Samlade värk, Isabella Nilsson, Ellerströms

  

Egentligen har jag till en början bara en invändning mot Isabella Nilssons bok Samlade värk, som nu utkommer på Ellerströms. Titeln. För nog låter det som en billig vits från 80-talet?

Samlade värk är då en generös pocket som samlar Nilssons tre första böcker. Det fina förordet har skrivits av Abram Martina Lowden, som är synnerligen väl kallad att skriva, då hennes bok Allt från 2006 tillhör den här genren böcker som är skrivna i gliporna mellan liv och skrift, där litteraturen blir bokstavligen ”allt” och ett livsuppehållande medel. För vem vill leva i en värld som saknar böcker, åtminstone när de är så här livsavgörande?

Nonsensprinsessans dagbok från 2018 tillkom när Nilsson gjorde en pakt med sin mamma, att överleva ett helt år till. Det har resulterat i en dagbok full av aforismer och dikter, och nödrim i ordets fulla bemärkelse, under ett år som bland annat innehöll tvångsvård inom psykiatrin. Då känns det futtigt att gnälla på titeln Samlade värk, för här är värken påtaglig och livshotande. Då inträder litteraturen, och genom hela sitt författarskap – som också innehåller briljanta och nyskapande översättningar av bland andra Dorothy Parker och Emily Brontë – har Nilsson visat litteraturens användbarhet.

Ja, i så måtto att insatsen vida överträffar allt som läsfrämjande kampanjer och kulturkanoner har åstadkommit. Den senaste PISA-undersökningen mäter den instrumentella läsningen, som för tillfället är usel, men de femtonåringar som kämpar med läsförståelsen borde rimligen ha behållning av de förtrollande språklekarna i de här böckerna. För Nilsson förmedlar en osannolikt glädjefylld rapport från själens mörkaste vrår, där livet ställts på stand by. Hon visar hur det vi läser har en förmåga att gripa in i våra liv och förändra oss i grunden. Inte alltid till det bättre, men – som hon själv skulle säga – till det vackrare.

Det här gör hon också i böckerna Vårt behov av vers från 2020 och En bok för ingen från 2022. Den sistnämnda hör till de mest ambitiösa svenska litterära verken från senare år; hon har helt sonika tagit Nietzsches 275 kapitelrubriker från boken Den glada vetenskapen och skrivit egna texter som löper kors och tvärs genom livet och litteraturen, på sätt som väcker tanken och känslan till liv. Höjden av hybris, men också en klackspark i konstens och kreativitetens namn.

Sedan dess har hon också gett ut den Augustprisnominerade Tomhet och ömhet 2025, och i år Om varmhållning av levande och döda, och ska nu enligt egen utsago inte ge ut något på 10 år. Nu ska hon ägna sig åt att leva, och det kan man unna någon som har skänkt oss dessa mästerverk till handböcker i överlevnadens konst. Det kan handla om något så enkelt – jag menar svårt – som att ompröva sina värderingar, att se saker från ett annat håll. Hon delar den förtjusande egenskapen med ett annat geni – Oscar Wilde – att sanningen sägs bäst (och vackrast!) genom paradoxer.

Hon skriver också med det självbiografiska som bas, och gör finurliga utflykter i fantasin, i språket, i själen. Där umgås hon helst med allsköns pessimister och tvivlare. Hur var det Camus sa? ”Man måste föreställa sig Nonsensprinsessan lycklig.” Så kan hon skriva: ”Det myckna bokläsandet är i regel den enda tröst som finns att få för den ensamhet som det myckna bokläsandet skapar.”

I böckerna finns ett ordvitsande som lätt kunde ha blivit krampaktigt och krystat. Eller så här: ibland är det nödvändigt krampaktigt och krystat. Ibland är det sublimt, som i något så enkelt som nyordsbildningen ”Apokalyxhustru”. Bara måttlöst begåvade författare kan komma på sådant. Det bästa av allt är att böckerna innehåller ett pärlband av sådana glittriga fynd – smart, fyndigt och tramsigt, ofta allt på samma gång.

Få författare är så inspirerande att läsa som Isabella Nilsson. Ibland behöver vi läsa för att bättre stå ut med det onda i världen. Som Stig Dagerman konstaterade: ”Vårt behov av tröst är omättligt.” Nilsson kontrar: ”Mitt behov av trams är oändligt.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/9 2026)