att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 maj 2014

Mikrohistorien upprepar sig



I nya numret av Vagant (1 /2014) läser jag en oerhört spännande essä om den italienske historikern Carlo Ginzburg. Efter bara några meningar är jag helt fast, och skickar ett sms till historieläraren A, för att fråga vad han anser. Han svarar blixtsnabbt att Osten och maskarna är ”en underbar bok”. Jag känner mig lite dum, då jag väl bara har sett Ginzburgs namn fladdra förbi i något översiktsverk, en referens i något sammanhang. Utöver Osten och maskarna finns Benandanti, två böcker från 60- och 70-talet, översatta till svenska.

Nu handlar essän, skriven av idéhistorikern Tore Engelsen Espedal, om Ginzburgs hela gärning, från den tidiga häxforskningen och teorin om mikrohistorier, fram till senare års mer essäinriktade texter, i bland annat konsthistoria. Det är en ambitiös presentation, och det finns ingångar till ett nytt sätt att förhålla sig till sitt ämne, som borde kunna vara tillämpligt också på andra discipliner.

Främst då mikrohistorierna, som Ginzburg själv presenterat i en engelsk antologi med ambitionen att visa ”de usynlige strukturene hvori den levde erfaringen kommer til uttrykk”. Det må ha blivit gängse praxis i historieforskningen nu, men i begynnelsen fick han förlita sig på sin intuition. Det har också inom viss del av litteraturvetenskapen varit populärt med närläsning och att imitera privatdetektiven i sin jakt efter ledtrådar i texten – här var Ginzburg också en föregångare i sitt arbete att frilägga detaljer, exemplifierade i bland annat Freuds felsägningar och Sherlock Holmes okonventionella metoder att tänka på tvären. (Här nämns inte att Edgar Allan Poe var tidigare ute än dessa farbröder, med sina noveller om Aguste Dupin, vars metoder också bygger på att vända ut och in på de ting andra förbiser.)

I en intervju med danska Weekendavisen har Ginzburg nämnt att ”[h]istorikere uden fantasi er uintressante. Uintressante som videnskabsmænd.” Själv motverkade han detta med sitt tidiga intresse för Proust, något som gett gynnsamma effekter på hans historieforskning. Denna typ av ämnesöverskridande arbete ska nog inte underskattas, så länge det bygger på genuint intresse och inte några pådyvlade påfund.

Ginzburg-essän ligger i ett sjok med texter om den historiska romanen, en genre som vi på senare år sett flera lyckade svenska exempel på, som Malte Perssons Edelcrantz förbindelser, Eva-Marie Liffners Lacrimosa (om Almquist), Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge, samt Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde. Den senare är föremål för en skarp läsning av Erling Sandmo – en läsning som saknar motstycke i den svenska receptionen av denna udda roman.

Den som tycker att det här kanske inte låter tillräckligt lockande kanske blir nyfikna på Joni Hyvönens långa recension av Ida Börjels diktsamling Ma. Det som bland annat skiljer den från de svenska dagstidningsrecensionerna är att den utreder hur den speglar Inger Christensens bok Alfabet. Och lugn – den här texten är på svenska, då Vagant är en trespråkig tidskrift. 
 
Vi kan också läsa en recenson av Per Qvales ostalgiska roman Trabant. Simon Hagerup skriver om sin farmor Inger, en av Norges finaste poeter, med vissa likheter med Emily Dickinson. Författaren Jo Eggen har skrivit en debattartikel om Sofi Oksanen dessutom, och hur jag än vänder ut och in på mig själv kan jag inte visa hur omfattande och rikt detta nummer är, att man får intryck av ett dubbelnummer.

Inte minst tack vare att så mycket rör sig kring mer eller mindre oupptäckt mark – oupptäckt för mig, då, men, vill jag då lite försynt invända: inte längre! Det första jag gör är att langa iväg en beställning av Osten och maskarna, till exempel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar