att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 maj 2014

How to Read Literature, Terry Eagleton


Terry Eagleton är en ovanligt lättillgänglig akademiker, och det finns all anledning att glädjas åt hans insatser i att popularisera ämnet litteraturvetenskap, och formulera sin passion på ett begripligt sätt. Jag har gjort några sporadiska nedslag i hans digra produktion, och alltid hittat något av värde där, även om jag också tycker att han tenderar att bli mer än lovligt naiv lite för ofta.

Han är lärd och lättsam, och när han med sin senaste bok How to Read Literature mer eller mindre summerar sin gärning som litteraturvetare – han fyllde sjuttio förra året, när boken kom ut – blir det med en bok som verkar riktad mot nybörjare. Det är de förväntade exemplen som dominerar i hans relativt trånga kanon, och faran med att sänka ambitionen blir ju att förenklingarna grasserar, och läsaren känner sig underskattad.

Eagleton överger här också mer eller mindre sina politiska älsklingsämnen, och då blir det nog hans minst kontroversiella bok. Förvisso finns här en del åsikter tillräckligt starka för att orsaka gräl, men det är som om han vill gardera sig mot risken att ha fel. Jämför för all del med Harold Blooms bok med liknande titel, How to Read and Why som kom ut för cirka fjorton år sedan: också starka åsikter, men Bloom tassar aldrig runt ämnet, ber aldrig om ursäkt. Det betyder ju inte att du alltid håller med Bloom, även om du gillar hans ställningstaganden, att han ändå riskerar något med sina åsikter.

Lite så är det också med humorn: den måste våga vara farlig och nära det som är förbjudet, för annars blir det humor på Friends-nivå. Även här tycker jag att Eagleton spelar för försiktigt, i sin ängslan att inte vilja stöta sig med någon. Som när han föreslår ett kommatecken i den berömda inledninsgmeningen i Moby Dick: ”Call me, Ishmael”, för att visa hur innebörden blir annorlunda. Är det verkligen det mest meningsfulla exemplet han kunde hitta? Och när han kritiserar Faulkners stil låter han lika gnällig som när Pernilla Wahlgren klagar på Lykke Li.

Samtidigt måste jag ju erkänna att Eagleton är en pedagogiskt skicklig skribent, som verkligen gör ämnet till något angeläget. För all del, på tal om inledningsmeningar, har han den goda smaken att citera vad som kan vara 1900-talets mest briljanta inledning, från Anthony Burgess Earthly Powers: ”It was the afternoon of my eighty-first birthday, and I was in bed with my catamite when Ali announced that the archbishop had come to see me.”

Men i övrigt rör sig hans exempel från det vimsiga till det raffinerade, från det plumpa till det sublima, och han fingrar lika mycket på skickliga exempel som de mest banala självklarheterna. Det blir lite tröttsamt med några slentrianmässiga attacker mot kungahuset och billiga skämt om politiska ledare, och att försöka komma undan med att vilja att en av de engelska prinsarna ska skjutas är väl magstark även för en icke-rojalist. Han kan också vara totalt nonchalant mot i första hand Jane Eyre, som att hävda att St John vill locka Jane till Afrika, eller att hon växer upp hos familjen Reid. Möjligen kompenseras det av att han säger några fördelaktiga saker om Morrissey (han skrev också en oerhört positiv recension av Autobiography i Guardian i höstas).

När han skriver om Miltons elegi ”Lycidas” låtsas han inte om att han vet att det ju är en repertoardikt, utan förvånas över att Milton kan uttrycka så starka känslor när han knappt kände poeten Edward King – det hör ju till genren, liksom att Eagleton inte nämner att Milton använde Theokritos antika pastoral som förebild, ytterligare något som förstärker den märkliga distansen i dikten, och får det konstgjorda intrycket att bli begripligt. När han beklagar att Shakespeares komedier inte innehåller tillräckligt många skratt verkar han ha glömt att den elisabethanska komedin bara innebar lyckliga slut och ett lättsammare språk än tragedin.

Det känns alltså som att Eagleton underskattar läsaren, även om jag inte ska förneka att han visar vad som händer när vardagligt språk genomgår transformationen till litteratur. Det här är vad som ofta är problemet med dålig stil: den bara informerar, i stället för att ägna sig åt gestaltningen och förmedlingen och antydningen. Så mitt intryck blir minst sagt blandat, som om man medan man läser kastas mellan ytterligheter, mellan långsökta och utsökta slutsatser. Han kan lansera rätt giftiga repliker: ”Narratives are like hired assassins, ready to do the dirty work that their characters may flinch from.”

Eagleton ägnar stort utrymme åt att raljera över naiva läsare som uppfattar karaktärer som verkliga människor när de bara är en uppsättning svarta tecken på en vit bakgrund, att de inte existerar när de inte läses av någon. Han diskuterar och kritiserar den berömda essän som utreder hur många barn Lady Macbeth hade, skriven av LC Knights, men har han verkligen läst den? För Knights var ju ironisk i den här essän, och det är uppenbart att Eagleton tycker att frågan är redundant – vilket den i och för sig inte är, eftersom ett av pjäsens dominerande tema är paret Macbeths nuvarande barnlösa tillstånd.

Själv säger Eagleton en del dumma saker om karaktärer, och utmålar för stora skillnader mellan George Eliots och Virginia Woolfs persongalleri, och hur författarna presenterar dem. Ett av problemen är att Eagleton tar författarna på orden när han ska redovisa vad de har sagt om sina verk: som alla vet är det vanskligt att lita på författaren som en säker källa, då de gärna maskerar sina åsikter och dränker sanningen i flera lager ironi.

Och varför behandlar han empati så vårdslöst? Bara den som är allvarligt bisarr vill vara Dracula, utbrister han, i tron att det är allas dröm att vara Elizabeth Bennet (Austens protagonist – många exempel är hämtade från Austen). Ibland vill man vara något helt annat, och finge jag välja skulle jag utan tveka söka efter de insikter som finns hos någon monstruös karaktär, och varför inte Dracula?

Boken består av fem kapitel, där han växlar mellan raljanta omdömen och klartänkt analys. Han inleder med inledningarna, tar vid med karaktärer, berättande, och tolkning, för att avsluta med värdering. Tolkningskapitlet är nog det mest läsvärda i boken, där han också höjer ambitionsnivån, och vågar röra sig utanför truismernas trånga krets. En lång analys av Dickens Great Expectations tangerar redundansen, och likaså kunde han ha skippat några populistiska försvarstal för Harry Potter, liksom en fånig profetia kring vem som ska överleva fram till domedagen, om Harry Potter-böckerna då har trängt undan Goethe (eller Cervantes?). Den typen av spekulationer uppmuntrar bara till att man ser litteraturen som en tävlan, att författare A skulle vara bättre än författare B, som om sådant spelar någon roll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar