En av Sveriges
tyngst meriterade popskribenter har samlat texter från de senaste
tjugo åren. Den hade tjänat på att vara mindre insmickrande i sina
porträtt av artisterna.
Under 90-talet var
det tidskriften pop som dikterade de stränga villkoren för
vilken musik som var god smak. När jag nyligen bläddrade genom mina
kompletta första årgångar för att leta efter ett foto på Henric
de la Cour slogs jag av att nästan alla band och artister som
hyllades med arrogansens höga svansföring nu är totalt bortglömda.
Det finns anledning att ha detta i åtanke när man läser
uppskruvade hyllningar av nutida artister.
Jan Gradvall
tillhörde de som skrev med störst intryck, både i pop och
annorstädes. Redan då var han väl en överårig nestor som började
klaga på att det var besvärligt att gå på konserter, men han har
klängt fast vid sin djupt älskade populärkultur. Efter tjugo års
väntan finns nu den andra urvalsvolymen – Nyponbuskar
nyponbuskar hela vägen nyponbuskar.
Att populärkulturen
under dessa tjugo år har fått högre status noterar Gradvall
aldrig, utan han bedriver likt en Don Quijote sitt försvar mot den
inbillade fienden ”finkultur”. 7,5 högskolepoäng i
Postmodernism hade upplyst honom att Jay Z redan räknas som en
viktigare författare än Faulkner inom de akademiska fälten. Snart
finns inte ens de öppna dörrarna kvar att slå in.
Det är en ojämn
och spretig bok. Jag stör mig på det stundtals väl magistrala
tonfallet, där den initierade detaljkunskapen portioneras med den
största sleven som går att uppbåda. Gradvall hör till de mest
entusiastiska skribenterna. I vissa intervjusituationer fungerar
denna naiva inställning utmärkt, men det är groteskt att kalla
Noices ”En kväll i tunnelbanan” för ”en av alla tiders bästa
svenska poplåtar”.
Entusiasm bor också
nästgårds med reklam. Gradvall kan bli onödigt kamratlig när han
följer våra framgångsrikaste DJ:s i Swedish House Mafia, och
duperas av deras oändligt tråkiga snack om hur mycket pengar de
spenderar på hotellrum och champagne. Ett opublicerat kapitel från
den aborterade boken om Kent visar att det nog var ett projekt som
tjänade på att förbli oavslutat.
Boken bygger ett
tema kring uppväxt och oförmåga att passa in, där popkulturen
blir räddningsplankan från tristessen. Att sånger fungerar
terapeutiskt när ingen i ens omgivning förstår sig på en, det är
popskribenternas mest uttjatade refräng vid det här laget.
De senare texterna
tenderar att bli allt längre, men det är inte alltid till gagn för
de artister som intervjuas. En del lyckas Gradvall helt enkelt inte
lirka fram några klokheter ur, men det beror nog inte på brister
hos honom själv. Men det är lite rörande att ta del av Peter
LeMarcs retroaktiva revansch på de sportfånar som knyckte hans
tjejer när han var tonåring.
Som bäst är boken
när det handlar om artisterna, när intresset förmedlas
oförställt och med en uppenbar förtjusning. Men för många av
texterna är skrivna med artisterna, i ett samarbete där
integritet, kritisk distans och självständighet har övergetts till
förmån för överdrifter och smicker.
(Också publicerad på Jönköpings-Posten.se 12/5 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.