Den fördrivna tiden, Malte Persson, Ellerströms

 

Varje gång jag ska ha ett publikt samtal med en poet ber min vän M mig att ställa frågan: ”Varför rimmar du inte?” Well, M, här får du ditt lystmäte, med Malte Perssons 108 dikter i boken Den fördrivna tiden. Att tidsfördriva rimmar på att skriva, men efter att ha läst dikterna – boken har undertiteln ”nonsens fabler sånger” – är jag kanske inte alla timmar helt såld på en värld där allt rimmar.

Isabella Nilsson, rikets nonsensprinsessa, har kurerat urvalet, skrivet helt i den anda hon har gjort till sin egen med böcker som Nonsensprinsessans dagbok och Vårt behov av vers. Persson har jobbat med dessa tidsfördriv i tio års tid, och det är förstås en underdrift att påstå att resultatet är en mastig lunta som hotar att bli avskräckande. Det riskerar att bli för mycket av det goda. Kanske en lämpligare läsning för den som ej stressas av en deadline vore att portionera ut dikterna: en nonsensdikt om dagen torde vara bra för magen.

När Nilsson skriver: ”Det är jobbigt att leva, men ganska roligt att rimma” vet jag inte om Persson håller med. Det här är inte skrivet med lika hög insats; hans dikter går sällan på lina över lika bråda djup som Nilssons gör. Hans dikter rör sig mot ordvitsen och pappaskämtet, och innehåller gott om getter. Jag delar inte riktigt hans tidigare dokumenterade fascination för getter. Annars finns här förstås både det som är krystat och det som är helt naturligt, när allt hamnar i samma påse. Ett råd till läsaren skulle kanske lyda: koppla bort hjärnan och bara njut. Nog finns det för all del en del smolk också i Perssons glädjebägare (ni vet, den som alltid rinner över, som det står i Bibeln). Ibland är det hårklyverier och ibland fantastiskt, ibland lärt och ibland – spektakulärt.

Persson klättrar på rimmen likt getterna klättrar på berget, med en motivering: ”Men då jag ej hör till de viga, / så vill jag inte bestiga / ett berg eller samla på nonsens – / nej, inte om man får scones, ens!” Du kanske säger nödrim, men då svarar Persson typiskt: ”i nödrim och lust”, den formel han använder i ett tänkt bröllop med Nilsson (ett ”marriage of true minds”). Om träd handlar några av mina favoriter, en om en en till exempel: ”dess eniga anda / är vis, ja, envis, / men väldigt / väldigt / ja, enväldigt / enahanda”.

Andra djurarter förekommer, och i en underbar dikt om en ål och en tvål skapas en komik som balanserar det ofrivilliga med det kalkylerade:

Ålen sade till tvålen:

Vem av oss två är mest hal?

Tvålen låg stilla i skålen,

och gav inte svar på tal –

ty när ålen ålade smidigt,

så bidade tvålen sin tid:

för en tvål är det aldrig för tidigt

att hamna ordentligt på glid,

men först får den vänta tåligt,

tills den får sitt dop och blir vätt –

sen hoppar den halt och tvåligt

och fångas inte så lätt.

Bra, men dikten fortsätter i sju strofer till, och så är det kanske lite för ofta, att en god idé tänjs ut och frestar på tålamodet onödigt mycket. Retorikens tårta på tårta (tautologin) blir här tårtbit på tårtbit (matologin). Övertänt var det här! Så är tanken som kommer för mig lite för många gånger under läsningen.

En dikt under namnet ”Det godtyckligas konst” är en villanella, en versform som knappt utövats på svenska efter Majken Johanssons fantastiska ”Villanella på en spik”. Fast Persson själv skrev i Coronans inledningsskede en ”Villanella (viral)”. Här skriver han nog i dialog med Elizabeth Bishops ”One Art”, fast där hon investerade hela sin livserfarenhets kärlekssorg är Persson ute i annat ärende, att få med både en get och en yogi. Jämför hennes avslutande strof:

I miss them, but it wasn’t a disaster.

– Even losing you (the joking voice, a gesture

I love) I shan’t have lied. It’s evident

the art of losing’s not too hard to master

though it may look like (Write it!) like disaster.

I översättning av Lars-Håkan Svensson:

Det känns men det var inte fruktansvärt.

– Mister jag dig (ditt ljuva skratt, var åtbörd

jag älskar), minns att allt jag sagt är sant:

förlustens konst är inte svårinlärd

fast saknaden är (skriv det!) fruktansvärd.

I Perssons version:

det är ett kall att trotsa det binära

och, liksom fjädrar osökt dras till tjära,

bevinga tingen med godtycklighet.

Det godtyckligas konst är svår att lära,

dock, och tycks mig både avlägsen och nära.

Somt fungerar nog bäst för de små barn som marinerats i nonsensverser av Lennart Helsing eller Alf Henriksson. För nog är det barnet i mig som tilltalas mest i några av de finurligaste av dikterna. Hos Persson blir språket en lek. Verstekniskt har han inget att skämmas för. Helt följdriktigt står ”Råttvisa” just efter en dikt som heter ”Rättvisan”. Det finns mycket att glädjas åt: ”Och det lilla jag har / av allvar kvar / lär jag inom kort / helt ha skämtat bort –”. Om det är sant att ett gott skratt förlänger livet kommer en bok som denna få mig att leva både längre och lyckligare. Kay Pollak har hånats för sitt budskap ”välj glädjen”, men ärligt: har han verkligen fel?