor besvikelse – svenska kritiker var som vanligt mest nedlåtande. Det är den typ av film som kan få upprättelse om tjugofem år.

Allra mest kritik riktades mot manuset, som ansågs livlöst och mångordigt och med platta filosofiska monologer. När jag nu läser det blir jag bestört – allra mest över kritikernas felaktiga vinkling av filmen.

Historien är både enkel och svår. En man som endast går under namnet Advokaten (på engelska är ju hans titel mer mångtydig, då den innehåller en ironisk antydan om rådgivning, något han är i behov av själv) bestämmer sig för att byta sida och leka gangster för att finansiera en diamant till sin flickvän. Det går förstås åt helvete, helt enkelt därför att han tar sig vatten över huvudet. Han är en Macbeth som styrs av sin naivitet. Liksom Shakespeares pjäs är det här en blodshymn med ett våld som eskalerar och går överstyr.

Skillnaden är att det presenteras sakligt, utan poetiska minnesvärda fraser som ”Will all great Neptune's ocean wash this blood / Clean from my hand? No, this my hand will rather / The multitudinous seas incarnadine, / Making the green one red.” För här är våldet utfört helt likgiltigt. Det bara finns där, har alltid funnits där, och kommer alltid att finnas där. Människan är kapabel till värre saker än fantasin kan föreställa sig, är McCarthys krassa budskap, och det är svårt att argumentera mot honom.

Det som är berättelsens kärna och viktiga centrum är faktiskt inte Advokaten, utan Malkina, som fungerar som älskarinna åt Reiner, en av de inbilska idioterna som Advokaten umgås med och som agerar som en av de ciceroner som lotsar honom ned i den undre världen. Malkina spelas i filmen av Cameron Diaz, något som bara fungerar halvvägs: hon är en begränsad skådespelare, men bra på att spela otrevlig, och otrevligheten är en dominerande sida hos rollen. I manuset är hon en svarthårig Fröken Farlig från Argentina, med två geparder som husdjur. När hon första gången möter Advokaten och med iskall röst tilltalar honom med ”Hola” är det kusligt – en kuslighet som filmen tar till vara eftersom ordet återkommer i filmens mest makabra scen, något som tyvärr inte finns i manuset.

I filmen är Malkina en komplex gestalt, men ännu mer så i manuset. Att hon vid ett tillfälle läser en bok är struket från filmen (av förmodligen samma anledning som att man har strukit repliken där Brad Pitts gestalt Westray citerar Goethe: det handlar om trovärdighet).

Geparderna är ett ledmotiv i berättelsen: antagligen illustrerar de rovdriften, en påminnelse om att också människor kan bete sig som djur. Det vill säga, att vi begår illgärningarna inte av ondska eller raseri, utan helt enkelt därför att vi följer en natur som inte har domesticerats.

De filosofiska diskussioner som dömdes ut av främst svenska kritiker förs bland annat av en judisk diamanthandlare (spelad av Bruno Ganz, som tidigare haft Hitler som en paradroll). Han dömer ut all västerländsk kultur efter den grekiska, eftersom vi inte har krigaren som hjälte längre.

Advokaten kan inte uppfatta den ominösa stämningen, alla tecken som ber honom vända om innan det är för sent, alla varningar som tidigt visar att han håller på att sätta igång något som borde ha undvikits. För att han är kär, och kärleken är blind? Jo, men vi får ingen klar bild över hans förhållande till Laura. Det handlar om girighet, och McCarthy vill nog att vi ska uppfatta honom som girig i överkant. Då har han skrivit en satir om inte bara Advokten utan också de andra som på ett eller annat sätt dukar under: liksom Macbeth tar på sig en rustning som inte passar klarar de inte av att fylla ut sina kostymer. En lustig detalj är hur extravagant och originellt både Reiner och Westray klär sig i filmen. McCarthy vill visa hur dumt det är att tro att man kan gå in i det kriminella som om det vore en förströelse, en hobby eller något man gör för att öka sin egen puls en aning. Visst, Advokatens puls ökas, men konstant, han kan inte ta sig därifrån. Med Nietzsches ord: ”Om du för länge stirrar ned i avgrunden kommer du att upptäcka att avgrunden stirrar tillbaks på dig.” Det stänker, och nog blir han nedstänkt.

Men berättelsen är främst en cynisk noir, som mer har att göra med filmens film noir från 40-talet än någon litterär sentida variant. Så här pessimistisk är aldrig James Ellroy, till exempel. I de gamla noir-filmerna är misogyn utbredd, något svenska filmkritiker inte verkar ha gjort sig bekanta med, att döma av deras raljanta kritik av filmen som två gubbsjuka åldringars snuskfantasier (Scotts film visar för den delen mer hud än McCarthys manus, och film är ju den mer voyeuristiska genren). För noir-filmen var inte beroende av en plot som höll ihop; man behöver inte fatta hur allting går ihop, och det behöver inte ens gå ihop.

Här är männen godtrogna och snara att dra förhastade slutsatser, som bygger på ett förment överläge. Som sagt är berättelsens intressantaste person Malkina – namnet är förstås en variant av franskans ord ”mal” för det som är ont eller felaktigt. Hon utnyttjar sitt underläge. Och om intrigen på ett plan är enkel är det desto svårare att följa alla turer, även om det nog går att lista ut vem som gör vad och på vems kommando. Det som räcker är att Malkina, kvinnan, är segraren. I flera av scenerna betonas hennes aptit på mat, och hon kan inte säga att hon är hungrig, bara ”utsvulten”.

I en scen som tangerar det löjeväckande tar hon av sig sina trosor och sätter sig grensle över Reiners bil, och med sin brasilianskt vaxade kropp utför en sexuell akt (man undrar om McCarthy inspirerats av gamla Whitesnake-videor här). Det är en enkel poäng: hon visar Reiner att hon inte behöver honom för att komma, det räcker med hans kukförlängare. Det är en scen som förmodligen fungerar bättre i manuset än i filmen (jag blundade när jag tittade), en hämndscen som också bidrar till berättelsens olustiga atmosfär.

En av karaktärerna som varnar Advokaten, när det redan är för sent: ”Jag vet bara att den värld i vilken du försöker få dina misstag ogjorda inte är samma värld som den du begick dem i. Du befinner dig vid ett vägskäl och du tror att du måste välja här. Men det finns inget val att göra. Det enda du kan göra är att acceptera. Valen gjordes för länge sedan. ” Ja, alla tärningar har redan kastats för mänskligheten. Det är samma budskap som i Blodets meridian, att det inte finns några nya skändligheter för människan att upptäcka, utan vi bara imiterar alla gamla handlingar. Och Malkina här är bara en variant av domaren Holden från den romanen, en övernaturlig kraft mer än mänsklig gestalt, med förmågan att ständigt vara det där försåtliga steget före det som vi uppfattar som godhet.

Keats dikt ”Ode to a Nightingale” innehåller några märkliga paralleller till McCarthys manus, något som givetvis inte heller våra svenska filmkritiker tyckte var värt att uppmärksamma. Det är också ur Keats dikt F. Scott Fitzgerald fick titeln till en av sina böcker, Tender is the Night. När Reiner berättar för Advokaten hur det är att vara kär i Malkina kallar han det ”som att vara kär i … i vad? En fridfull död?” (Originalet har ”easeful Death”, precis som i Keats dikt.) När Advokaten får höra att hans plan håller på att krascha vill en servitris veta vad han vill dricka. Han svarar ”gift”, på engelska ”hemlock”, som är grundförutsättningen i Keats dikt: ”My heart aches, and a drowsy numbness pains / My sense, as though of hemlock I had drunk”.

Men också att den kvinna som indirekt blir orsaken till Advokatens fadäs heter Ruth har förankring i Keats dikt, som spekulerar i om näktergalens sång också hördes i hjärtat på Bibelns Ruth när hon stod bland fälten och längtade hem. I McCarthys manus är Ruth dödsdömd fånge, som får hjälp av Advokaten. Hennes son spelar en huvudroll i Advokatens fördärv.

Nä, jag är som sagt inte ense med filmkritikerna. The Counselor är en lyckad film, och Advokaten är en ännu mer lyckad bok. De filosofiska diskussionerna är av samma halt som i McCarthys romaner, men mer än så är det en berättelse om brist på moral, och vad som fördärvar en människa, och vad som får oss att överleva, och till vilket pris.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar