Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

17 aug. 2012

Miss Jean Brodies bästa år, Muriel Spark


När det handlar om diskussioner om böcker tror jag det är vanligare att man kniper käft när det börjar gälla böcker man inte har läst, att man helt enkelt nickar instämmande och hoppas slippa få någon fråga på detaljer. Vi lider alla av en släng av Zelig-sjukan, alltså när Woody Allen i filmen med samma namn låter karaktären Leonard Zelig drabbas av kameleontska symtom när han ljuger om att ha läst Moby Dick, och plötsligt förvandlas till litteraturvetare.

Fast jag försöker låta bli att direkt ljuga, även om jag misstänker att jag har gjort det någon gång i en diskussion om Muriel Sparks roman Miss Jean Brodies bästa år, eller snarare The Prime of Miss Jean Brodie, eftersom de som efterfrågat min läsning varit engelsklärare som tillhör en viss generation. Så mycket har jag förstått, att i deras ögon är det oförlåtligt att inte ha läst den här boken.

Enligt Andres Lokkos förord till den här nyutgåvan i Modernistas svarta serie ”Moderna klassiker”, som återanvänder Ingeborg von Rosens översättning från 60-talet, är det en bok man helst inte ska läsa i skolorna, då man bör ha mer erfarenhet från livet, ha fått sig några hårda törnar, för att uppskatta den här berättelsen om lärarinnan Jean Brodie, som är en kvinna ”i sina bästa år”, en fras hon gärna upprepar. Det är ju en försvenskning av att vara ”in her prime”, och att den svenska motsvarigheten annekterats av en viss Karlsson på taket är lite synd.

I den här berättelsen låter Spark 30-talet bilda fond till en mollartad historia om Jean Brodie, en av fiktionens alla karismatiska lärare, som med hjälp av poesi vinner över eleverna på en flickskola. Något som filmen åtskilliga gånger kopierat: Robin Williams i Döda poeters sällskap (Wordsworth och Whitman), Michelle Pfeiffer i Farliga sinnen (Bob Dylan och Dylan Thomas), Eva Green i Cracks (Shelley och Keats). Här är det Tennyson och Robert Burns som är miss Brodies allierade i kampen att skapa ett ”Brodie-gäng” av favoritelever.

Något som inte hindrar att hon förråds av en av sina gunstlingar, när hon dels inleder relationer med andra lärare, samt propagerar för Mussolini och Hitler på lektionerna. Hon försöker inplantera subversiva idéer hos eleverna, där hon raljerande raderar ut ordet ”trygghet” till förmån för de mer käcka begreppen godhet, sanning och skönhet.

Hon är en gränslös figur, som häver gränserna, i försök att tänja elevernas fantasi och uttrycksförmåga. Mot bättre vetande, så klart, när hon paradoxalt nog förespråkar frihet men tvingar in dem i hennes eget synsätt. Att hon vurmar för fascistiska ideal är helt på sin plats.

Spark använder det dubbla perspektivet, då boken är skriven ett par årtionden senare, och tillåter sig med facit i hand upplysa om elevernas framtid efter att ha drillats i miss Brodie-skolan. Det är inga muntra utsikter som står på lut, när Spark med lekfulla gester dominerar över sin påhittade historia.

Vad hon har åstadkommit är då en varning för ytterlighetsmänniskorna, de som erbjuder de subversiva idéernas lockelse. Här blir de en återvändsgränd för alla inblandade. Men det handlar också om anpassning, hur man ska klara sig i en tillvaro där du måste svika eller överge ditt jag, utan att veta om det är tillfälligt eller långvarigt. Därför är det en sorglig historia, om denna lärare som kanaliserar sin energi på eleverna, i total okänslighet inför konsekvenserna.

5 kommentarer:

  1. Äh, jag tycker att det är lite fånigt att kräva att man ska ha läst det man pratar om - det räcker ju att man läst eller hört nånting om det. Man bör väl däremot kanske inte låtsas ha läst nåt man inte har: framträd sådan som man faktiskt är!

    Jag menar man är ju inte utsatt för samma typ av krav när det gäller exempelvis att kommentera samhällshändelser, dom upplever man bara genom nyhetsmedierna - absurt vore det om man skulle behöva skada nån för att få uttala sig om våldshandlingar!

    SvaraRadera
  2. Mm, jag menade nog att man är benägen att prata om böcker så länge det handlar om böcker man har läst, men pratar mindre tyst om det handlar om böcker man inte har läst. Som Joyce - sällan har jag hört så många som i år äntligen har bekänt att de INTE har läst hans Ulysses, men då säger de detta först efter att de har läst boken. (Samtliga dessa är recensenter.)

    SvaraRadera
  3. Så skönt att vara obildad! Jag hade ingen aning om denna titel och att man bör ha läst den, men jag blir nu intresserad. För övrigt HAR jag läst en bok av Muriel Spark en gång och jag gillade den verkligen jättemycket. Nu går jag och tittar i bokhyllan. Den hette Momento Mori och den var jättebra, minns jag; inte minst var det roligt och intressant att de viktiga personerna som agerade och drabbades osv alla var över 70 år. Så annorlunda det mesta av litteratur man läser som antingen handlar om barn, unga eller medelålders människor, men där den stora åldringsgruppen (demografiskt sett i välutvecklade länder) bara utgör rekvisita. Nästan bara, ska man väl säga. Åtminstone är det så att de äldre är levande människor bara som komplement och i förhållande till yngre människor. Allt det som pågår också i en äldre cohort av relationer, missförstånd, förhoppningar, kärlek, det kan inte jag erinra mig särskilt ofta gestaltat.

    SvaraRadera
  4. Mm, och ännu mer så är det väl inom filmen! Men visst, det finns alternativ, en annan blick. Många som läser är dessutom äldre, och det är väl inte meningen att allt ska handla om att återuppliva gamla minnen?

    Nu slogs jag mest av likheten med filmen Cracks/Oskuldens tid, dvs att de som gjorde filmen sneglat en del på Sparks roman.

    SvaraRadera
  5. Great article.
    Also see my website :: perfumes baratos

    SvaraRadera