att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 maj 2014

Teleny, Oscar Wilde


Att förlaget Vertigo anger Oscar Wilde som författare till romanen Teleny eller Medaljens baksida, som de nu ger ut i KG Johanssons översättning, är inte helt odiskutabelt. På insidan nämns lite försynt ”och Robbie Ross, John Gray m fl”, och det troliga är väl att romanen är tillkommen som ett grupparbete av i första hand dessa tre gentlemen.

Teleny utkom anonymt 1893 på ett litet obskyrt förlag i London, i exklusiv upplaga. På 30-talet angavs så Wilde som en av författarna, av förläggaren Charles Hirsch, som hade sålt pornografiska romaner till Wilde. Om det stämmer lär vi aldrig få veta – inte för att det har något med läsupplevelsen att göra.

Och det är en upplevelse att läsa denna vilda, ibland uppsluppna ibland uppgivna berättelse om hur Camille Des Grieux förälskar sig till besatthet i pianisten Réné Teleny. Till en början oskyldigt nog, men sedan tar överdrifterna och excesserna vid.

Nog är överdrifterna framträdande, men det blir också ett genuint porträtt av fin-de-siècle-stämningen, med det viktorianska hyckleriet som här får sina fiskar varma. Allt framfört med en säregen mix av gott humör och djup förtvivlan. För det handlar så klart om det Lord Alfred Douglas i en av sina få lyckade dikter kallade ”Kärleken som inte vågar yttra sitt namn”, den tabubelagda homosexualiteten, som givetvis var förekommande men alltid clandestint.

Här skildras passionen helt inifrån det agerande subjektet, utan distans eller eftertanke eller analys. Intrycken flödar fram, som om begäret inte låter sig hejdas. Dragningen mot det förbjudna är ställd i öppen dager, liksom referenser till den obligatoriska helveteseld som inväntar de aktivt utövande bögarna. Samvetet är riktigt dåligt. Trots ständiga pikar mot kvinnor finns en hel del heterosexuella övningar beskrivna, om än inte riktigt det är vanlijsex. Humorn i boken kantrar mot det obehagliga, mot desperation och död. Blandningen av buskis och estetiska diskussioner ger hisnande upplevelser.

Stilen är kryddad med typiska aforismer i Wildes anda – ”inget gör människor så vidskepliga som lasterna”, ”det är inte plågorna i helvetet som skrämmer oss utan snarare det okultiverade sällskap vi kan möta där nere” – men sådant skulle en skicklig plagiatör lätt ha åstadkommit. Resonemanget kring konstens neutrala inställning och konstnärens brist på ansvar är allmänt tankegods från epoken, även om Wilde framförde argumenten mest elegant. Inte för att jag egentligen betvivlar att Wilde varit inblandad – indicierna gör det mer än trovärdigt. Det finns en frihet i uttrycket, som delvis påminner om hur E.M. Forster i sin outgivna Maurice (på svenska tidigare i år) tillåter skribenten/skribenterna att skriva utan att tänka på konsekvenserna. Det är också befriande att läsa en sådan stil som ger blanka fan i dygd och moral.

Kanske mer än de ettriga aforismerna är det dialogformen som leder tanken in på Wildes mest lyckade prosa. Då kan man ha överseende med en viss monotoni samt lite för många upprepningar. När besattheten ska gestaltas kanske sådant är oundvikligt, att det inte kan låta bli att bli för mycket, och då blir den här romanen mer av lösryckta tablåer än sammanhängande historia.

På ett sätt kan man bli lite avundsjuk på att man på den tiden tvingades vara så påhittig med fantasin – om än det hade ett högt pris. Nu är allt så tillgängligt och explicit, medan det då fanns anledning att använda språket för att verkligen visa hur det skulle gå till. Här är kropparna också riktiga kroppar, och inte som våra tiders retuscherade glansiga släta kroppar, som Therese Bohman skrev i februari i år, att man längtar efter mer ”kött, hull, att ett behåband eller en troskant skär in, att plagg åker upp och knorvar sig lite och åker in i ett veck av något slag, eftersom de sitter på en kropp.” Här får man sitt lystmäte av sådana kroppar.

Teleny blir också en slags komprimerad historia över homosexualiteten, över hur det har varit och delvis fortfarande kan vara. Ibland är det inte långt ifrån den dystra stämningen i Jonas Gardells 80-talstrilogi Torka aldrig tårar utan handskar: ”Jag förbannade den vackra värld vi lever i – det paradis som människan har fövandlat till ett helvete. Jag förbannade vårt trångsynta samhälle, som enbart blomstrar tack vare hyckleriet. Jag förbannade vår kvävande religion som lägger sitt veto mot alla sensuella njutningar.”

Så man kan förhålla sig på två sätt till den här romanen. Den fungerar lite som skräckfilm: antingen ger man efter, dras in i (sugs in i) den långsökta och överdrivna berättelsen, eller så avstår man, och läser avmätt med distanserad blick. Då är det här en dålig roman. Men jag väljer att ge efter, och får ut så mycket mer då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar