De gyllene frukterna, Nathalie Sarraute

En sak som jag har lite svårt för är ”den franska nya romanen”, böcker av sådana som Alain Robbe-Grillet. Ja, Nathalie Sarrautes böcker räknas också dit, så det var med viss bävan jag häromåret läste Planetariet, hennes kända bok som Modernista gav ut på nytt, men tyckte att den var bättre än det rykte jag själv hade gett den (oläst).

Nu ger de ut den lite mindre kända De gyllene frukterna, i serien ”En modern klassiker”, där Lorenz von Numers översättning från 60-talet reviderats av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen. Laura Lindstedt har skrivit ett entusiastiskt förord, som bara aktiverar min misstänksamhet: ”så bra är ingen bok”, tänker jag. Sartre kallade det för ”anti-roman”, läser jag också, och det är en typ av omdöme som känns slentrianmässigt.

Men det är en bok som mal ned mitt motstånd, som mer och mer tar över, och detta utan att jag kan fixera vad det är som är så bra. Det är mestadels korta stycken som återger olika samtal, där det som avhandlas är om De gyllene frukterna är en bra bok. Det låter mest som ett typiskt postmodernistiskt experiment, ett sådant som brukar må bäst på idéstadiet.

Här är diskussionen verkligen i centrum, ungefär som Horace Engdahl i en aforism skissade fram som ett ideal, när konversationens olika röster går in i varandra och man inte längre är uppmärksam på vem som säger vad, att det inte spelar någon roll vem som är sändare och mottagare. Samtidigt har Sarraute verkligen ett genuint temperament, och det kan vara det som räddar boken, som får mig intresserad, att den innehåller en röst som är äkta, aldrig tillgjord.

Att uttrycka åsikter om ett konstverk är något som lätt kan parodieras, och ibland undrar jag om det är ett av Sarrautes syften med den här boken. Det känns lite smått löjeväckande, nästan parodiskt, med den oftast samstämmiga hyllningskören. Det påminner inte så lite om den svenska kritikens konsensus inför vissa fenomen – typ den senaste Batman-filmen. Hon förutspår konjunktursvängningarna, när hon även tar in avvikande röster. Kanske den franska nya romanen är på väg tillbaka nu, i 2000-talet?

Sarraute tillåter sig säga att hennes egen bok är ”den bästa bok som har skrivits på de senaste femton åren”, och det är förmodligen en författares önskedröm att få vara exakt så kaxig. Hon tar makten över språket, för i brist på intrig blir språket här vad hela boken handlar om, och vilken makt som ligger i värderande ord, hur makten över åsikter ligger i ordbehandling och i ordförrådets nyanser.

Samtidigt fungerar diskussionen som ett avdramatiseringsförsök, att Sarraute ser sitt skrivande ur det lekfullaste av perspektiv. En liten släng av hybris bara … Hon gömmer sig också bakom ett nom de plume, för säkerhets skull ett manligt: Bréhier. Berättandet vid vägs ände, kanske. Vi jämför ibland lite slött våra liv med en roman, men då smickrar vi oss själva: mer påminner det väl om en såpopera (i synnerhet ur aspekten att det saknar igenkännbara början och slut), eller kanske numera en dokusåpa – tänk bara alla dessa dokumentationer av måltider, barn och husdjur som så många av oss sysslar med och vidarefordrar på facebook, twitter och bloggar.

Modernistas serie med svarta böcker innehåller nu femton böcker, med Muriel Sparks bidrag från i går. Det är en ypperlig serie, med böcker som man gärna återvänder till. Inte de mest kända 1900-talsböckerna, men definitivt styrda av ett personligt urval, och nästan alltid helt förträffliga.

Jag håller med Lindstedts förord att man nog bör läsa De gyllene frukterna flera gånger. Jag ser en viss likhet med Virginia Woolfs bästa bok, Vågorna: hur rösterna bildar en melodi, hur berättandet liksom tas över av andra discipliner än litteraturens, och hur Sarraute söker sig mot gränserna: ”Jag skulle säga att diktverket genom att samtidigt angripa det outsagda i olika former undgår det strukturerades förstening. Därmed kan det växa fram – och hur! – och bokstavligt talat överväldiga oss.” Nu kan jag ju inte unna mig att överväldigas av fler läsningar i brådrasket, då jag började jobba i måndags, men det kommer fler sommarlov!

Miss Jean Brodies bästa år, Muriel Spark

När det handlar om diskussioner om böcker tror jag det är vanligare att man kniper käft när det börjar gälla böcker man inte har läst, att man helt enkelt nickar instämmande och hoppas slippa få någon fråga på detaljer. Vi lider alla av en släng av Zelig-sjukan, alltså när Woody Allen i filmen med samma namn låter karaktären Leonard Zelig drabbas av kameleontska symtom när han ljuger om att ha läst Moby Dick, och plötsligt förvandlas till litteraturvetare.

Fast jag försöker låta bli att direkt ljuga, även om jag misstänker att jag har gjort det någon gång i en diskussion om Muriel Sparks roman Miss Jean Brodies bästa år, eller snarare The Prime of Miss Jean Brodie, eftersom de som efterfrågat min läsning varit engelsklärare som tillhör en viss generation. Så mycket har jag förstått, att i deras ögon är det oförlåtligt att inte ha läst den här boken.

Enligt Andres Lokkos förord till den här nyutgåvan i Modernistas svarta serie ”Moderna klassiker”, som återanvänder Ingeborg von Rosens översättning från 60-talet, är det en bok man helst inte ska läsa i skolorna, då man bör ha mer erfarenhet från livet, ha fått sig några hårda törnar, för att uppskatta den här berättelsen om lärarinnan Jean Brodie, som är en kvinna ”i sina bästa år”, en fras hon gärna upprepar. Det är ju en försvenskning av att vara ”in her prime”, och att den svenska motsvarigheten annekterats av en viss Karlsson på taket är lite synd.

I den här berättelsen låter Spark 30-talet bilda fond till en mollartad historia om Jean Brodie, en av fiktionens alla karismatiska lärare, som med hjälp av poesi vinner över eleverna på en flickskola. Något som filmen åtskilliga gånger kopierat: Robin Williams i Döda poeters sällskap (Wordsworth och Whitman), Michelle Pfeiffer i Farliga sinnen (Bob Dylan och Dylan Thomas), Eva Green i Cracks (Shelley och Keats). Här är det Tennyson och Robert Burns som är miss Brodies allierade i kampen att skapa ett ”Brodie-gäng” av favoritelever.

Något som inte hindrar att hon förråds av en av sina gunstlingar, när hon dels inleder relationer med andra lärare, samt propagerar för Mussolini och Hitler på lektionerna. Hon försöker inplantera subversiva idéer hos eleverna, där hon raljerande raderar ut ordet ”trygghet” till förmån för de mer käcka begreppen godhet, sanning och skönhet.

Hon är en gränslös figur, som häver gränserna, i försök att tänja elevernas fantasi och uttrycksförmåga. Mot bättre vetande, så klart, när hon paradoxalt nog förespråkar frihet men tvingar in dem i hennes eget synsätt. Att hon vurmar för fascistiska ideal är helt på sin plats.

Spark använder det dubbla perspektivet, då boken är skriven ett par årtionden senare, och tillåter sig med facit i hand upplysa om elevernas framtid efter att ha drillats i miss Brodie-skolan. Det är inga muntra utsikter som står på lut, när Spark med lekfulla gester dominerar över sin påhittade historia.

Vad hon har åstadkommit är då en varning för ytterlighetsmänniskorna, de som erbjuder de subversiva idéernas lockelse. Här blir de en återvändsgränd för alla inblandade. Men det handlar också om anpassning, hur man ska klara sig i en tillvaro där du måste svika eller överge ditt jag, utan att veta om det är tillfälligt eller långvarigt. Därför är det en sorglig historia, om denna lärare som kanaliserar sin energi på eleverna, i total okänslighet inför konsekvenserna.

Väldigt sällan fin, Sami Said

Om det är något det inte råder brist på i den svenska samtidslitteraturen – förutom de självbiografiska skildringarna av det egna livet eller författarens förhållande till sin pappa – så är det väl alla dessa böcker som handlar om identitetssökande. Ytterligare en att lägga till raden är debutanten Sami Saids Väldigt sällan fin (Natur & Kultur).

Som vanligt – vanskligt att reda ut vad som har förankring i författarens egen bakgrund – det vi kan kalla ”upplevelsebaserat” (det lär ju vara så att alla har rätt till sin upplevelse av sanningen). Men huvudpersonen Noha är precis som Sami född i Eritrea och uppväxt i Göteborg, och efter gymnasiet flyttar han till Linköping för att läsa på universitet. Han är noga med att hålla alla andra människor på avstånd, kanske för att förhindra att behöva konfrontera några känslor hos sig själv.

Han är helt avstängd, håller sig undan, och är mest intresserad av att se ned på de andra. Han är en tråkmåns som inte vill ta plats, inte vill märkas. Han definierar sig som ”stillastående”. Men så träffar han först hangaround-killen Fredrik, som vill konvertera till islam och kalla sig ”Abdul-nånting”, och senare Anna, en tjej han träffar på tåget – mötet är karbonkopierat från inledningsscenen i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind, där Joel (Jim Carrey) träffar Clementine (Kate Winslet) i Montague. Anna är exakt lika spralligt knasig som Winslets figur.

Tyvärr saknar Said ambitioner med Anna – hon är bara med för att rycka upp Noha är sin självupptagna sörja, och det lyckas väl så där. Han behåller mycket av sin arrogans, och när hans farfar dör följer han pappan och en bror på en resa till Eritrea, där han skriver ett par hundra sidors vykortprosa.

Saids språk är lite besvärligt: knyckigt, stelt. Ibland präglat av anligicismer, ibland av ett kortfattat telegramliknande idiom, och ofta uttrycker det en fobi för subjektet – alltså, dessa subjektslösa meningar, som bara demonstrerar en rädsla för ordet ”jag”. Men så antänds språket när Noha träffar Anna: ”Hennes säng var en grav och mitt lidande när jag låg där friar mig inte från ansvar, trots att det mjuka stack i mig som glödheta nålar.” Dessa ögonblick är dock snabbt avklarade.

Men jag har förstått att språket för andra läsare kan vara underordnat – förra året läste jag bland annat Arkan Asaads debut Stjärnlösa nätter, vars bedrövliga språk ställde sig i vägen för en viktig historia. Så om du tycker att språk inte är en väsentlighet kanske du ska ge dig på den här boken. Behovet av rakt berättade reportage verkar vara omåttligt.

Det är en ensidigt berättad historia, där Said inte bjuder in mig som läsare. Att lyssna på en självupptagen martyr är sällan höjden av lycka. Noha är nog mest rädd för att bli som de andra pellejönsarna i Sverige, medelmåttorna som lattjar bort perioden mellan ungdom och vuxendom, och han slits mellan lojaliteten till familjen, till sig själv, till Fredrik/Abudul-nånting, till Anna, och så vidare.

Det som är bra med boken är att den fördjupar bilden av islam, och humorn, Saids sinne för detaljer. Tyvärr är det lite oredigerat, och intrycken forsar fram. Det är också lite udda balans med halva boken i Linköping och den spirande relationen med Anna och halva boken i Eritrea med fadern, en skildring där inte mycket av intresse händer.

Jag skriver i egen sak

Språkvetaren Lars Melin har på Newsmill skrivit en debattartikel där han raljerar kring några exempel på kultursidornas obegripliga språk, och får som förväntat medhåll från de "verklighetens folk" som Göran Hägglund och vår kulturminister brukar fjäska för.

Visserligen kan jag nog hålla med Melin om att somliga som skriver på kultursidorna gör det på ett onödigt tillkrånglat sätt. Men - än sen! Det finns betydligt fler som drivs av idealet att vara begriplig, att vara professionell, att se sitt skrivande som en folkbildning.

Att skriva handlar om kommunikation - ja, men det handlar också om ett konstnärligt utövande. Det finns ju ingen konsensus kring begrepp som "god stil", och det vore förödande om alla strävade åt samma håll, hade samma stilistiska förebilder. Vad man kan hitta på kultursidorna är mångfalden, och det är något jag tycker är värt att bevara. Det finns olika metoder att förhålla sig till en läst text, för att ta ett exempel - recensioner. Det är utvecklande om någon går utanför den förväntade mallen.

Att skriva om litteratur är inget självspelande piano. Hur texten ser ut är beroende av olika faktorer. Ibland blir du provocerad av texten, ibland smickrad, ibland bara uttråkad - hur du väljer att förmedla din reaktion kan variera. Att kulturskribenter "skriver sämre" än andra kan jag inte hålla med om: dåligt skrivande tycker jag mig oftare finna i de texter som universiteten producerar, med en rundgång av referenser och teorier som gnuggas fram och nöts in absurdum. Där härskar i stort sett också en likformighet som gör att alla texter ser ut att ha skrivits av en och samma person, och egentligen har de väl också skrivits av samma akademiskt acklimatiserade textproducent.

Hellre då en text som tar både mig och sitt ämne på allvar, som vågar utmana och göra något som inte kan kalkyleras på förhand. Om vi hela tiden fortsätter att minska kraven, kräva allt enklare texter som ska förstås även av den som varken är insatt eller intresserad, då kan vi lika gärna överlåta allt utrymme åt idrott och schlagermusik.

You've got everything now …

En sak som jag har ägnat sommaren åt är att lyssna på ett antal Morrissey-konserter, som kan laddas ned på den här hemsidan. Om jag berättade hur många konserter jag har lyssnat på skulle du förmodligen dra slutsatser om min mentala hälsa.

Det finns – kanske – någon slags mening i att lyssna till oändligt många versioner av ”Meat is Muder”, den gamla Smiths-låten han gärna spelar, kanske lite för ofta för min smak – får jag höra den en gång till storknar jag nog. Det roliga är snarare att leta efter låtar som han spelar mer sällan – som den obegripligt sällan spelade ”The Youngest Was The Most Loved”.

Ljudkvaliteten är rätt ojämn, men det får man väl acceptera. På 80-talet grävde jag fram ett antal bootlegskivor i Garageland Records gula back bakom disken i Umeå (så nog har jag därmed bekostat några gratisnedladdningar nu), och man vänjer sig någorlunda snabbt med risigt ljud. Några konserter sändes som radioprogram och de låter ibland bättre än konventionella live-album. Dessutom har några av de senare konserterna visats på tv, och de kan ses i sin helhet på youtube. Fast där har jag dragit gränsen! (Jag har bara tittat på några stycken av dem.)

I fredags på eftermiddagen tog min semester officiellt slut, då jag börjar jobba på måndag. Vad hittar jag då, om inte att hemsidan för en timme sedan lagt upp nästan samtliga The Smiths spelningar från åren 1983-1985. Jag suckar lite lätt, minns att vad jag hört tidigare har varit av ganska bedrövlig ljudkvalitet, men äsch, det är lättare att börja någonstans än att sluta. Cardiff University 25 september 1984 – wow!

Sken, Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms nya roman innehåller tre berättelser som utforskar det obekanta. De innehåller en suveränt uppbyggd krypande spänning som övertygar och oroar, helt utan billiga skrämseleffekter.

När Magnus Dahlström i fjol återkom som författare var det med högt ställda förväntningar, och romanen Spådom upplevde jag som en av förra årets mest läsvärda böcker. Det var en berättelse som hanterade ovissheten, som väckte tankar som inte slogs till ro.

Sken är en helt naturlig fortsättning. I tre längre berättelser följer vi tre olika kvinnor som på något sätt försöker komma till rätta med en besvärlig situation. En arkeolog arbetar med att gräva efter fornlämningar intill en planerad motorväg, men ifrågasätter de fynd som hittas i marken. En förskollärare har övergivits av sin man, och missköter sitt jobb. Ett vårdbiträde sköter om gamla på ett boende, men belamras av besvärliga rutiner.

Några saker som Dahlström behärskar till fullo är att skapa obehaglig atmosfär, göra karaktärerna till levande figurer av kött och blod, samt skriva trovärdig dialog – han har också varit dramatiker, skrev för drygt tjugo år sedan pjäsen Järnbörd, som väckte debatt om den påstått omoraliska ”skräckel-litteraturen”, ett begrepp myntat av kritikern Kay Glans.

Här är både skräcken och äcklet nedtonat, men det förblir spännande. Speciellt i den mittersta av de tre texterna, om kvinnan på förskolan som ihärdigt påstår att hon är kapabel att arbeta, trots att hennes agerande tyder på motsatsen. Med hjälp av lösryckta repliker förstår vi att hon inte alls är koncentrerad på sitt arbete.

Liksom de tre karaktärerna blir läsaren en teckentydare, som följer i deras fotspår. Vi blir lojala med dem, vill dem väl. Men kan vi lita på dem, och kan vi lita på berättarrösten? Vad som klarnar är hur de tre berättelserna rör sig mot ett slut, även om det inte är lätt att återge vad som händer. I berättelserna finns en förskjutning – en glidning bort från det vanliga, det förväntade.

Här utforskas störningarna, vad som händer när något går fel, men bara visar sig i en diffus aning. Atmosfären förstärks av regnet som suddar ut hela tillvaron i de två första texterna, som övergår i den dimmighet som präglar letargin i äldreboendet i den avslutande texten.

Den här ovissheten kan vara något av det fruktbaraste som finns, i sin kraft av att den stimulerar fram teorier, spekulationer, tankar och misstankar; ja, helt enkelt att fantasin sätts i rörelse, och Dahlström lyckas förhålla sig till det osäkra utan att ge efter för förklaringsmodeller. Hans böcker är inga gåtor som väntar på ett förlösande ”Heureka!” Mer påminner de om dilemman, att de visar vägen mot fortsatt strävan efter något pålitligt eller kanske tillförsikt.

Därför blir han en så viktig författare, och att det är så välkommet att han återvänder till litteraturen: han erbjuder något annat än enkla svar, men fortsätter diskutera tillvarons gåtfulla stunder med en sådan pålitlighet att resultatet blir helgjutet och oavbrutet fascinerande. Sken är stundtals rentav förtrollande bra. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/8 2012) 

Gertrud, Hjalmar Söderberg

När Nina Björk förra månaden skrev i DN om Hjalmar Söderbergs unknakvinnosyn, utifrån hur karaktären Lydia i romanen Den allvarsamma leken betraktade och betraktades, då var hon ute i grumligt vatten. För Söderbergs kvinnor är mer aktiva än passiva, mer av subjekt än objekt, och ligger ofta ett steg före hans män, både intellektuellt och emotionellt. Något Söderbergskännaren Bure Holmbäck demonstrerade i ett par repliker.

Han har också skrivit förordet till Atriums välkomna nyutgåva av Söderbergs fenomenala pjäs Gertrud. På Sight & Sounds nypublicerade lista över de bästa filmerna ligger Dreyers filmatisering från 1964 på plats 42. Holmbäck gör också en välkommen jämförelse med Oscar Wilde, en jämförelse som lite oväntat inte är till irländarens fördel.

Söderberg skrev rikhaltig teaterkritik – inledde med en honorerad men aldrig publicerad recension av Fröken Julie, och skulle i stället debutera som kritiker med en recension av antagonisten Ibsens Hedda Gabler – en pjäs som faktiskt kan ses som en prototyp till Gertrud. Även här råder den stora frustrationen, ett missnöje som inte tillåts dämpas eller lindras, utan bara mynnar ut i större och större förtvivlan.

Tre män räcker inte för Gertrud – inte när ingen av dem älskar henne på det sätt hon önskar och eftersträvar, en kärlekslära som inte tillåter några hänsyn eller kompromisser: den villkorslösa kärleken som utplånar alla digressioner. Vad hon får i stället är tönten och pratkvarnen till äkta man, Gustav Kanning, och den arrogante och självupptagne utpressaren Erland Jansson. Det finns litterära förebilder till båda: Kanning har lånat från Ibsens Torvald Helmer och Erland från Söderbergs egen streber Klas Recke, som var stackars Helgas olyckliga förälskelse i Doktor Glas.

Och så Gabriel Lidman, den åldrade författaren som tillfälligt återvänder från sin Italien-exil, för att testa om Gertrud fortfarande är lika attraktiv som hon är i hans minne. Det är hon, men hon kan inte annat än förakta hans coola och cyniska attityd till den eld som hon själv förtärs av.

Söderbergs humor är vass och alltid nära det farliga, det avslöjande. Och det som ska avslöjas är något förfärligt – kanske det var därför han sågs som en så stor fara att det nyinstiftade förbundet för bevarandet av sedlighet skyndade sig att placera hans böcker på sin svarta lista.

För det är en obeveklig pjäs, som uttrycker ganska hårda saker om det som för Gertrud är en fråga om liv och död. Hon vill tillvarata en chans att för sista gången få uppleva en passion, innan det är för sent. Med Morrisseys ord är hon ”so very tired of doing the right thing”. Hon väljer det unga konstnärssnillet Erland Jansson, men han är ju inget att ha. En skrävlare, en tölp, och dessutom lögnare.

Att Gertrud har haft ett fungerande liv på teatern beror nog just på att karaktärerna är så levandegjorda, att det alltid är en upplevelse att följa förloppet, att det fungerar dramatiskt. Som när Kanning träffar sin gamle vän Lidman efter dennes återkomst, och efter att ha lyssnat på en av hans monologer säger ett artigt ”Du är dig lik, gamle Gabriel”, och får en hastig replik till svar: ”Men inte du.”

Söderbergs lojalitet finns hos Gertrud. Hon vill leva i friheten, vara delaktig i livet, det riktiga livet. Ska man kritisera Söderberg för något ur kvinnofrågans aspekt är det väl att kvinnorna har sämre smak än männen i hans verk; det vore lätt att trösta Gertrud med att det torde finnas en bättre karl åt henne än idioterna hon umgås med – men det förutsätter någon som är beredd att investera lika mycket av sitt känsloliv som hon är, och det är där mannens underläge visar sig.

Gertrud är klarsynt när hon i de sista scenerna avväpnar först Erlands och senare Lidmans alla argument. Erlands evinnerliga ”måste”-konvention, hans oförmåga att använda samma språk som hon bemöter hon fräckt och kaxigt:

JANSSON:

Älska, ja – vad är det egentligen? Jag har alltid tyckt att 'älska' är ett underligt ord. Det låter så främmande. Det låter inte som det vore riktig svenska.

GERTRUD:

      [fruset leende]

Kanske har du rätt i det, Erland. Det är nog lite främmande för vårt klimat. Och du talar nog helst – svenska.

Då visar det sig att det är kvinnan som har en själ i Söderbergs verk. Mannen har annat att falla tillbaka på, andra resurser. Det må vara kvinnofientligt, eller ha varit kvinnofientligt då, men det är också mannens dilemma, att inte ha tillträde till den yttersta sanning som Gertrud ändå når. Det är hon som når befrielsen, och det innebär att hon är lika mycket segrare som Julie i Strindbergs pjäs, som förblir en hjältinna inför Jeans feghet och brist på fantasi. Söderbergs manliga figurer har konsten och politiken som alternativ, men de är bara kompensatoriska.

Den här boken, som föregår den vetenskapliga utgåvan som inom kort publiceras på Lind & Co, i de samlade verk som håller på att publiceras, följer originalutgåvan från 1906, och är därför inte lika mildrad som senare versioner. Söderberg gjorde några varsamma putsningar av texten inför dramats senare utgåvor.

Gråbergssång, Linus Gårdfeldt

När jag för drygt tre år sedan läste Linus Gårdfeldts debut Men golvet har ingenmun reagerade jag på att den var så tunn, och i det avseendet har inte mycket hänt nu till hans andra bok, Gråbergssång. Även den är så kort att det är frågan om man ska kalla det för diktsamling, det vedertagna begreppet, eller om man ska välja ett något mindre ihärdigt ord, kanske – ”dikt”. För det är oftast bara ett par rader per sida, meningar som varieras.

Det handlar återigen om naturen: omslaget återger ett svartvitt foto, där ett bohag har dumpats i en skog, med klädesplagg och burkar och – tragiskt nog – en kudde ligger utspritt. Återigen: hur vi ska förhålla oss till naturen, men mer utifrån en konkret realitet än mytisk eller filosofisk uppfattning.

Att vara i naturen innebär att bli natur. Att vara en del av det, något som är svårare gjort än sagt, då naturen själv är så förbannat ointresserad av oss. Det är som att den väntar ut oss: när vi är där tillåts vi aldrig vara där fullständigt eller totalt, utan det är alltid ett intrång, att vi gör det på andras villkor än våra egna. Att vi bevakas av något som bara väntar på vår blunder som ska avslöja oss.

Gårdfeldts landskap är som staden förklädd till natur, att naturen finns även i det som vi har civiliserat, gjort till kultur. I dikterna här, de hyperkorta prosadikterna som bekänner sig mer till fragmentets estetik än något annat, handlar det ändå om att höra ihop, att det är vår enda utväg – vi måste söka gemenskap, även inför det som stöter bort oss eller är likgiltigt.

Dikterna hör ihop, ja, bildar en berättelse, i det korta formatet. Det är som en godnattsaga, att högläsa för ett ännu icke läskunnigt barn. Se, där är det någon som springer! Varför springer hen? Hm … är det en skogsbrand? Människan reagerar ibland så himla instinktivt. Allt håller på att försvinna för henne: dikterna visar en strategi för överlevnad när undergången nalkas. Kalendern säger att året är 2012, apokalypsen kommer i december, dags att samla (jär)tecken, bunkra proviant och gräva skyddsgrop. Eller, som i dikterna här, börja springa!

Då hon blir djur(isk). I Gårdfeldts dikter finns en smygande civilisationskritik, att vi omger oss med överflödet, att vi har för mycket av allt, att vi har släppt in för mycket smuts och skräp. Då ser jag också hans dikter som en motståndshandling: här råder en språklig asketism som kan utgöra ett lockande alternativ, att det går att utföra saker med en blygsammare gestik. Det är ett projekt i avvikandets tecken, att säga nej till samtidens buller och stök.

Som i riktigt bra dikter håller Gårdfeldt på med områden som inte hanterar kunskap. Här kan man inte ”veta” någonting, bara ana: bokens sista mening lyder ”Jag vet inte.” Någon intertextualitet till Frödings nedanförmänskliga visa med samma namn hittar jag initialt inte, om det inte rör sig om samklangen, förmågan att uttrycka naturen, där alltså människan är en del.

Vertigo

Om du någon gång har yttrat åsikten att Orson Welles Citizen Kane är världshistoriens bästa film har du förmodligen refererat till den brittiska tidskriften Sight and Sounds lista, som förnyas vart tionde år. Nu i augusti var det tid för den senaste listan, den största någonsin, där 846 kritiker och regissörer från hela världen har fått nominera tio filmer var.

Den första listan gjordes 1952, då Vittorio De Sicas film Cykeltjuven vann. Varje gång sedan 1962 har däremot samma film vunnit, Citizen Kane. Men efter femtio års regim behöver du lära dig en ny kandidat till titeln ”bästa filmen som någonsin gjorts”. Nu heter den Vertigo (Studie i brott) av Alfred Hitchcock.

Man kan tycka vad man vill om listor av det här slaget. Till att börja med, säga något om att det inte går att tävla i kultur (adjö, schlagerfestivalen), och speciellt film har ju olika förutsättningar och olika tekniker – att jämföra Murnaus stumfilm Sunrise (nummer 5 på listan i år) med Christopher Nolans The Dark Knight Rises är som att jämföra en dikt med en roman. Samtidigt är det något i själva tävlingsmomentet som jag inte kan låta bli att fascineras av, och eftersom jag har följt de tidigare listorna med viss nyfikenhet har jag förstått att Vertigo någon gång skulle passera Welles film. För tio år sedan låg den tvåa, endast slagen med fem röster.

Mängden av inblandade borgar också för en lista som bryter den annars sedvanliga amerikanska hegemonin. Därför finns det anledning för den filmintresserade att verkligen studera Sight and Sounds lista, utan att slaviskt följa den: när jag ögnar igenom de 50 högst placerade reagerar jag lika ofta med ett förvånat hånskratt som med ett instämmande leende.

Vad man däremot kan ha åsikter om är att nästan alla filmer är gjorda från en svunnen tid. Först på fjortonde plats kommer en film som är yngre än drygt fyrtio år, Coppolas Apocalypse Now, som kom 1979.

Att det blir så tror jag är själva listans eget fel, att de som röstar är tillräckligt insatta för att veta vilka filmer som man bör gilla, för att kvalificera sig som cineast. Därför har de olika listorna varit förvånansvärt homogena genom åren, med ytterst få variationer. Helt enkelt för att det är svårt att undvika att känna till vilka titlar som brukar placera sig högt. Även människor med måttligt filmintresse vet att Citizen Kane har epitetet ”världens bästa film”.

Något som nu äntligen ändras. Jag säger äntligen, eftersom Vertigo skulle vara min kandidat. Det är också intressant att följa hur Hithcocks filmer fått allt högre uppskattning – på plats 35 finns Psycho. Men det var först efter sin död 1980 Vertigo hamnade på listan (sjunde plats 1982), för att sedan för varje omröstning få en högre position.

Vad är då så bra med Vertigo? Den överskrider på något sätt allt vi förknippar med film. Dels är den en enkel deckare om en pensionerad polis som skuggar en mystisk kvinna, och dels en existentiell gåta, en filosofisk betraktelse kring tiden, besatthet, åtrå, rädslor och fobier, och kring personlighetsklyvning. Det är en film som ständigt lyckas förbluffa, som vågar utmana sin publik – den fick relativt ljum kritik när den hade premiär 1958. Till och med Hitchcocks störste beundrare, den franske regissören Truffaut, uttalar sig lite avvaktande om den i den stora intervjuboken Hitchcock om Hitchcock.

På British Film Institutes hemsida kan man se listan över de femtio högst placerade filmerna. Inom några veckor uppdateras den med en komplett lista över hur alla 846 har röstat. Högst placerade svenska film är som vanligt Ingmar Bergmans Persona, på plats 17.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3 augusti 2012)

Läsningen föregår skriften. Poesins aktualitet, Magnus William-Olsson

När jag läste litteraturvetenskap nämnde en av mina lärare en gång Magnus William-Olsson, att han i sina diktsamlingar har använt alla existerande versmått, och så har han hittat på några egna också. Jag tror att jag var den ende som hade läst William-Olsson, för mina kurskamrater läste bara fantasy eller beatförfattare.

Att läsa William-Olsson som litteraturvetare är ingen enkel match, då han gärna går över den grekiska ån efter sitt vatten, och tja – ibland känner jag mig dum och obildad. Det här är den första boken i en ny serie av Ariel förlag i samarbete med det Fria Seminariet i Litterär kritik som William-Olsson var med om att starta för snart tio år sedan, som bland annat har gett oss den ypperliga tidskriften Kritiker. Den sandgula boken heter Läsningen föregår skriften.

William-Olssons idé är att det är läsningen som skapar dikten, att först när orden når läsaren etableras det där som vi kallar för poesi, eller med hans ord, det versalt inledda ”Dikten”. Läsningen är kroppslig: ja, för det är också så vi börjar läsa, enligt alla gängse teorier, med den inlevelsefulla läsarten där kroppen är följsam – en läsning som vi senare mister, enligt teoretikerna, något jag vill bestrida, gärna med den här skribentens samtycke, som när han förespråkar högläsning, för att upptäcka hur en text ska läsas.

Det enhetliga och det spretiga har getts lika gott utrymme i den här boken som samlar några essäer skrivna under en längre tidsperiod. Systematik är nog bra, och förvisso är William-Olsson rätt konsekvent i sitt tänkande – han har ju gett ut en handfull liknande böcker tidigare, och det får man nog säga, att få har varit lika nitiska i sina försök att skriva engagerat om poesi. Här föreslår han bland annat en affinitet mellan dikten och bönen, en tanke jag gärna ställer upp på.

Också som poet är han privat, och har blivit det mer och mer i sina senare samlingar. Det är inte lätt att återge en bok av det här slaget, när han resonerar om saker som Epikuros begrepp asōma, typ ”okropp”, som leder in på hur William-Olsson uppfattar ”Dikten”: ”Efemär men likväl manifest”. För honom blir det den kropp som uppstår under läsningen.

En kropp i omvandling. Där utnyttjar han en vacker bild av Paul Zumthor, som skriver att textens konnotativa nivå ”aldrig är densamma två gånger; dess yta är jämförbar med sjöns vattenyta en blåsig dag”. Till de andra begrepp jag introduceras i hör adynamis, som här förklaras vara ”den potentialitet som inte övergår i aktualitet när dikten realiseras, utan som förblir rörlig i sin möjlighet.”

Läsaren ska vara gränsöverskridande, förespråkar William-Olsson också: hen ska vara voyeur, och hänsynslös, och girig. Dikten väntar på att bli till, och reaktionen är inte given på förhand – ska inte vara det. I verkligheten är poeten aldrig ”ingen”, med Ekelöfs ord, utan snarare för mycket bärare av förutfattad mening, en kavaj eller klänning av efterhängsna epitet. Som Jäderlund, ”den obegripliga”. William-Olsson, han som skriver om ”lena anus”. Drömmen vore att utplåna författarenamnet – men en pseduonym är inte heller något alternativ, då det lika snart fylls av innehåll.

I en text redogör för han ett experiement i en mellanstadieskola, där han lurar eleverna att de är ”författare”, och därmed skriver de lysande dikter. Så enkelt är det – nja … Men som läsare ska vi eftersträva barnets förmåga att närma sig dikten förbehållslöst och naivt – som det förtjusande barnet i Wordsworths dikt ”We are Seven”, som får den vuxnes rationella tänkande att gå överstyr när han vill ifrågasätta hennes känslomässiga aritmetik.

Som litteraturmänniska är Magnus William-Olsson både intresserad och intressant, även om jag som sagt måste stångas med några av hans tankar. Sådant kan också vara nyttigt! Ibland är han bara jobbig att läsa, men ibland också helt förlösande. Han visar också att det dunkelt skrivna kan bli det klarsynt lästa. Så blir hans projekt ibland rentav frigörande: ”Det handlar alltså mindre om att inte förstå än om att inte kunna.”