Under jorden sjönk, Mirjam Tuominen, Eskaton

Efter fyra förbryllande prosaböcker med essäer och noveller har det blivit dags för den första volymen poesi i Eskatons serie med välgörande nyutgåvor av Mirjam Tuominen. Det är debutsamlingen Under jorden sjönk, som jag läser med mer stigande än sjunkande intresse. 

Vad det är? Det är märkvärdig poesi. Fortsatt förbryllande, fortsatt originell. Den utkom 1954 (samma år som Tranströmer debuterade), men är ännu lika sprakande i sin excentricitet. Att den fick vara så före sin tid! I efterordet skriver Thomas Kjellgren om hur Tuominen i sina dikter rör sig från att vara en lyssnande poet – auditiv – till en seende – visuell. 

Tuominen rör sig med överdrifter och antiteser. Hon försöker nå utplånandet av jagets gränser, i en mystik som kombinerar andlighet med filosofi. Eller så här: hennes transcendens är av lika hög grad själslig och andlig art som den är av intellektuell art, ett sätt att tänka med känslorna. Att nå de inre djupen, inte bara i sig själv utan de som finns i oss alla. Det sker i tre avsnitt, där det första kunde kallas strävan mot enhet, och de andra innehåller flera tillägnansdikter till storheter som Simone Weil, Marcel Proust, Freud och Hamlet.

Hon skriver från en anspråksfull position. Jag gjorde misstaget en gång som färsk lärare att föreslå en av hennes noveller när vi skulle ha en gemensam skrivuppgift i en svenskkurs på skolan. ”Den är alldeles för svår”, sa kollegerna unisont. Men jag vägrar uppfatta det här som svårt. I dikterna är hennes tilltal inte svårt: det är vaggviseartat. Extatiskt fjärrskådande – jo, men varför ska det kallas svårt? Det finns en renhetssträvan i hennes projekt. Man kunde kalla det för likartade, genrevilsna böcker, oavsett om de benämns prosa eller poesi – att läsa henne är som att röra sig i ett landskap som ständigt förändras, ständigt är detsamma.

En strävan också mot intet, som med eftertryck visades av Anders Olssons belysande läsning av hennes poesi i den fantastiska Läsningar av Intet:

                      ett ingenting i ett ingenstans

                      en ingen i ett ingenting

                      bortom ingenstans långt

                      till ingenstans.

                      En annan låt än ingens

                      ingens vilda skrin[.]

Hon blir syntesernas poet, som skapar enhet ur förvirring och kaos, men respekterar integriteten hos de svårlösta frågorna. Det sker med fragmentet som hjälp, och återigen, även om fragmenten är en omhuldad genre hos de tidiga 1800-talsromantikerna är hon också här före sin tid, som om det går en synlig kedja från Södergran via Tuominen till Frostenson. Hon utnyttjar upprepningarna för att hitta sin unika rytm, variationen som nyanserar och ledsagar de hårda utsagorna.

Så här: innehållet kan vara nog så oresonligt, men språket ger utrymme för nyanseringarna, för kompromisserna: ”för evigt för ständigt”, som hon lite lekfullt kan utbrista. Kombinationen mellan det hårda innehållet och det mjuka språket ger ett spänningsfält, där tillvaron ter sig hotfull och olycksdiger. Där finns paradoxerna och de stadiga sanningarna, sanningar så stadiga att de får hela ens existens att vackla.

Men det finns också plats för en filosofisk visdom, där Tuominen lodar sina egna djup, och ständigt påminner om hur djupet är allas djup, hur säreget och originellt det än presenteras. Så blir hennes poesi en påminnelse om den förundran som finns i oss alla levande väsen. Att frågorna alltid måste ställas, men måste ställas på nya sätt, för att bevara sin giltighet. Som när hon skriver om Hamlet: ”var är drömmarnas ut? / när leder drömmarnas slut?”

Efter Europa, Ivan Krastev, översättning Henrik Gundenäs, Daidalos

Länge tillhörde jag EU-skeptikerna. När Sverige 1994 hade sin folkomröstning var det därför lätt att rösta nej, inte bara för att Carl Bildt hörde till förespråkarna, utan för att jag hade svårt att ta löftena om fredsbevarande på allvar. Jag hade svårt att föreställa mig att medlemsländerna kunde enas och hålla sams under någon längre period. Vad jag såg framför mig var också ett Europa som betonade inre sammanhållning och stängda gränser utåt mot resten av världen.

Åren gick, och mina farhågor såg länge ut att komma på skam. Dock har de senaste åren visat sig innebära så stora påfrestningar för EU att dess framtid ser ut att kunna sättas på spel. Nu säger jag inte det här i glädje över att ”ha haft rätt”, utan mer är det en sorgsen betraktelse över ett projekt som såg dödsdömt ut men ändå verkade klara sig, och jag har också kommit att uppskatta EU allt mer under de här tjugofyra åren.

Ivan Krastev, bulgarisk statsvetare, har skrivit boken Efter Europa, som är en instruktionsskrift i just de här senare årens missnöje och kris, illustrerat genom bland annat Brexit och populismens och nationalismens samlade frammarsch på olika håll i vår närhet.

Enligt honom är det migrationsfrågan som har splittrat Europas sammanhållning. Efter de två världskrigen skulle EU ses som en garant för evig fred. Men var det verkligen fred vi ville ha, till varje tänkbart pris …? Nu har EU stukats allt mer utifrån de senaste årens belastningar. Klyftan mellan de fattiga och de rika ökar, med många som lever i en allt mindre relativ fattigdom, och när man tidigare talade om snuskigt rika finns det snart sagt inga superlativ kvar för att skildra skillnaderna i inkomster och tillgångar.

Vad Krastev gör med sin bok är att ta oron på allvar. Den naiva tilltron på vad EU förmår behöver ifrågasättas. Han utgår från Gramscis ”intellektets pessimism, viljans optimism”, som förstås låter flott – Stig Dagerman, den stackarn, formulerade något liknande med sin deklaration att vara ”pessimist i det korta perspektivet, optimist i det långa”.    

Krastev fångar komplicerade skeenden med kärnfulla liknelser, som när han utnämner flyktingkrisen som Europas elfte september, eller att EU kanske bara varit en dröm vi nu håller på att vakna upp ur. 1989 var tanken efter kommunismens sammanbrott att nu skulle idéer röra sig fritt över gränserna; det blev människor i stället som rörde sig, och de var inte lika välkomna – eller, som Krastev visar, turister var förstås välkomna med sina generösa plånböcker, medan flyktingar med tomma fickor inte var lika gott sedda.

Men klyftorna inom Europa består inte så mycket på individnivå, utan mer på nationell nivå. Populistpartierna har ingen förändring i sikte – med ett annat ord kunde man kräva åtminstone någon form av vision, i stället för löftena att det ska bli som det ”en gång i tiden” var, och ju längre bakåt i tiden man förlägger sitt idealsamhälle, desto svårare blir det att empiriskt bemöta dess tillförlitlighet. Krastevs bot består mindre i att se populismen som något som ska besegras, och i högre grad hanteras.   

Nu, när det har blivit så lätt att misströsta, när vi bevittnar nya generationers allt större cynism och pessimism, då krävs konstruktiva förslag, och så läser jag Krastevs bok, att han trots ett allt strängare facit i hand vägrar att misströsta. Även om det inte skrivs ut av Krastev mer än i antydningar, finns det snart anledning att byta ut den tradiga ramsan ”invandrarna tar våra jobb” med en ny: ”robotarna tar våra jobb.” Förmodligen kommer vi snarare att säga: ”robotarna tog våra jobb.” Vi måste sluta vara så förbannat godtrogna, sluta inbilla oss att teknologin kommer att hysa några betänkligheter när den skarpa gränsen dras mellan maskinernas perfektion och människans skröplighet. Vad som väntar oss är inget annat än ett skoningslöst ”ingen pardon”.

Hur detta påverkar oss har Krastev något att säga om: ”Hur människor kommer att skapa mening i sina liv i ett samhälle där man inte längre arbetar är en inte mindre överhängande fråga än den om hur själva demokratin kan fungera i en värld där sanningen inte längre spelar någon roll.” Det finns också anledning att oroa sig över det faktum att valdeltagandet i europeiska länder de senaste 25 åren sjunkit från 71 % till 41 %.  

Kanske EU i slutändan inte blir något annat än en kort parentes, och kanske enandet av öst och väst inte var av något varaktigt slag. Krastev förnekar inte de faror som gror i unionens periferi, men fokuserar mer på vad som håller på att ske i mitten. Med tre punkter förklarar han pedagogiskt de tre paradoxer som lamslagit oss och tagit oss på sängen under några av de kriser som vi kunnat följa. Han kallar dem den centraleuropeiska, om populismens framgångar, den västeuropeiska, om hur medvetna unga rörliga medborgare inte lyckats omsätta sina idéer i politisk praktik, samt Brysselparadoxen, om den folkliga misstron mot meritokratin som en egoistisk elit.

En av de utopier som intresserar Krastev är internet, som ju inte lyckats alstra några bestående politiska rörelser. Vän av ordning invänder väl, men i enlighet med det som här kallas ”den västeuropeiska paradoxen” blir tesen att kortvarig framgång inte riktigt ger de goda intentionerna politisk bäring över längre tid. Vad vi får är hashtaggar som ersätts av nya hashtaggar – undantaget, som Krastev inte hann få med i sin bok (som utkom på engelska 2017), är förstås #metoo, som nog garanterat sin plats i historieböckerna.

Trots att Krastev bekänner sig till Gramscis viljeoptimism lyckas jag inte efter att ha läst denna intelligenta och klarsynt skrivna bok uppbåda min egen viljas optimism, ens när han säger att det vi har att hoppas på är att det är svårt att dra slutsatser utifrån givna premisser: verkligheten är alldeles för oförutsägbart formabar. Det är förstås en feg utväg att ständigt klamra sig fast vid den infantila reaktionen ”nä, jag är inte pessimist, jag är realist”, som uttalats av varje gymnasieelev sedan, säg 1945. Men jag kan inte heller påstå att jag sover gott när jag får för mig att tänka på framtiden.     

Fyrahundrafyrtio år, Lina Ekdahl, Wahlströms & Widstrand

Tidigare har Lina Ekdahl fått visst rykte som vasst humoristisk poet, med ett omedelbart och vardagligt tilltal. Inte mycket av detta återstår i hennes nya diktsamling, den sjunde sedan debuten på mitten av 90-talet. Tidsbegreppet behandlas godtyckligt, och Fyrahundrafyrtio år ska nog inte uppfattas bokstavligt. Här behandlar hon glömskan, ursäkten, men det är inte helt lätt att bli indragen i det drama som utspelas: ”godnatt herr fjäril godnatt / jag är ledsen om jag störde er / i er död / jag skall gå in till mig och låta håret växa”.

Dikterna skildrar en separation, närmar sig nonsens, ramsor som sällan når till någon betydelsefull slutpunkt. Att läsa de här dikterna får mig bara att känna utanförskap, att det handlar om något som jag inte har tillgång till. Vad jag saknar är täthet och koncentration. Det som tidigare hade kunnat fungera som tillgänglig och angelägen dikt blir i denna samling bara ineffektiva och monotona stycken om fisk, om björnbär, om ett bord. I en dikt tar Anna Rydstedt plats, men mest bara för att Ekdahl ska få anledning att parafrasera med raden ”Lina i världen”.

Samlede dikt, Catullus, översättning Johann Grip & Henning Hagerup, Kolon

Egentligen är jag led vid jämförelser mellan forna tiders författare och vad de kunde tänkas representera i nutiden, efter att till leda hört talas om rockstjärnorna Byron och Shelley, punkaren Södergran, för att inte tala om det infantila ”Shakespeare, vår samtida …” Vänta bara tills någon får för sig att säga att Platon var antikens Lena Andersson.

Och ändå: när jag läser Catullus är det svårt att inte föreställa sig honom i vår egen tid skriva raptexter, och givetvis skulle alla hans låtar ges etiketten ”explicit lyrics” på spotify. För han är lika rå, grov och vulgär som dem, men också elak mot andra i lika hög grad som han växlar glorifieringen av sig själv med djupt självtvivel, ungefär som hos emo-rapparna Lil Uzi Vert, Bones och Yung Lean.

Det har inte varit helt lätt att få tag på svenska tolkningar av Catullus i sin helhet, och det senaste urvalet av Gunnar Harding och Tore Jansson var bra om än magert. På norska utkom 1996 Johann Grip och Henning Hagerups ”gjendiktning”, Samlede dikt, och den har återutgetts i år i reviderad form. Här finns samtliga 116 dikter, och med hjälp av ambitiösa kommentarer och efterord blir det ett välbehövligt komplement till existerande svenska översättningar.

I den mån man tycker Catullus är en värdefull diktare. För att tycka det kan det räcka med, tja, varför inte någon av hans förtjusande sparvdikter? Om man nu är för pryd för att uppskatta de rätt många ilskna utfallen mot namngivna fiender, där könsorden trängs på diktraderna.

För min del är den mer lågmälda åttonde dikten en av de där som jag gärna återkommer till. I kommentaren får vi veta att den brittiske 1800-talshistorikern Thomas Babington Macauley inte klarade av att läsa den utan att falla i gråt. Det är inte svårt att förstå honom:

                      Arme Catullus, vær ikke en tåpe,

                      og godta som tapt det du ser er tapt.

                      Før skinte den strålende solen for deg,

                      den tiden du gikk dit din kjæreste ville,

                      så høyt vil hun aldri bli elsket igjen.

                      […]

                     

                      Farvel, kjære pike, Catullus er kald,

                      han tvinger deg ikke når viljen din mangler.

                      Men selv vil du sørge når ingen begjærer deg,

                      du arme, hva gjenstår av liv for deg da?

                      Hvem skal nå komme og se du er skjønn?

                      Hvem vil du elske, hos hvem vil du være?

                      Hvem skal du kysse og bite i leppene?

                      Men du, min Catullus, vær steinhard og fast.

Det är alltigenom njutbar läsning att läsa Catullus i sin helhet, även för en svensk läsare som tvingas ta omvägen via norskan. Då ska ändå sägas att Grip och Hagerups tilltal är bryskt och direkt, och så talspråkligt att det sällan bereder några svårigheter. Eller så här, att det känns igen som vardagligt rättframt, men också stramt komponerat. Catullus själv formulerar sin poetik i farten: ”En ekte poet holder sinnet sitt rent, / men diktene hans følger andre slags regler; / de vokser i vidd og får krydder og kraft / hvis de er grove og mangler moral”.

Catullus är delvis konventionell med sina typiska pendlingar mellan extas och förtvivlan, sina fräcka cynismer som ändå kan sägas bygga på något så simpelt som erfarenhet. Hans lärdomar är alltid bittra. Som skola i retorik är det lärorikt att följa hans hyperboler och antiteser, men också hur skickligt han lotsar läsaren mellan det bildliga och det bokstavliga, och ibland också suddar ut gränserna och låter metaforerna röra sig på stadens gator som vanliga underlydande.  

I efterordet nämns några efterföljare som påverkats av Catullus, och skrivit vidare i hans anda, alltifrån Petrarca, Shakespeare, Lord Byron, och Ezra Pound. Ja, de är bra allihop, men man återvänder till Catullus för att han utplånar dem med sin oförlikneliga flärdfrihet, och för att ingen av dem har samma swag.  

Skygger (Eurydike siger), Elfriede Jelinek, översättning Judyta Preis & Jørgen Herman Monrad, Basilisk

Elfriede Jelineks Nobelpris i litteratur 2004 hör till Akademiens mest kontroversiella, vilket blivit ett tecken på futtigheten hos svenska läsare. Knut Ahnlund fann anledning att året därpå skriva en smädeskrift om hennes obetydlighet som författare – ironiskt nog gick han i fällan och skrev en text som var exakt lika märgfull som hennes egna texter, som om bläcket i hennes böcker runnit rätt in i hans blod.

Som det ska vara! Priset, och priser för den delen, ska debatteras och ifrågasättas, vara vattendelare, för det är så de hålls levande. När konsensus råder är det fara och färde för konstnärlig utveckling. Men nog fan får man vara bra osensitiv som läsare för att inte uppskatta de jelineska utgjutelserna, i vilken form de än ger sig tillkänna. Hela grejen är ju att hennes böcker ska vara kompromisslöst ordrika och utmattande i sina böljande sjok av anfall. Tycker man sådant är jobbigt har man gravt missförstått vad läsning är. 

Skygger (Eurydike siger) skrevs ursprungligen för att ingå i en föreställning i Essen 2014 med Monteverdis opera och Patrick Delcroix’ balett, med Jelineks text framförd som en monolog i mitten. Nu har den överförts till danska av Judyta Preis och Jørgen Herman Monrad, som också skrivit ett fint efterord, som visar vilken tradition Jelinek skriver mot. Eurydike, fast i skuggriket, behöver läsas som en del av en längre serie kvinnor vars enda sätt att uppnå frihet är att inträda i döden: Ibsens Hedda Gabler, Strindbergs Fröken Julie, Ingeborg Bachmanns Malina …

Jelinek själv väljer att inleda med Poes bekanta ord från Poes essä om ”Kompositionens filosofi”, om en ung vacker kvinna som det mest poetiska materialet för en konstnär. I den här texten genomgår rollerna en förändring, där Orfeus blir bifiguren som rör sig i kulisserna, medan Eurydike tar en central plats som den drivande rösten.

Här vill Eurydike hellre bli kvar i underjorden än att följa med Orfeus tillbaka till de levandes skara. Här pekas alla inbilska egoistiska hjältar ut: tänk om de bara hade vett att låta de lidande vara – håll upp med dina hjältedåd en stund och se om inte världen kan bli bättre ändå.

I Jelineks bryskt känsliga händer blir Eurydike en skugga som talar. Redan i första scenen definieras hon som författare, när något glider nedför hennes lår, eller om det rör sig uppför hennes ben – något vått, tunt, kallt. Ormen som har bitit henne till döds? Eller mensblod? Eller säd från Orfeus? Eller, som Preis och Monrad menar i efterordet, kanske bläck …? I vart fall är hon en uttalad författare, och boken består av hennes röst, hennes monolog.

Orfeus reduceras till ”sångaren”, han som har horder av groupisar efter sig, ”hvinepigerne”, och Eurydike berättar rättframt men utan bitterhet om en rockstjärna som tar för sig. Den aggressivitet som Jelinek frammanar ur ett välkänt material kan påminna om den behandling Jean Rhys utsatte Charlotte Brontës roman Jane Eyre för när hon drygt hundra år senare skrev Sargassohavet.  

Och Eurydike är fången i sina olika roller, där hon ömsom är kaxig och självständig och ömsom ångestdrabbad shopaholic som bedövar ångesten med konsumtion: ”Jeg køber noget til mig selv, så jeg endelig kan forsvinde.” I texten vävs också en del varsamma anakronismer in, som google earth och mobilfotoorgier. Men det blir en text inte bara om nutida faror i konsumism och idoldyrkan, utan också Eurydikes upplevelse av saknad. Hon kan inte lindra sina begär med ständigt nya inköp, och Orfeus kan förstås, i enlighet med Jelineks cyniska estetik, inte heller lindra sina begär med ständigt nya unga kvinnors kroppar.

Fortfarande är Elfriede Jelinek en författare som är svårhanterad. Feminister har också svårt att läsa henne med uppskattning, då hon vrider könsrollerna ut och in, och inte heller entydigt glorifierar kvinnliga karaktärer. Jag vet, det är en förenklad läsning, men ändå värd att beakta, hur en viss typ av författare lyckas bli så här svårälskade. För att hon gör dig så osäker – för att hon är så genuint subversiv, att du tvingas omvärdera din inställning och dina värderingar. Och för att hon är så arg, så förbehållslöst och ocharmigt arg. 

Liksom författare tål kritik och förebråelser tål gamla myter nytolkningar. Jelinek utplånar inte Orfeus ur historien, utan ger honom perspektiv och framför allt ger hon Eurydike ny välbehövlig luft i sina lungor. ”The blessed will not care what angle they are regarded from, / Having nothing to hide”, som Auden skrev i ”In Praise of Limestone”. Något liknande kan sägas inte bara om Orfeus utan även om Jelinek.

Ordkonst Dagbok (2018:5)

En av de första fördomar man får strandsätta som läsare är att man inte läser andras brev eller dagböcker. För ägnar man sig med någon form av seriositet åt litteratur får man överge alla prydliga principer och kasta sig över de mest privata skrifterna från författarnas pennor.

Fast, dagboken är ju den yttersta fiktionen: många av äldre tiders författare skrev dagböcker och brev i full vetskap att de i framtiden skulle läsas av oss, och intresset för den här typen av paraphernalia har nog aldrig varit större än just under det här tidiga 2000-talet. I den mån det existerar en fjärde vägg bryts den hela tiden när författarna vinkar åt läsare som inte ens behöver kika över axeln eller bryta sig in i förseglade dagböcker.

Ordkonst ägnar sitt nya nummer (2018:5) åt ”Dagboken”, och man har som vanligt lyckats locka några etablerade skribenter bland bidragsgivarna. Här skriver Leif Holmstrand på sitt oefterhärmliga vis fem passivt attackerande texter som bland annat recyclar Södergran, och Helena Fagertun om Anaïs Nins dagböcker, och den omvittnade besatthet de kan skänka sin läsare.

Eftersom jag har följt Ordkonst i några år nu finns det mycket att känna igen sig i, även om de separata numren gärna tar sig an ämnen på oförutsägbara sätt. Det brukar finnas essäer, dikter, recensioner, illustrationer, så även här, men också – och det här gör det till något helt unikt i den svenska tidskriftsfloran – med några inslag av något man kunde kalla TMI, eller bara den sortens upplysningar som gör läsaren (jag!) besvärad, och det kan jag uppfatta som djärvt (TMI behöver inte vara pejorativt). I det här numret bidrar Emil Zawadzki med en sådan text: efter att ha skrivit en trevande essä där han resonerar kring autofiktionen avslutar han med en sängkammarscen av privat art.

Han nämner också Witold Gombrovicz, som bland mycket annat skrev (i romanen Pornografi om jag inte missminner mig) att ”Efter de trettio inträder människan i det avskyvärda.” Raden ekar i Kristoffer Appelvik Lax dikt: ”Efter 30 kan inget vara svindlande.” Tror Gombrovicz på ett sätt både skulle hålla med och förebrå det påståendet …

Annat av intresse i detta nummer är Martin Jovikens muntra men också förbehållslöst privata dagboksutdrag, som kan parallelläsas med Martin Witts mer tristessinriktade dagbok (inklusive en del bilder), Mariana Anderssons tv-reflektioner (inklusive en del porrfilm), en samskriven uppsluppet sorgsen Köpenhamnsreseberättelse av Julia Videgård och Agnes Mührer (inklusive betydligt mer porrfilm). Samt Alice Hansens recension av Sigrid Rausings memoarer – en finfin text som visar att ett paradigmskifte möjligen kommer att avhandlas av framtidens presumtiva forskare, det vill säga att dagstidningsrecensionernas stiltje håller på att övertas av andra arenor, såsom webbsajter som ”Örnen & Kråkan”, och litterära tidskrifter i marginalen.

Eller, för den delen litteraturbloggar. Är det en tillfällighet att du läser den första texten om det här tidskriftsnumret här, eller är det ett mönster, och är det i så fall övergående?

Onämnd, oglömd. Ei mainottu, ej unohtettu, Majvor Mäki Sjöberg, Black Island Books

För två år sedan debuterade Majvor Mäki Sjöberg, född 1941, med den övertygande samlingen Kaunisvaara. Nu utkommer hon med Onämnd, oglömd, som ger ytterligare anledning att se henne som en av senare års mest fascinerande svenska debutanter, alldeles oavsett vid vilken ålder hon debuterade.

Det är dikter som utgår från Tornedalen och som erbjuder ordknappa skildringar av miljön och människorna, med en särskilt fin känsla för naturen. Investerat i dikterna finns en häpnad som flera gånger blir förbluffande: en enkelhet som har mejslats fram, där bara det nödvändiga återstår. Sjöberg arbetar med ljud, med tystnader och pauser, och ger sina dikter en rytmik som stundtals är unik: ”ur djupet ur tidens gömma / kall stiger oron / som ett eko / bär jag den”.

Med den äldre människans självklara auktoritet uttalar hon sig om liv och död och ger begreppen tyngd och substans, som när hon i en svit dikter beskriver ett barns död och begravning. Delar av boken är skrivna på meänkieli (tornedalsfinskan), något som förstärker mitt intryck av den här bokens säregna skönhet.   

Den store anonyme, Nelly Sachs, översättning Margaretha Holmqvist, Ersatz

Bland de fjorton kvinnliga Nobelpristagarna, som i höst har uppmärksammats i urvals-serien ”Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur”, har Nelly Sachs en oförtjänt undanskymd ställning. Boken Den store anonyme är en välkommen justering av ett missförhållande, då den innehåller flera tidigare opublicerade dikter och prosatexter, där en särställning ges till de ”Nattbrev” och ”Fortsatta anteckningar” från 1950 till 1965 – makalöst intressanta dokument som visar skörheten och styrkan hos denna en av 1900-talets mest singulära talanger. Boken utkom för första gången 2010, men då utan de pukor och trumpeter som har ledsagat den här serien.

Det blir ju, som Aris Fioretos visar i sitt förord, en i stort sett helt ny bok av Sachs, något som man med förlov sagt tycker borde ha uppmärksammats mer i svensk dagspress denna annars så händelsefattiga senhöst. Att det har funnits en miljö som mer tagit vara på litteratur märks i Rolf Mobergs fina översättningsvolym som gavs ut som Månpocket så sent som 2001 – tänk vilken formidabel tid där sådant fortfarande kunde hittas som pocketböcker av aspirerande poesiläsare!

Dikterna handlar om avsked. Det är dikter som ges tyngd och substans av poetens egna erfarenheter. Det är ett helt eget tilltal: ömsom hymniskt, där Hölderlin torde vara en stor inspirationskälla, och ömsom vardagligt i sitt vemod. Dikterna liknar fragmentariska lappar, som ger den poetiska rösten frihet.

Något som tas över av nattbrevens kravlösa anteckningar, där den skrivandes villkor skärskådas av en klarsynthet som är tämligen unik. Fioretos vet att meddela att Sachs röst ”balanserade mellan insikt och vanföreställning”. Nattens ensamhet är smärtfylld, och det enda som ger något skydd är språket, ordens tunna draperi.

Jag tycker tveklöst att några av prosatexterna är sensationella fynd, där Sachs med yttersta känslighet visar hur orden även i sina mest neutrala tecken bär på svindlande djup, och hur metaforerna blir vårt enda sätt att uttrycka en sanning som går bortom de ytliga underrättelserna. Det finns en själslig storhet som lyfter de här texterna ut ur tiden, ut ur de historiens arkiv där de huserat: ”Vår talande tystnadsväg. Underbar musik av överensstämmande frågor och svar, stjärnbanornas lagar i puls och hand i ett rum, eller också böjda över en bok, eller med en soppgrönsak i köket.”  

I Sachs undersökande stämma finns en sedelärande ödmjukhet. Det är ett skrivande som svävar. I ”Nattbreven” förenar Sachs motsatser, utan att de kolliderar i sökta paradoxer, eller så här: det är i paradoxerna hennes säregna poesi föds. Den är lika bräcklig som den är hållbar, eller bara hållbar i sin bräcklighet – som ett alternativ till den tvärsäkerhetens litteratur som annars dominerar. Måste hennes poesi vara så här tunn för att orka bära så tunga erfarenheter?

Även i sina prosatexter är Sachs poet, i den meningen inte heller Rilke var kapabel att skriva opoetisk prosa: ”Den som gråter om natten, med den gråter stjärnorna om himlen.” Klarsyntheten finns bara hos den som likt Sachs (och Rilke, för all del) vågar se det förfärliga rakt i ögonen. För när tillvaron är så här svår, vad gör man? Man gör tillvaron till en abstraktion, men så fungerar hennes metaforer också som förstärkande konkreta inslag, så att hur mycket hon än gör sin existens sago-lik, så förblir den reell, eftersom den bygger på en förföljelse som i lika hög grad är en vanföreställning som den är grundad på en erfarenhet. Så skriver hon sin poetik indirekt: ”Att skriva en dikt är som att andas.”

Här finns en ständig närvaro av fara, av hot, och hur det påverkar en människa – hur hon gör sig beroende av vaksamhet och kompromisser, och hur begränsat hennes liv blir. Sachs skrivande spänns också mellan de kollektiva upplevelserna och det enskilda ödet. I boken avlöses dikterna av prosan, som avlöses av sex sceniska dikter, märkliga sagospel som befinner sig mellan monologen och det absurda dramat. Det är mardrömmens offersång, där kroppen blir ett hem för smärtan att göra sig bofast i, där natten tar gestalt och blir en kompanjon.  

Det här är en bok som talar med låg, sprucken röst, och görs desto mer övertygande med sina obetydliga gester, som är så manande i all sin enkelhet. Dikterna är inte huvudsaken här, medan de sceniska dikterna pekar ut ett skrivande som ter sig mer obegränsat, men huvudnumret är för min del prosatexterna. Där blir hennes säregna prosa, som den framstår i dessa ”Nattbrev” något av det bästa jag har läst i år, en slags anteckningar i förtvivlan, och hennes skrift en generator för lidande.  

Vagant 3/2018

Nya numret av Vagant har antagit ett mindre format, som gör det lite lättare att hantera vid läsningen. Och det är fortsatt vanvettigt snyggt och konsekvent formgivet – tack vare den visuelle redaktören Andreas Töpfer, som med en blandning av fräckhet och respekt låter en text om den finlandssvenske poeten Gunnar Björling avslutas med en vit pratbubbla mot blå bakgrund innehålla ordet ”FIN”, typ som i Finland …

Det sker när Joni Hyvönen, en av tidskriftens flitigaste svenska medarbetare, recenserar Fredrik Hertzbergs biografi om Björling. Carl-Michael Edenborg har också en fast spalt, där han fortsätter skriva om barn och förbud och om överskridandet som en av konstens förutsättningar (han inledde med Dostojevskij, och fortsätter med att diskutera Simone de Beauvoirs försvar mot pedofiler). Ja, och så skriver Kajsa Ekis Ekman om cynismen bakom moderna surragotmödrar, och anser radikalt nog att Kim Kardashian genom att hoppa över biologisk graviditet överskrider könsgränser och agerar som en man när hon inleder föräldraskap på ett likartat sätt: ”Hon stoppar in sitt genetiska material i en kvinna och tar emot sitt material efter nio månader utan att själv behöva lida eller se sin kropp förändras.” I Ekis Ekmans text blir det en fråga om makt: om västvärldens fortsatta plundring av de fattigaste. Och Töpfer illustrerar med ett kvinnohuvud svävande över ett dollartecken där S-bågen bildar en havande mage.

Jo, men med förlov sagt är det andra texter i numret som jag fastnar för. Framför allt efter att under den senaste tiden ha följt vad som avhandlats på de svenska kultursidorna: Svenska Akademien, Jordan B. Peterson, Svenska Akademien, Donald Trump, Lena Andersson, talmannen, kulturprofilen, Netflix, Svenska Akademien, Håkan Hellström, Svenska Akademien, Donald Trump, Sara Danius klänning, Mikael Persbrandt, Svenska Akademien …

Det som saknas när man läser svensk press är en internationell utblick som inte nöjer sig med anglosaxiska fixstjärnor, för vad är vitsen med att ägna utrymme åt en kanadensisk psykolog-charlatan som ingen kommer att ägna en tanke om fem år? Vad jag saknar får jag med råge i varje nytt nummer av Vagant. Här handlar det bland annat om klimatet, men de tar sig an problemet på oförutsägbara sätt. I stället för att nöja sig med att säga att vi måste flyga mindre och äta mindre kött sprids medvetenheten i de olika texterna, och blir en ledsagande ton genom texter som diskuterar andra frågor.

Det mest intressanta är två intervjuer, märkligt nog då jag annars tycker att intervjuformen är överskattad. Filosofen Peter Sloterdijk intervjuas om världens framtid, om klimatet, om egoismen, och om rörelsen från det gemensamma till det privata, manifesterat av bland annat ökad turism, på bekostnad av socialt arbete för att förbättra världen. Hans lite oväntade förslag är att vi borde återupprätta Leibniz och uppfattningen om att den här världen ändå är den bästa tänkbara.

Norske science fiction-författaren Bjørn Vatne intervjuas, och hans roman Nullingen av Paul Abel torde utgöra nödvändig läsning. För en svensk läsare verkar premissen likna Boyes Kallocain, men det är ju bara ett indicium på hur aktuell hennes roman fortsätter vara. Vatne talar en del om hur det var att återupptäcka barndomens s/f, och om dess låga status hos litteratörer, men att genren har så mycket att bidra med. Ja, man kanske med fog kan säga att tiden hunnit ikapp dessa framtidsvisioner, att det är en genre som tjänar på att samtiden blir allt mer dystopisk.

Men allra mest blir jag fängslad av en kortare text av Ivan Krastev, översatt till norska, om de utmaningar Europa står inför, och som i korthet kan sägas utgå från årtalen 1945, 1968 och 1989 – andra världskrigets slut, studentupproren, Berlinmurens fall och kommunismens slut. Jag ser att hans bok Efter Europa kom på svenska i år.

Floders stad, Zubair Ahmed, översättning Gabriel Itkes-Sznap, Modernista

Vi har de senaste åren fått ta del av åtskilliga poetiska vittnesmål om migrationen, och flera av de landsflyktiga poeterna hamnar i USA. Förra året utkom på Modernista vietnames-amerikanska Ocean Vuong med en skarp och originell diktsamling, och nu har de valt Zubair Ahmeds Floders stad från 2012.

Ahmed flyttade som tonåring från Bangladesh till Texas, och hans barndomsminnen parerar bussresor, skollektioner och en längtan efter pappan. Det är dikter som beskriver en verklighet som många delar: exilens rotlöshet, viljan att passa in och samtidigt bevara sina traditioner.

Mycket förblir outsagt, och möjligen kunde jag önska att tonfallet vore mindre avmätt; samtidigt bärs känslorna av den dubbla tillhörigheten, och balansgången mellan att vara en hel eller halv människa är pricksäkert infångad. Ur de kaotiska spillrorna försöker en identitet växa fram och formas. Under resans gång finns vackra bilder: ”Järnvägen kommer sjunga / min andedräkt / bli till snö / och falla över / familjegraven.”   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/12 2018)