Yellow, Aris Fioretos, Norstedts

  

Den mångförslagne Aris Fioretos nya eponyma roman Yellow handlar om en ung tjej, döpt efter de tre gula revärerna på sin träningsoverall. Hon är afghansk flykting, kan se in i framtiden, och tillbringar en sommar i Berlin i pandemins slutfas. Kampen handlar om att rädda livhanken. Hennes kumpaner Aref och Firooz är inte längre till någon hjälp, skingrade för vinden som de blivit. Yellow är ensam – och tvingas lita på sina egna resurser.

I korta kapitel, med rubriker som är lika hjälpsamma som vilseledande, följer vi Yellows febrigt nerviga överlevnadsstrategier. Den som är på flykt kanske måste vara rustad med ett övernaturligt sinne för att överleva, eller som det konstateras att hon ”lärt sig den hårda vägen att avsked var en färskvara.” Villospår och ledtrådar blandas när vi ges tillträde till hennes desperata försök att undkomma upptäckt. Fioretos skriver med sedvanlig känsla för detaljernas värde.

Det är både stramt intellektuellt och febrigt känsligt. Kanske det är så här kaotiskt en flyktings levnadsöde måste skildras. Metaforerna hopas, och en läsare behöver uppfinna en ny slags läsart. Det är garanterat den mest intensiva svenska prosa du kan läsa i år, och det är sannerligen spretigt med alla metafiktiva drag, likväl som filosofiska utläggningar och en politik vars hjärta har brustit och gått bort sig. Fioretos har andra stilideal än den gängse svenska författaren – ideal som vi för enkelhetens skull kan kalla ”mindre provinsiella”. (Hade jag varit Flaubert hade jag kursiverat mindre provinsiella, men som Hjalmar Söderberg skulle ha sagt – jag är nu ingen Flaubert ...)

Jag är verkligen ledsen om jag inte kan göra den här boken rättvisa. Yellow kutar på tillvarons ytspänning som skräddaren på insjöns vatten. Och hur ska initialerna A och F förstås om inte speglingar av författaren: Aref/Aris och Firooz/Fioretos? Hos den här författaren är tillfälligheter sällan slumpartade eller godtyckliga. I sin bästa roman – Mary – skrev han helt sonika in sig själv på en gravsten på den ö där den stackars Mary tillfångatogs. Och nog är Yellow en slags syster till Mary, och ett lika starkt kvinnoporträtt.

Begreppet denaturering har stor betydelse för romanen. Det betyder väl i korthet att ett ämne fördärvas och blir otjänligt; hos proteiner och DNA kan det ske en sådan förvanskning. Hos Ekelöf blev ”denaturerad prosa” hans bild för ambitionen att ”krossa bokstävlarna”, det vill säga en sammankoppling av bokstäver och djävlar. Det är en lämplig beskrivning av en roman som hela tiden ändrar skepnad, lite som det snillrika omslaget illustrerar med ett fotografi av motorolja upplöst i vatten. Fioretos är kort sagt skickligt på att koppla samman företeelser och hitta oanade samband mellan dem, när han tar oss till naturvetenskapens dunklaste vrår med hjälp av alfahelix, betaflak och mitokondrier.

Fioretos tar också ansvar för sin berättelse. Ja, den är mörk, men ljus saknas inte, eller med Emilia Fogelklous vackra formel: ”Ljus finns ändå”. Fioretos tar oss igenom det mörka i vår samtid. Yellows stress sätter sig i texten, får den att bli rastlös, orolig, jäktad. Och där saknas inte samhällskritik, i några reflektioner över vad en flykting tillåts uttrycka, där toleransen är villkorad: ”Folk var beredda att hjälpa, men endast om nykomna lät bli att ställa krav. De ville ha gott samvete och ändå slippa förändring.”

På ett yttre plan liknar premissen Zara Uzun Kjellners förra roman, Radio Yerevan, som också den hade Berlin som spelplats och skildrade försvunna – uppslukade – människor. Den var också smått kaotisk, och kanske det är så enkelt att dessa böcker är nödd och tvungna att vara det. Yellow blir ”Kaosflickan”, hon som likt Hamlet tvingas utstå ”the slings and arrows of outrageous fortune”. Strävan mot förbättrade livsvillkor är inte svår att förlika sig med, men Fioretos visar hur beroende ens framgång är av den egna insatsen, och det finns möjligen ett stillsamt budskap här som befinner sig på tvärs mot tidsandan. För får vi inte lära oss att om vi stöter problem är det omvärlden som ska anpassa sig efter våra behov och krav? Så kombinerar Fioretos disciplinerna som alltför många vill hålla som motsatser, alltså skönlitteratur som antingen gestaltar samhällsfrågor eller som är språkinriktade. Här får du båda kakbitarna.

Jag ska inte heller säga att allt är omedelbart begripligt i denna ambitiösa roman, bara att jag faller pladask för den, efter att ha utsatts för dess dragningskraft. Det är ett starkt porträtt av Yellow, av hur minnena sköljer över henne. För den jagade ges ingen respit, ingen vila. Vän och fiende byter gärna plats med varandra. Det är fascinerande att följa hur Fioretos tänjer på romanens förutsättningar, och jag ska inte förneka att det stundtals är en utmaning att läsa den här romanen.

Å andra sidan finns det gott om romaner med lägre ställda krav på en läsare, romaner som har lärt sig vilka hundvisslingar en lagom kräsen läsekrets åstundar (ledtråd: de som vill ha en”snackis”). Det är inget dåligt tecken för svensk samtidslitteratur att vi denna höst kunnat läsa romaner som denna eller Maxim Grigorievs Adrian, för att ta två exempel på romaner som utmanar. Som Fioretos själv påpekade i sin bok om Vladimir Nabokov från häromåret, benämnde exilryssen tre krav på en god författare: förmågan att berätta en historia, förmågan att lära ut något, samt förmågan att förtrolla. Fioretos lever minsann upp till dessa tre krav.