att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 feb. 2012

Winning you was easy / But the darkness was the prize

Leonard Cohens karriär innehåller egentligen alla strategiska misstag man kan tänka sig. Mest förefaller den vara ritningen till ett varnande exempel för aspirerande artister, där han låter butterheten bli sitt epitet och sjunger om rakblad och att den som vill bemästra smärtan måste lära sig vad som får honom på gott humör …

Cohens musik som kan ses som insulär, att den bara bekräftar en pessimistisk världsbild, där depressionen är den enda rimliga livshållningen. Vi förpassas till sångarens mörkaste vrår, i sång efter sång, skiva efter skiva, i en snart fyrtiofemårig diskografi.

Kanske ingen har gett en bättre förståelse till varför Cohens texter måste vara så monomant upptagna vid svärtan, som Federico García Lorca, i essän ”Duendes teori och sammanhang” från 1933. Lorca använder ordet ”duende” som förklaring till de svarta toner, den smärtans musik som ”älskar sårets gräns och det närmar sig platserna där formerna smälter samman i ett begär som är större än dess synliga uttryck” (översättning Marika Gedin).

I år fyller Leonard Cohen 78 år. Nu släpps hans nya skiva, ”Old Ideas”. Givetvis har han textmässigt inte rört sig vidare från debuten: utan behov att förnya sig fortsätter han skildra kärleken som ett slaveri, som människans nödvändiga ont, och låtarna tuffar vidare med sina sävliga melodier och lojt avslappnade textrader om galenskap, mörker, lidande, skuld, grymhet.

Samt försoning, någonstans, om än av kortvarigt slag – en temporär befrielse som inte kan leda till någon varaktig religiös förlossning. Religionen är den ena grundpelaren i hans kärlekssånger. Född jude åstadkom Cohen på 90-talet en slags konvertering när han som buddistmunk antog namnet Jikan (”den tyste mannen”).

Här blir religionen inte lindringen från plågan: den förstärker skuldkänslorna, påminner om straffens eviga återkomst. Men kärleken är nödvändig som komponent i Cohens kärlekssånger – och han skriver i stort sett inget annat än kärlekssånger.

Som den andra grundpelaren fungerar litteraturen. Cohen skriver fast förankrad i en litterär tradition, vars anor sträcker sig bakåt: till att börja med från Lorca till romantikens poeter och deras benägenhet att nagla fast misären i hymner till förtvivlan.

Men Cohens litterära anor sträcker sig ännu längre bakåt, mot San Juan de la Cruz, det spanska 1500-talshelgonet. I mystikens kanoniska text, ”Själens dunkla natt” i Hjalmar Gullbergs översättning, förenas kärlekssträvan med religiös extas:

O sår som bringar hälsa!

O brännjärn som hugsvalar!

O mjuka hand av evighet som flödar

av smekningar som frälsa,

som varje skuld betalar

och död till liv förvandlar när du dödar!

Här finns den typ av förväntan, där kärleken uppgår i religion, men också i litteratur, i metoden – det upplevda transformeras till skrift, blir verkligt först när det har formulerats. Cohen blir själv ett helgon som förmedlar lidandet, och då framträder de mörka texterna i ett egenartat ljus, i en förklaring.

Texterna blir lyckade med hjälp av sina lakuner, att de innehåller dolda hänvisningar. Då fungerar de som hjälpmedel, som tröst. Att Bob Dylan tidigt kallade dem för böner förvånar inte: den svenska teologen Emilia Fogelklou menade i en av sina texter att ”natten lär en att fråga”, och det är med den ödmjuka inställningen Cohen skriver sina sånger, och det är därför de fyller en funktion för den som lever i denna tillvaro av frågor.

Leonard Cohens musik har nattliga kvaliteter: det är musik som kommer till sin rätt först när sömnlösheten infinner sig. Humorn levereras uttryckslöst, som om han gått i Buster Keatons skola. Det är en självömkan som övergår i det förmildrade skrattet. På sin nya skiva finns några sådana ögonblick – som när han uttrycker att det är kul att snacka med ”Leonard”, en lat djävel som bor i en kostym.

Så enkelt: den avväpnande självironin, i en låt om sorg, om börda, om att befinna sig ett litet skri ovanför lidandet. Själv fortsätter jag vårda varenda stavelse som yttras av Leonard Cohen, suger mig hjälplöst fast vid hans rapporter från ett liv i mörker, rapporter som ändå skänker ett ljus.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/2 2012.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar