Att läsa kan liknas vid ett gruvarbete. Du är ensam, med dålig sikt och dålig luft. Ibland får du komma upp till ytan med värkande axlar och ett fynd, men det är svårt att veta vad kvalitet är när du jobbar i mörker (aka ”det okända”). Det du håller upp inför andra kan vara kattguld. Men vad händer om man vänder på perspektivet: vad är en adekvat definition av skrivande?
Kanske att likna det vid bergsklättring? Kanadensiska författaren Andrèane Frenette-Vallières har skrivit boken Du kommer att välja bergen, som nu har översatts av Emma Majberger. Det är möjligt att du har missat den här titeln, då den utkommer på ett litet förlag (Aska) och inte skiner lika starkt i gruvan som de böcker som oundvikligen blir – ugh! – ”snackisar”. Men då går du miste om ett av dessa sällsynta fynd, för det här är lätt en av de bästa böcker jag har läst i år, utan att jag egentligen är helt säker på vad det är för slags bok jag har läst.
Det är skrivet från en uttalad outsider-position. En konstnär ställer sig ju mer eller mindre uttalat där – ”Outside of society, that’s where I wanna be”, som Patti Smith sjöng. De första två meningarna i Frenette-Vallières bok etablerar detta: ”Jag skriver till dig från ett vindshus. Jag hör inte längre till världen.” Därifrån skrivs en nyskapande ekofeminism fram, som bygger på teori och praktik. Berättaren skapar ett alter ego vid namn Mona, som fungerar som språkrör för erfarenheter av våld i nära relationer, och där citat från filosofin samt skönlitteraturen – Lispector och Woolf – flikas in.
Kapitelrubriken ”Inuti mig har jag en häst” lånas från en novell av Lispector, som Frenette-Vallières läst på franska (”Seco estudo de cavalos” på portugisiska) – den hör tyvärr till de många noveller som ej översatts till svenska ännu. Den typ av mystik Lispector odlade fungerar utmärkt som ett bollplank i den här boken, som också präglas av detta listigt lustfyllda gränsöverskridande. Här handlar det om att våga ge sig själv en röst, ett uttryck, och hela boken blir en undersökning av hur detta går till, i ett skrivande som hela tiden utmanar och tänjer på förutsättningar.
Det innebär också att du behöver lära dig leva med djuren tätt intill dig. Då blir det förstås viktigt att vårda ens kärna: ”Jag skyddar det inom mig som valde det mänskliga.” Gränsen mellan människa och djur är en farlig plats, men däri finns också en önskan att uppgå i något annat, som är mer behovsstyrt. Där blir våldsamheten en del av vardagen för berättarjaget i denna udda mix av essä, fiktion och självbiografi. Frenette-Vallières visar att våldet skapar skuldkänslor hos den som utsätts för det, men det går också att ta sig därifrån, via anorexi, via traumatisering, via universitets grundkurser i feministisk teori, och successivt byggs en självkänsla upp hos den som fått allt raserat.
Så byggs också en identitet upp, ett starkt fäste mot det som stigmatiserar en. Tro mig, det är mödosamt och tidskrävande att åstadkomma detta. Frenette-Vallières skapar Mona som en slags talisman, ett käril för en kärlek som kan återfödas. I sin dagbok menade Sylvia Plath att hon var ”a vessel of tragic experience”. I romanen Blåsa liv, som flitigt citeras, uppfinner Lispectors berättarjag Ângela, med liknande funktion, att kanalisera de mörka karaktärsdragen.
Att läsa Frenette-Vallières innebär att du också måste bli uppfinnande; du behöver skapa en ny läsart, för det är en bok som inte liknar annat du har läst. I Selby Wynn Schwartz besynnerliga Efter Sapfo var det ett kollektiv kvinnor som gestaltade motstånd och uppror. Även här finns en önskan att få ingå i något större, att omvandla den privata erfarenheten till något mer universellt. Samt att försöka leda kaos i en mer ordnad riktning, allra mest så kanske i en passus som ställts upp som en dikt, där kaos görs till det vackraste av verb:
Jag går inte; jag kaosar, jag irrar
i rörelsen
Ibland känner jag
att det inte finns någon gräns
mellan mig och saker
mellan mig och dig;
och ändå måste man igenom galaxer
för att känna ett litet uns av sorgen
som grundar mig
Att de relativt många citaten oftast lämnas okommenterade och utan avsändare (tills man bläddrat fram notförteckningen) kan göra läsningen besvärlig och avstannande. Fast allra mest tycker jag att boken visar litteraturen som en räddningsplanka, när allt annat i världen är opålitligt och bräckligt. Då blir citaten nödvändiga påminnelser om att det som berättas inte alls är någon unik erfarenhet, utan en del av ett mönster som har pågått länge och fortsätter att pågå.
Man kunde önska att våra politiker fattade detta, vilket närmast ofattbart värde som ligger i kulturen och i litteraturen. I stället får vi meningslösa enkäter där vår nuvarande statsminister Ulf Kristersson ska nämna en film som gjort avtryck hos honom och väljer barnfilmen Bröderna Lejonhjärta, säkerligen ivrigt påhejad av partistrateger att desperat klänga fast sig vid något av Astrid Lindgren. Vad jag önskar att de fick upp ögonen för något bortom det mest uppenbara i denna uppmärksamhetskultur. Andres Lokko brukar nämna sin uppgift att skriva om musik utanför de mest strömmade artisterna, och även om det finns något självgott i hans anspråk kan jag sympatisera med det – kanske jag i någon mån håller på med något liknande för litteraturen. Fast jag skriver ju bara om böcker som jag råkar gilla.
Bra böcker stör; de bästa böckerna förstör. Nej, jag skrev inte ”förströr”, och om du trodde så kan du leta någon annanstans (tips: där det är mer upplyst). Jag vet bara att den här boken har förstört min nattsömn i en veckas tid, och när jag inte har läst har jag saknat att läsa i den, och när jag ställer undan den ser jag till att minnas var den hamnar, då jag vet att jag kommer att behöva läsa vidare i den, så där som man kan sakna en vän eller en älskad person. Det är en bok som det är svårt att släppa taget om. Sällan har jag väl läst en bok som i så här hög grad vibrerar av liv, och jag må vara förlåten om jag tjatar, men nämnde jag att Frenette-Vallières lutar sig starkt mot Lispector och Woolf?
Här hittar jag några av de vackraste och starkaste existentiella slutsatserna jag har stött på. Det är faktiskt en förbluffande bra bok, helt enkelt, och jag visste definitivt inte innan min läsning att det var exakt det här jag var i behov av just nu, denna septembermånad 2026. Här går det också att hitta åtskilligt för den som identifierar sig som en skrivande människa – ja, alla dessa landets ”författare”, varför har ni inte hittat den här boken ännu? Exakt vad väntar ni på? Det finns hos Frenette-Vallières en ödmjukhet inför uppgiften, som att hon har uppfattat vilket stort ansvar som följer med skrivandet, men också dess oerhörda potential. Att sätta igång bergsklättring innebär att öva sig i förlust, där du är slagen på förhand. Något liknande gäller ju skrivandet: det går strängt taget aldrig att nå fram till den vision man har av skrivande, det man tror ska gå att förmedla.
Hur många överlevnadshistorier klarar vi? Uppenbarligen fler än vi trodde, så länge de berättas så här originellt och övertygande. Andrèane Frenette-Vallières berättar om det strukturella våldet och hur svårt det är för kvinnor att ta sig bort mot tryggare mark så länge de saknar agens. När jag läst klart hennes bok borstar jag bort soten och dammet och håller upp boken för alla att se: skåda detta sällsynta fynd! Skåda, och läs:
Min blick fylls av moln; jag slappnar av
det finns ingen anledning att dö så länge jag inom mig kommer åt
rikedomarna i det vilda livet
som vi har levt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.