att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 maj 2014

Ritualer, Cees Nooteboom


I Modernistas ambitiösa serie med Cees Nooteboom publiceras i en första omgång tre titlar, varav jag skrev om två förra veckan. Nu har jag äntligen också läst den tredje romanen, Ritualer. Det finns en anledning till denna väntan.

Först vill jag bara påpeka de stiliga omslagen, Max Neumanns målningar, som verkligen fångar essensen hos författaren. Dessutom, även om jag vet att majoriteten av läsarna skiter blankt i dem, grandiosa förord. Till denna bok en originell läsning av Erik Bergqvist, som visar Nooteboom som skildrare av medelklassens diskreta charm: ”Inte utan begeistring kan läsaren associera till den nederländska målarkonstens mästerverk med dess syntes av närhet och avstånd: rum markerade av gåtfulla artefakter, på samma gång symboler och manifestationer för det borgerliga hemmets framväxt, och kanske ett fönster i fonden i vilket man skymtar en hamn, en skeppsmast, en punkt varifrån världen avgår och till vilken den återvänder.”

Du vet inte riktigt var du har Nooteboom. Han är rolig men också lite farlig, och kan stjälpa sitt eget berättande, som han kan anlägga stora avstånd till, som om han inte riktigt vill erkänna vad han håller på med. I den här romanen, ursprungligen utgiven 1980 och i översättning av Signe Zeilich-Jensen och Ingrid Wikén, handlar det om Inni, döpt efter den engelska 1600-talsarkitekten Inigo – den typen av notiser som grasserar i intellektuella romaner. Det börjar med hans, Innis, självmord, efter att han först legat med hustrun Zita. Bokens första men inte sista sexscen.

När Nooteboom inleder med självmordet gör han det med ett småkäckt tilltal, som skapar en udda effekt. Den här blandningen av avmätt och entusiastiskt som präglar hans stil skapar också en kontrastrik läsning, där du liksom svänger hit och dit i uppfattningen. Av de tre romanerna är Ritualer den klart roligaste, men också den mörkaste, den som är svårast att skriva om. Därav denna prokrastination.

Som kontrast till den starkt realistiska sexscenen med hustrun får vi ta del av ungdomsupplevelser, när Inni på ett fantasifullt vis blir avsugen av en ung kvinna med stora bröst – den typen av önsketänkande som också grasserar i intellektuella romaner, där pornografin maskeras som erotik.

En kort passage om fotot på den unga Virginia Woolf får mig att gräma mig att jag inte tog med det i boken jag skrev häromåret: ”det där hon ser åt sidan, är så fulländat att det levande väsen som finns avbildat på fotot verkar påhittat, något som skapats för att kunna fotograferas.” Med mina egna ord: ”Blicken har det där draget av närvaro i frånvaron – ett högst påtagligt drag i hennes prosa, liksom ett vacklande mellan skörhet och handgriplighet.” Det är lite av en tillfällighet att Nooteboom skriver om just Woolfs ansikte, och man tänker på systern Vanessas berömda målning med Virginias ansikte helt utsuddat, med tanke på omslagen till de här böckerna av Nooteboom.

Här skriver Nooteboom osmidigt och oföljsamt, i en tvär otillgänglig stil. Det är ändå närmare till Faulkners temperament än till dennes stil – Faulkners trumpna ilska, som färgar av sig på uttrycken, hur syntaxen doppas i resignationens bläck innan den surnar till och vräks ut i vredens formuleringar.

Innis främlingskänsla är återgiven på ett diffust sätt, som nog följer en deprimerad eller bara livstrött människa bättre än andra tonlägen. Vi går tillbaka tio år i tiden när Inni träffar släktingen skidåkaren Arnold Taads, lyssnar till dennes monumentala misantropi, och tio år framåt i tiden – efter självmordet – när han träffar Philip Taads, son till Arnold, och teritualerna vidtar.

Det är som om materian smälter när Innis blick fastnar på tingen. De ritualer som titeln anger pekar ut i första hand religionen, som behandlas vanvördigt. Här kopplas den till sexualiteten, som också har sina sakrament – kvinnan som sväljer hans säd som vore den nattvardsvin: ”I hennes ögon fanns ännu spår av retsamhet, men nu blandat med triumf och ömhet. Hon log, öppnade ett ögonblick munnen så att han såg sin vita säd på hennes rosa tunga, slog sedan upp ögonen som en flicka som härmar en filmstjärna och svalde.”

Om slumpens makt över oss, ritualerna som styr Innis liv, en av alla dessa människor som korsar vägen till det absurdas rike, där nonsens och allvar bor grannar. Det är en märklig och mäktig roman det här.

2 kommentarer:

  1. Det är mycket bra att Nooteboom får en ny chans genom dessa nyutgåvor. Jag läste om några av hans böcker i vintras och blev allt mer imponerad, inte minst av just Ritualer. Han har ju länge förekommit i Nobelprisdiskussionerna, men Sv Akademien bör nog skynda sig. Han har redan nått 80-årsåldern. Mig veterligt har inte en enda holländare fått priset, så det vore också ett skäl, även om geografin ju inte ska spela roll i sammanhanget, inte officiellt i alla fall.
    http://secondblogbyme.blogspot.se/2013/12/ritualer-och-livsinnehall-cees.html
    Einar J

    SvaraRadera
  2. Jo, han var ju klart i ropet på 90-talet, minns jag. Tror Akademien borde ha gett honom priset då.

    SvaraRadera