Barnsäng, Marit Kapla, Norstedts

  

”En konstnär jag hörde prata om sitt arbete beskrev väven som mänsklighetens första arkitektur. Man flätar ihop material man har omkring sig och bygger ett skydd mot väder och vind. Ett skydd för det man vill bevara.”

Så skriver Marit Kapla i sin nya bok Barnsäng. Det är en fruktansvärd bok: en thriller, en dokumentär, en bok om liv och död. Jag har läst den med krampaktigt hållna händer, och glömt bort att andas. Det är Kapla själv som liknar sin förlossning vid en thriller. Hon har tagit det material hon har omkring sig, gått tillbaka till graviditeten och födseln av ett tvillingpar 2002, och vad som gick fel. Så boken är dels intervjuer med läkare och barnmorskor från 25 år sedan, och rapporter från nutid, där hon i efterhand synar händelseförloppet.

Kapla är konstnär. Hon är tveklöst också en författare, och man kunde fråga sig: vad är en författare? Kanske det enkla svaret lyder: en orolig själ. Jag skulle vilja tillägga: en nyfiken människa. När jag tillbringade några dagar på Mårbacka litteraturfestival i somras märkte jag hur Kapla diskret tog plats som åhörare i många av de andra författarsamtalen. Det hör inte till vanligheterna: många författare är nog trötta inför eller efter sina egna framträdanden, men hon var alltid på plats, och jag har nog aldrig mött en lika hängivet nyfiken och intensivt lyssnande författare sedan jag satt bredvid Pia Tafdrup på poesifestivalen i Nässjö för – tja, nästan 25 år sedan.

Det här är nu hennes tredje kartläggning, efter böckerna Osebol från 2019 och Kärlek på svenska från 2022. Det är en vansklig balansgång att göra sig till stoffet för ett dokumentärt skrivande, men jag kan inte tycka annat än att det är oavbrutet intressant, just för att hon skildrar en erfarenhet som jag visserligen saknar – förutom att jag befunnit mig på sidlinjen som blivande pappa två gånger, men ärligt talat är man i det sammanhanget inte mycket mer än en statist – men som 80% av svenska kvinnor har: erfarenheten av en förlossning.

I Kaplas fall rör det sig om duplex, alltså tvillingar. Graviditeten skildras, med noggrant redovisade kontroller. Det tillstår komplikationer vid förlossningen. Tvilling 1 går det bra med, men tvilling 2 har svårt att andas. Kunde saker ha gjorts bättre? frågar sig Kapla i nutid, och den frågan hänger i luften även när hon intervjuar läkare i efterhand. Svaret lyder, som alltid väl, att det kunde ha skötts bättre. Då, i början av 2000-talet, var vaginal förlossning det som eftersträvades till nästan vilket pris som helst.

Men, som det konstateras i boken: ”Det går inte att förstå döden. / Det går inte att förstå livet heller.” Hur långt gången tekniken och vetenskapen än är går det inte att helt riskminimera en förlossning. I Sverige dog för ungefär 200 år sedan 800 blivande mammor på 100 000 födslar. Saker kan gå fel, och det här kanske man pratar för lite om fortfarande?

Så här är det: Marit Kapla skriver märkliga böcker – det är inget märkligt med det. Hon skriver också utomordentligt viktiga böcker. Jag kan bara hoppas att just den här boken får många manliga läsare, för liksom Johanna Frids debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn nog upplyste många män om endometrios kan man här lära sig nödvändiga fakta om skulderdystoci (att barnets axlar fastnar i kvinnans bäcken efter att huvudet kommit ut), amniotomi (att ta hål på fosterhinnorna) och katastrofsectio (akut kejsarsnitt).

Jag vill tro mig själv vara nyfiken och vetgirig. Här stillas något av denna vetgirighet, även om en del frågor kvarstår. Det finns en del influencers som filmar sin egen förlossning, jag vet – de får sina fiskar varma av barnmorskorna här, men i annat ärende (vurmen för kejsarsnitt). Kaplas bok är hur man än vrider på frågan mer utlämnande än något jag tagit del av avseende förlossningsarbetet, det som Kate Bush kallade ”This Woman’s Work”. En av läkarna liknar det med att bestiga ett berg. Inte Kebnekaise, som hon bestigit två gånger – utan Mount Everest.