Cantatrix sopranica L. och andra vetenskapliga skrifter, Georges Perec

Litteraturen är rik på vildingar, illbattingar och knasbollar: där kan dessa konstighetens apostlar hitta hem och en funktion i ett samhälle som annars berömmer sig för sin tolerans, men ser snett på allt avvikande. Det är en självklarhet att bereda utrymme för fransmannen Georges Perec när man ska inrätta ett rum för litteraturens excentriker, och sedan sin död 1982 har hans rykte nog alltid varit på uppåtgående i Sverige. Ett av förlagen som satsar på utgivningen av hans märkvärdiga titlar är Rámus, som nu ger ut en av de mest besynnerliga böcker jag har läst: Cantatrix sopranica L. och andra vetenskapliga studier, översatt av Magnus Hedlund.

I sitt efterord skriver Hedlund om sin reaktion inför den här boken, och kallar den ”tramsig, intrikat och rolig”. Jodå: och det finns en milsvid skillnad mellan detta trams och det dumma flamset, som blir allt mer frekvent. Tramset kan förädlas, bli sublimt, medan det flamset alltid stannar på sin abderitiska och outhärdliga nivå; Perec lyckas i några benådade ögonblick få ingivelserna att blixtra till.

Titeltexten handlar om ett experiment, hur den kvinnliga operasångerskan, sopranen, reagerar om man kastar tomater på henne. Ja, liksom vilken effekt det får om man ersätter tomaterna med ketchup … Allt presenterat som en vetenskaplig studie, med abstract (på engelska), med fotnoter (ansvarig för ketchupexperimentet var en herre vid namn Heinz), och diger bibliografi.

Och så fortsätter det, med allt knäppare texter. Mycket är bara rena dumheter, och mycket svischar förbi några (kilo)meter ovanför mitt oupplysta huvud. Perec skriver ofta utifrån konceptuella och matematiska principer: mest berömd är han för romanen Försvinna, där vokalen e helt saknas. Begränsningen som styrande princip, alltså. En sannskyldig och veritabel prövning för en översättare, och Hedlund har arbetat flitigt för att det torra språket ska behålla sitt knaster.

Här testar han olika vetenskapliga roller, och resultatet blir en kärleksparodi. Roligast är det nog för den som har fått lite distans till universitetsvärlden med sin förkärlek för tillkrånglat språkbruk, där det inte är lätt att uppfatta vad som är parodi eller ironi och vad som är allvarligt syftat. Att det finns ett avhandlingsspråk, som formulerar meningar som skulle behöva syrgas för att överleva, är väl känt.

Men vad då parodi? Världen är i sig full av konstigheter, och den akademiska världen håller väl på att slå något slags rekord i det långsökta: då fungerar Perecs bok som medicin, som en välbehövlig påminnelse om det sterila i den typen av formuleringar. Det blir ibland puerilt, och man får påminna sig om att allt barnsligt inte är spår av genialitet (ungefär som när Horace Engdahl i en aforism turnerade Edith Södergran, och markerade att lindrig genialitet ökar sömnlösheten …).

De matematiska principerna som styrande för det litterära skapandet formulerades redan av Edgar Allan Poe, och i den avslutande texten, om Venedig, har Perec skrivit en deckargåta värdig Poes finurliga noveller.

Den här boken är en vacker utgåva: ren och enkel, och boken har gett mig några lyckliga stunder. Att försöka beskriva innehållet, eller hur det är att läsa den, är vettlöst. Perecs associationsbanor är ändå fascinerande att följa, även om han ibland verkar tappa tålamodet, som om han tröttnade på sin egen röst, och invänder med ett ”det var då fan!”-utbrott. Nog kan hans bok fungera bra i det svenska litterära klimatet, om du tycker att det har blivit konformt – att likriktningen behöver taggas ned och piggas upp.

Tramsig, intrikat och rolig, tyckte Hedlund – Perecs egen definition av skrivande lyder: ”smärta, ensamhet och tvivel”. Hittar du ett hem i detta, har du det här.

Här är jag

Somliga elever ser mig som människa, somliga som en björn (som gillar kaffe): alla har rätt. Den vänstra bilden är från förra året, den högra gjordes idag.

Glasvegas spelar Allan

SAOL definierar ordet "eufori" som "förhöjt stämningsläge, lyckokänsla", men hur mycket jag än försöker hittar jag inte ett skvatt av detta på Glasvegas andra skiva, "Euphoric /// Heartbreak \\\", och strängt talat inte ens någon hjärtesorg, om det inte är lyssnarens egna som åsyftas, när han minns hur mycket bättre debuten var, både textmässigt och musikaliskt. Vad vi får här är ännu mer bombastiskt svulstiga toner, den här gången rentav en låt ("Lots Sometimes") som till sin dramaturgiska struktur är en karbonkopia av Imperiets "Bibel", och en fyndig låttitel ("Whatever Hurts You Through The Night") som slarvas bort till att låta som b-spåret till Foreigners "I Want To Know What Love Is". Ja, 80-talsreferenserna duggar tätt i kapp med gitarriffen och sångaren James Allans skotska accent när han skriker fram textrader som inte borde ha lämnat replokalen. Ack ändå att några av de goda ansatserna drunknar i en sunkig produktion, med låtar som bara stampar. Vad som irriterar mest är svårt att avgöra, om det är de tafatta texterna, den valhänta produktionen (jag vet, Flood, han har en diger meritlista, men han har också arbetat med 30 Seconds to Mars och Editors), att musiken blir allt mer bredbent, att James Allan skriker mer än sjunger (typ Bono efter 1983), eller bara att jag blir uttråkad av ett band som inte försöker tillräckligt mycket. Enda stunden som bränner till är "Stronger Than Dirt", en av två låtar om homosexualitet, där texten blir angelägen för en stund ("Thoughts of me and you forever / The rest can go to Hell"). Tyvärr följs den upp av en klyschig "Dream Dream Dreaming", och så fungerar hela skivan: goda intentioner som stenlägger vägen till ni vet vad - Glasvegas är på god väg - - -

Krigiska ord, Olle Bergman

Språk och ord, det är ett himmelskt äktenskap. Vi kan tvista om det mesta, men nog får vi vara överens om det? Jag blir ibland irriterad på mig själv, tycker att jag borde uppvakta mitt språkintresse bättre, bli bättre på att grotta ned mig i språkhistoriska forskningar, i språksociologin, som jag dyrkade när jag läste nordiska språk, eller något annat fält, men jag envisas med fiktionerna, eller om det är de som envisas med mig.

Jaja, nu har jag i alla fall som en liten, för att inte säga minimal eftergift läst Olle Bergmans lilla skrift Krigiska ord, som ingår i en serie om historiska ord, utgivna av Historiska media.

Det är knappast en bok som tjänar på att bli läst från pärm till pärm: snarare borde den fungera som ett uppslagsverk. Men det är mer ett tunt häfte, med några korta pregnanta förklaringar, redovisade på ett torrt men på typiskt akademiskt vis också lite lustigt vis.

Många ord är förknippade med krig, får vi veta. För många? Även om Sverige med en kombination av list och feghet lyckats hålla sig neutrala i alla konflikter har vårt språk invaderats av allehanda begrepp som har militäriskt ursprung – vi har annekterats av de konfliktbenägna orden. Somligt kan förvåna här, men givetvis är de flesta bekanta och väntade uttryck, som om krigsorden har kamouflerat sig skickligt för att lägga beslag också på så fridfulla ord som 'kåldolmar': fast ibland blir det mer än lovligt långsökt, utifrån principen att det alltid någonstans har varit krig …

För att ta ett exempel: 'deadline', ett ord som använts dagligen på min skola (enligt påbud från f.d. coordinator), har sitt ursprung i det amerikanska inbördeskriget. Det har fått en mer metaforisk innebörd i vår tid. Det är också ett lockande ord: att yttra det är att smaka på döden, att trotsa den kan vara ännu farligare. Ett annat: den förste som talade om 'det kalla kriget' (1900-talets bästa metafor) var författaren George Orwell, redan 1945.

Stundtals kan jag tycka att det akademiska tilltalet blir lite väl knastertorrt, att Bergman till sina förklarande texter hade tjänat på att influerats mer av Alf Henrikssons sublimt underhållande Hexikon-bok. Förvisso är det en aning lärorikt att låta sin läsning marschera fram genom hans ordhistoria, och jag tycker nog generellt att språkvetenskap är underskattad nöjesläsning: det här borde tilltala de många. Alltid lär man sig något – som att de första pappenheimarna slogs på den egna sidan, i Schillers drama, och att du bör tänka på det nästa gång du säger att ”du känner dina pappenheimare”, att du inte bör syfta på några motståndare.

Heaven or Las Vegas? Cocteau Twins eller Anna Järvinen?

Det finns ett skotskt band som pretenderar på att kallas för världens bästa band: Cocteau Twins. Och vem är jag att neka ett så gudomligt band en sådan ynnest? Särskilt i skarven mellan trummaskinsåttiotalet och det gitarrfluffiga nittiotalet var de överjordiskt bra, som om de verkligen kom från en rymd, om den var av yttre eller inre härkomst kan kvitta. Nu ser och hör jag att Anna Järvinen, en artist som tidigare inte sagt ett knyst till mig, har gjort en svensk version av en av deras låtar från "Heaven or Las Vegas". Det är "Fotzepolitic" som har blivit "Hur man lättar helt enkelt". Det låter. Märkligt hur Elizabeth Frazers sagoengelska låter på svenska.

1Q84, Haruki Murakami

Den japanske författaren Haruki Murakami skapar med sina långa romaner en genuint fantastisk litteratur, en litteratur som rör sig direkt mot magin i själva berättandet. Hans skrivande inriktar sig mot välkända västerländska referenser, samtidigt som han är en utpräglat japansk berättare, och i den kombinationen ligger något av förklaringen till hans goda rennomé över stora delar av världen.

Titeln till hans senaste ambitiösa projekt är omöjlig att uttala: ”1Q84”. Det är ett ord som ger associationer till Freuds begrepp för det kusliga, ”das Unheimliche”, för vi känner igen det genom sin omedelbara koppling till George Orwalls roman ”1984”, men att något förskjutits. Även om romanen utspelar sig 1984 blir verkligheten kapad av fiktionen, när den ena av de två huvudpersonerna, Aomame, upptäcker att den bekanta tillvaron har förändrats. Det är inte längre 1984, det är 1Q84: på japanska uttalas tecknet ”Q” som nio, men Murakami kombinerar japanskan med engelskan, genom att uttalat syfta på ett Question mark. Del ett och två utkommer nu på svenska, medan del tre utkommer nästa år (det spekuleras i dagsläget om Murakami ska skriva även en fjärde del).

Aomame är en raffinerad lönnmördare, som lokaliserar människans akilleshäl på ett annat ställe än på foten. Den andra huvudpersonen heter Tengo, en mattelärare och författare som förbättrar manuset en sjuttonårig tjej har skrivit, för att den ska vinna en pristävling.

En mördare och en författare: vi förstår att deras vägar ska korsas, men vi hålls länge på halster, för vi förstår att deras gemenskap är av ett slag vi inte kunde ana. Tills vi får veta att det är ännu mer annorlunda: genom denna teknik skapas en svindelkänsla i läsningen, att vi måste konfrontera osäkerhetens själva väsen. I en väv av lömska religiösa sekter, utnyttjande av människors svaghet, falskspel och misslyckanden, övernaturlighet och en portion avväpnande humor, har Murakami skapat förutsättningarna till detta verk, som är lika stort som det är märkligt.

För ”1Q84” är en roman som vårdar de originella detaljerna. Den som är förtrogen med Murakamis skönt fascinerande värld har högtidsstunder framför sig, med människor som skiljs åt och dras till varandra av lika starka ödeskrafter.

Lager på lager blottläggs, och texten vilar på den magiska realism som Murakami med lätt hand har övertagit och gjort till en egen litterär stil. Här blir hans världsbild råare, otäckare – dominerad av kyla och paranoia: den är bitter och ful. Orwells 1984 hade sin versala Big Brother: Murakamis gemena bidrag heter ”little people”, ett inslag som jag inte kan avslöja här, men jag kan lova att det är något lika häpnadsväckande som otäckt.

Jag förstår inte hur han gör: ibland hotar texten att bli besvärande banal och monoton, men jag läser med stor fascination denna gotiska saga, en slags dystopi som originellt nog tar oss tillbaka i tiden, och skildrar en cynisk värld som är hyperrealistisk och samtidigt väldigt annorlunda, precis som titeln antyder.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2011.)

It was 70 years ago

Det var i måndags sjuttio år sedan Virginia Woolf dog, som bekant. DN hade lördagen innan en text, som försökte svara på frågan varför hon är så aktuell fortfarande (något som hela min bok om henne är ett långt svar på). De frågade Lisbeth Larsson och mig, och några av mina svar går att läsa i den artikeln, även om inget av dem egentligen klarar av att visa varför man ska läsa hennes böcker. Ja, varför ska man? Det kan ingen regerings läsbefrämjande utredning besvara! Det förändrar ingenting.

The Summer Without Men, Siri Hustvedt

Vad kan göra en människa galen? Ett ord – ja, om ordet är ”paus”. Det blir så för Mia i Siri Hustvedts nya roman The Summer Without Men, en roman som jag läser som en glödande bitsk satir lika mycket som en sorgsen uppgörelse med forna demoner. För det handlar om mobbning, om svek, om övergivenhet.

Det är Hustvedts blott femte roman: på något märkligt sätt har hon under 2000-talet blivit något så märkligt som en litteraturens superstjärna (jo, det har funnits sådana tidigare, däribland hennes make Paul Auster, Isabel Allende, kanske Ian McEwan). Risken med detta är väl att deras böcker blir mer av produkter, ett sätt att marknadsföra deras varumärke, att dessa författare kapas av marknaden för att bli ambassadörer för inte så mycket litteraturen som för det omhuldade begreppet berättandet.

Nu handlar det alltså om Mia, en poet, vars make ber henne att deras äktenskap ska ta ”en paus”. Med mer ilska än förtvivlan bearbetar hon så sin tid utan maken – ja, utan män överhuvudtaget, eftersom titeln ska utläsas (nästan) bokstavligt. Ett sammanhang som hon hamnar i, efter en kort sejour på dårhuset (hennes egna ord, ”the asylum”), tillhör moderns kamratgäng, som behandlar henne som ett förvuxet barn, och bjuder på mjölk och kakor. Ett annat är de sju tonåriga tjejer som Mia blir poesilärare för. Ytterligare ett tillhör grannens hustru, som misshandlas av maken.

Ja, och Mias historia speglas i alla tre konstellationer. Dels i moderns, eftersom hon själv är mor till en dotter, Daisy, och dels i tjejernas mobbningsfasoner, som får Mia att återuppleva gamla oförrätter, samt grannens kraschade äktenskap.

Det lär finnas ett norrländskt ordstäv som lyder: ”bryt ihop och gå vidare”. Mia diskuterar med mamman, betraktar, avvaktar. Hon presenteras som galen redan i bokens första mening, och det blir förstås problematiskt med ett berättarperspektiv i första person när denne inte är tillräknelig. Hustvedt själv verkar ha svårt för att bestämma sig för vilken hållning hon ska hålla inför sin protagonist: antingen Joyce Carol Oates moderliga omsorg eller Vladimir Nabokovs distanserade fientlighet, där resultatet blir den sedvanliga halvmesyren.

Medan Mia verkar ha talanger som lärare, utifrån de skrivuppgifter hon ger sina elever, är hon en misslyckad poet, att döma av de försök till diktande som boken ger utlopp för. Men hon har fina kunskaper i poesins historia, där hon bland annat katalogiserar 27 galna poeter (en bildad lärare kan nog känna igen nästan alla namn, även om jag befarar att en och annan anglosaxisk lärare måste googla namnet ”Gustaf Fröding”¹). Själv pendlar hon mellan det galna och det neurotiska.

Tyvärr tycker jag att Hustvedt den här gången skriver för konstruerat, med för övertydliga försök att diskutera romanens stora tema, mobbning (läs hellre Birgit Häggkvists Försöksråttan, en av de viktigaste svenska 00-talsromanerna). Så det tenderar att bli för fyrkantigt och klumpigt. Men hon har (kvar) sitt suveränt intelligenta och varma tilltal, även om man kan störa sig på att hon ibland glömmer bort att hon skriver en roman, och resonerar med Montaigne, Kierkegaard, Derrida, Heidegger och så vidare i lite väl ansträngda ansatser att visa sig duktig. Hon är också bra på att skriva meningar som innehåller nio stycken kommatecken – ibland rentav sexton stycken.

Det är trubbigt utfört, där jag ibland kommer på mig själv med att undra om hon parodierar en viss typ av roman: när hon diskuterar kvinnlig läsning versus manlig dito tar hon till klichéer och hamnar i de enklaste av slutsatser, som har ältats i flera årtionden redan. Även om hon inte har helt fel saknar dessa partier all form av originellt tänkande. Här blir hennes roman mer av en ploj, som om hon inte orkar ta sig själv på allvar.

Ändå måste jag tillstå att Hustvedt har en förmåga att sätta upp premisser och sedan följa dem. Det finns mången lovande svensk roman som bara är bra halvvägs. Och hon är skicklig på att skildra det gåtfulla, i antydningar: här läser Mia en bok som heter Repetition, utan att vi får veta vad det är för något. Hon ringer en psykiater vid namn Dr S, och meddelar sig via lappar med en ”Mr Nobody”. Allt ger oss ledtrådar till vilken slags person Mia är. Ytterligare besynnerligheter i romanen är ett ”Dear Reader”-tilltal, och referenser till tidigare resonemang (”if you recall from page 77”): hur vanligt är det? Men det är lätt att känna igen sig i Hustvedts romaner, där människorna är gåtfullt hemlighetsfulla, beredda att plocka fram det elaka flinet när ingen tittar på dem.

Jag hittar också en fint humoristisk bild av Gud: ”a clean-shaven chap in a suit and tie, brow furrowed, implacably stern, an utterly humorless lover of mediocrity, God as the quentessential American reviewer”. Men jag blir inte helt klok på vad hon vill åstadkomma, om det är en förbittrad feministisk satir eller om det är en mänsklig erfarenhet av att bli åsidosatt och undanskuffad: att Mia läser i boken Repetition blir för mig den viktigaste ledtråden. Det är också lätt att koppla henne till tidigare Hustvedt-hjältinnor, som Lily Dahl, som också parerade det återhållsamt strama med benägenheten att låta ilskan få utlopp.

Att jag har läst Hustvedt ända sedan hennes första roman Ögonbindeln spelar inte så stor roll i sammanhanget, förutom att jag önskar att jag kunde läsa förbehållslöst, utan förkunskaper. Nu saknar jag den melankoliska nerv som gjorde What I Loved (Vad jag älskade) till en så stor roman. Det här är bara bra, inte mer.

1Jo, jag är medveten att Fröding är översatt till engelska, men det jag har läst har inte gett mig några indikationer på hög poetisk kvalitet: av de svenska poeter som jag har läst på engelska verkar Karin Boye ha klarat övergången bäst, och det går säkert att dra flera slutsatser av detta.

Dimman av allt

Nej, det är inget skämt, tänker jag, när svinottan jagar upp mig för en biltur till Linköping, där vi samlas tjogtalet svensklärare för en fortbildning i ämnet som går under det illustra namnet Swedish A Literature (en ny kurs från och med augusti i år). Dimman ligger löjligt tät och chauffören F refererar till Lützen, när han lägger sig någon decimeter bakom en lastbil - själv tänker jag på Mörkrets hjärta: "när solen gick upp var vi omvärvda av en vit dimma, varm och klibbig och ännu mer förblindande än nattmörkret". Programmet i Linköping, där den vackra Katedralskolan tar emot oss med stora famnen och lyckodrycken kaffe, är ambitiöst, och man förstår verkligen att man har hamnat på rätt konferens när D ska testa ljudet i datorn och söker sig fram till youtube och en låt av Popsicle. Givetvis talar sedan S om just Mörkrets hjärta, och sedan handlar resten om Murakami. Efteråt har dimman lättat något, men mina farhågor om den nya kursen är fortfarande stöpta i dimma. Se även: staden Z - - -

Underjorden, Malte Persson

Underjorden är tilltalande terräng för poeten. Den var det för Orfeus likväl som för Dante. Nu gör en av samtidens mest snillrika poeter, Malte Persson, sin egen nedstigning i denna sin tredje diktsamling, kallar den helt sonika för ”Underjorden”, med undertiteln ”Sonetter om Stockholms tunnelbana”.

Mycket har sagts om sonetten som den svåraste av versformer, och Persson gör det inte lätt för sig, när han oftast följer Petrarcas modell, med så få rimord som möjligt. Nu lyckas han oftast undvika den käckhet som annars lätt blir fällan för sonettpoeten, genom att behålla en taggighet och självdistans, som visas av oväntade ordval och begåvade ordvitsas, där den antika guden Hermes blir en trickster, och fotbollspappor står sida vid sida med Stagnelius.

Det som kännetecknar Persson är att han är lika sträng som han är odygdig, där hans nästan vårdslöst lediga fantasi kidnappar innehållet. Han går på upptäckarstråt i språket, återupptäcker de halvt bortglömda orden, väcker dem till livs och smeker öronen med välljudande allitterationer. Han är också rolig, på det där lekfullt allvarsamma sätt som knappt någon svensk författare har vågat vara sedan Hjalmar Söderberg. Liksom sin föregångare har Persson en fin känsla för flanerandet, denna nästan bortglömda gångart, som egentligen borde passa oss stressade nutidsmänniskor bättre än all mindfulness.

För när Persson ger sig ut i och ned i Stockholm blir hans blick skarp, där han rapporterar från ett mörkt och instängt rike strax under jord. Hans bok blir ett resereportage, men även en sociologisk studie av mänskligt beteende. Närvarokänslan är påtaglig: som läsare förflyttas du till tunnelbanesätena, där poeten sitter med sin laptop i knät, och efter att ha citerat Dantes ”Ni som här inträden ...” trycker han på ”Enter”-knappen.

Vi får ett tidsporträtt av Sverige nu, med inslag som det är lätt att känna igen, alla dessa människor och alla dessa liv som poeten funderar kring, ibland med lätt sorganstruket öga, kontemplerande sin egen solitära tillvaro. Här finns ett par politiska pikar, och en hatkärlek till det ärkesvenska: ”Vi säger gärna 'du' till det förflutna, / som är passé och som det är, men niar / en framtid, vars resurser vi fräckt diar.”

”Underjorden” är skriven i öppen dialog med litterära föregångare, med flitiga redovisningar av tidigare poeter som tjusats av sonetten. Det är uppenbart att Persson i lika hög grad tjusats som han tjusar, att hans bok är ett försvarstal för den förtalade poesin, att han lyckas gestalta en kärlek till sonetten likväl som ett markant intresse för människan.

På 60-talet reste Erik Beckman med ”Inlandsbanan” i en av sina mest fantastiska böcker – till nyutgåvan häromåret hade Malte Persson skrivit förordet, och nu har han själv skrivit en uppiggande liten resebok som är självständig och intelligent, med flera skarpa iakttagelser av vår samtid, och en balans mellan livstyngd och varats olidliga lätthet.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 1 april 2011.)