ÉTUDES AUSTRALES med inga solars prövning, Leif Holmstrand, Bonniers

 

Man kan anklaga den svenska samtidspoesin för mycket, men säg aldrig att den är likriktad eller tråkig. Den inrymmer spannet mellan en Ylva Gripfelts hårt sammanhållna kortisar till en Johan Jönsons mastiga elefantiasisverk, för att bara två exempel. En karta över de verksamma svenska poeterna skulle inte duga för att täcka all terräng. Någonstans i den kartan – eller utanför den – verkar den oförliknelige Leif Holmstrand, ansvarig för i runda slängar ett fyrtiotal böcker under 2000-talet.

Hans nya bok heter ÉTUDES AUSTRALES med inga solars prövning. Frågor på det?

Ja, jag har många frågor, men jag låter dem vila en stund. Poesi är det oväntades konst. Holmstrand är en poet som gärna går på lina – eller om det är så att han går på trådar, som de femton garntrådar som omger omslaget till boken. Eller är det mjuk taggtråd? Holmstrand arbetar gärna med motsatser, paradoxer, oxymoroner. Det finns också en symmetri i hur garnet har anlagts, i sorteringen tre gånger 5, och dikterna följer också mönster. Ibland på ett regelrätt sätt, och ibland regelvidrigt.

På insidan av boken har förlaget stämplat ”Läs och Recensions ex”, och jag bortser för stunden ifrån att Sveriges största bokförlag (Bonniers) borde lärt sig att undvika särskrivning. Stämpeln sitter upp och ned: är det för att illustrera en poet som vänder saker upp och ned, och enligt egen utsago har ”rörliga rötter i ickestraight historieskrivning”? I hans poetik är allt skevt. Prologen består av en enda rad, ”ohem katedral skön hårig hand oförd genom ur väggrum ett luftigt dagsskimmer gränsmunnar öppna”, upprepad 30 gånger.

Vad är det här för surrealistisk David Lynch-värld jag har hamnat i? Så skulle min första fråga till poeten lyda. Men det är oklart vad svaret skulle bli. Ibland skriver Holmstrand rim, ibland prosa, men det är aldrig uppenbart vad han håller på med. Är det en bok som kräver förförståelse? Det blir åtminstone tydligt att det här är ett pågående arbete, att demontera heteronormativa matriser till att börja med, men överlag att skeva till världen. Holmstrand var en av företrädarna för den första blomstringen av gurlesken i början av 10-talet, och somliga ränder går lyckligtvis aldrig ur (är det alltså så omslaget ska tolkas, som ränder?).

Det finns en uppenbar glädje i överträdelsen. Holmstrands rim saknar ofta reson. Inte heller ger han efter för behagsjukan. Till skillnad från andra svenska poeter som rimmar, till exempel Isabella Nilsson, Malte Persson och Lotta Olsson, vill han inte skapa behaglig vila för läsaren. Förvisso finns den roliga dikten ”Apoteos” som kastar om begreppsparen i en av Frödings mest kända korta dikter, där det hos Holmstrand heter: ”Jag sålde min kärlek för pengar. / För mig blev allt enklare så. / Sjung vackert i knirrande strängar. / Sjung vackert om kärlek ändå.” Men det är en eftergift: annars söker sig Holmstrands dikter inte mot det slags versmakeri Fröding ägnade sig åt.

Holmstrands versfötter är mindre taktfast, mer burdusa. Han skriver om djur, verkliga och mytologiska, där hyperboler normaliseras. En typisk dikttitel: ”Mitt lilla barn har en näbb”. Här finns också en underförstådd politisk udd mot de nuvarande politiska systemen: ”sonen var en främling, om än lik / i Blåa Ögons Stängda Kalla Republik.” Möjligen är det på gång en revival för rimmet, men rimmen i den här boken sätter sig som hack i medvetandet, och fungerar inspirerande. Efter att ha läst de här dikterna börjar världen rimma.

Vid ett par tillfällen anges två externa källor: David Cronenbergs film The Shrouds och Willy Granqvists diktsamling Natten. Båda kan sägas ge riktning mot det monstruösa. I en kvartett dikter fungerar dessa inspiratörer påtagligt:

Det skjuts och det bombas och storskaligt mördas

och fångar går sönder och ingen är fri,

men just när det åtrådda plockas och skördas

tar omvärlden slut och vår tid är förbi

(de döda har rest sig, de andas,

de ser oss och räkenskap randas).

Som sitt tydligaste märke förekommer dessa källor i en magnifik sonettkrans, det vill säga där sista raden i varje sonett blir inledningsraden i den nästkommande, tills man efter fjorton sonetter har en ”kungssonett” med alla fjorton inledningsrader. Kort sagt: den sexigaste versformen.

Många av Holmstrands dikter handlar om kroppens plats i den återförtrollade världen, om Kristevas abjektbegrepp, om fantasins pigghet, om upplösningar och ett ont läckage, en öppning mot det irrationella, olustiga och hotfulla. Dikterna lyckas vara sällsport konsekventa, samtidigt som de hela tiden undflyr kategorisering. Trots att detaljerna spretar åt så många håll blir helheten sammanhållen. Just när det riskerar att bli förutsägbart eller tillrättalagt bryts allt av en nyfunnen form. Denna oberäkneliga poet blir aldrig tråkig, när han visar hur den igenkända världen utsätts för en förskjutning. Då kan ett stilla jubel skönjas, eller bara något så otidsenligt som ren och skär optimism.

Är glädjen en mask eller ett spel? Det är inte entydigt. Holmstrand sänker garden i en svit dikter om föräldrars sjukdom och död, liksom några dikter om syskon och vänner. Ta bara de här fyra enkla raderna om mamman Kerstin Holmstrand: ”Språket överger det barn som vet. / Hon försvann ur vänlig hand. / Ändå fanns där ingen ensamhet. / Döden lyser klart ibland.”