Evig rök #3; Textur 1 | 2026; BLA 5/26

  

Vill du höra något deprimerande? När jag var ny lärare på min skola för drygt 25 år sedan prenumererade skolbiblioteket på Ord & Bild, Lyrikvännen och BLM (Bonniers Litterära Magasin), så länge den fanns. Jag är osäker på hur lästa de var – men jag tillbringade tid där bland borden med tidskriftsnumren, och det var åtminstone möjligt för en litteraturintresserad elev att hitta något matnyttigt där. I dag (tisdag 8 september) kom resultaten från PISA-undersökningen, och endast inbilska politiker kan förvånas över att läsförståelsen har sjunkit till de sämsta nivåerna sedan undersökningarna började: nu kan endast 31% av femtonåringarna som lämnar grundskolan läsa.

Finns det ett samband? Inte vet jag: jag bara – som det heter – ställer frågan … För min förkovran (vad är en människa utan sin drift att förkovra sig?) har jag nu läst ett par kulturtidskrifter. Jag börjar med det fanzine som drivs av det anonyma namnet ”Herkulesgatans poesiklubb”, som under ett års tid pepprade den läsande offentligheten i landet – typ 200 personer? – med pamfletter, egenskrivna dikter och ibland gästpoeter. Nu har verksamheten sedan en tid övergått i det marginellt mer påkostade tidskriftsformatet, och nummer 3 (september 2026) har den lovande och mycket passande rubriken ”evig rök”.

Anledningen att jag inledningsvis kom att tänka på de gamla tidskrifterna som fanns på skolan är två saker. Numret innehåller, utöver dikter av bland andra HP själv och Alva Rosengren (snygga gurlesker) och Pär Thörn, en enkät där 15 insatta svarar på frågan om poesin är meningslös eller meningsfull. Hittar du sådant på kultursidorna i DN eller SvD? Nä, för där har du de senaste veckorna kunnat läsa att Hanna Hellquists kille har gjort slut, en intervju med Måns Petter Niklas, förlåt Zelmerlöv, samt förstås en massa texter om Carolas nya bok. Det är många som säger bra saker i enkäten, till exempel Sofia Roberg (tror tidskrifterna var bortplockade när hon gick på min skola för drygt femton år sedan, men hon hittade ju till poesin ändå): hon ser poesin som ”en sorts omsorgsarbete”.

Det andra är en oerhört märkligt text av en 20-årig Gösta Oswald. Den är så intelligent att jag bara måste rekommendera den till alla, om inte annat för glädjen i att få läsa meningar som denna: ”Trots att undertecknad under vårens lopp åtskilligt fjärmat sej från sin andaktsfullt visslande attityd, med vad det innebar av föråldrade kunskapsteoretiska övertygelser, kan jag fortfarande, i denna position, inte komma ifrån en av den transcendentala idealismens väsentligare tänkesätt: då vinner den filosofiska eftertanken insteg hos människan, när hon börjar upptäcka att världen är hennes föreställning.” I år är det 100 år sedan Oswald föddes, men har du sett det någon annan stans än här? Vad säger man? En kulturgärning!

Sådant blir man ju glad av, och likaså det idoga arbete som utförs av Jönköpings litteraturhus. Deras nya tidskrift heter Textur, och deras första nummer är ambitiöst och mångsidigt. I viss mån är jag partisk här, då Peter Nyberg Mollung nämner min insats som moderator för samtal med Jerker Virdborg, Cecilia Davidsson och Andrzej Tichý i Tabergsådalens kulturhus regi. Likaså att en annan av mina elever bidrar med en dikt – Klara Sandlin har skrivit empatiskt och med snygga halvrim en sorgesång över sitt egna och andras farväl till platser.

Den som vill läsa dikter eller noveller hittar det här, som Ulla Hansson Greens finurliga novell om en ordboksredaktör med viss fobi för bokstaven ”T”, och med en ordentlig slutkläm. Det rör sig mestadels om författare från länet, med undantaget Ylva Gripfelt, som för två år sedan var gästförfattare i bygden. Då hörde jag henne framföra sin dikt ”Jönköping true blue”, som här finns tryckt som en bonus precis på mittuppslaget. Det är en dikt som rör sig från kebabsåsen till Billie Eilish. Den får fem blå Madonna-hjärtan av mig.

Textur har också en sektion med essäer, däribland Nyberg Mollungs redogörelse från arbetet med Tabergsådalen. Författarna hade workshops där, och jag minns Tichýs besök som så inspirerande att jag skrev mitt första skönlitterära arbete på minst tjugo år. Tyvärr har alstret förkommit – eller så var det lika bra …

Slutligen: på bokmässan ska jag delta i några samtal om hiphoplyrik, och då var det förstås lägligt att BLA, norska Bokvennen Litterær Avis, till sitt nya nummer, 5/26, har hiphop som tema. De har sin egna enkät, där ett femtiotal norska auktoriteter på litteraturfältet berättar om sin favoritlåt. Givetvis finns Kendrick Lamar, Eminem och Kanye West representerade med flera låtar vardera, men också en svensk. Erik Lundin, Yasin eller Einár, eller kanske Silvana Imam? Nej, faktiskt Linda Piras ”Knäpper mina fingrar”. Men som helhet bildar det en bra spellista.

Vad skulle min favoritlåt vara? Just nu kanske ”C.E.A.R.T.A” av Kneecap, den terroristanklagade nordirländska gruppen som gjort årets förmodligen bästa skiva, ”FENIAN”. Om du inte tror mig: lyssna på ”Gael Phonics”. Ja, det är bra nu, men kommer jag att lyssna på det om fem år? Selma Kollström (snyggt namn!), som är doktorand i engelsk litteratur i Oslo, skriver engagerande om Kneecap, flera gånger mer inkännande än någon av alla svenska texter om bandet.

Edel Lalene Farstad skriver om Michael Strunge som en protorappare, och det är inte alls så krystat som det låter. Det finns många beröringspunkter mellan sårbarheten i hans dikter och texterna i många raplåtar. Och som vanligt skriver de vidare på sin serie om kvinnliga Nobelpristagare. Una Gjerde och Gjertrud Louise Laurell har den här gången valt Wisława Szymborska, och det blir ett dynamiskt samtal där de tänker kritiskt och nyanserat. Som alltid finns det hos BLA en utsökt mix av det allvarliga och det lekfulla. Så enkelt är det: endast den som tar litteraturen på blodigt allvar kan tillåta sig att vara så här lättsam.