Romanen är till sin form plastisk, och kan ändra skepnad på så många olika sätt att det är förvånande att så få inser dess kreativa potential. Med andra ord: de flesta nyskrivna romaner ser ut som de gjort de senaste hundra åren. Ibland önskar jag att jag hade levt på 1920-talet i stället för på 2020-talet, för ynnesten att få uppleva hur modernismen tog tag i den realistiska romanen och slet den i bitar. Vår tid är för ängslig, och kanske ännu mer så i ljudbokshegemonin och algoritmernas tyranni.
Undantag finns, förstås, och ett sådant är Catherine Laceys roman Biography of X. Det är en fiktiv biografi över multikonstnären X, som enligt bokens ramar dog 1996. Men inte nog med det, för det är också en lek med formen. Således finns, som en ask i en ask, ett omslag som anger boktitel och författarnamnet C. M. Lucca, och en kolofon som upplyser att boken vi läser ursprungligen gavs ut 2005 av Granta, samma förlag som ger ut Laceys bok. CM – vars namn låter snarlikt författarens – är änkan efter X.
Det är svindlande, och kan påminna om hur Woody Allen gjorde filmen Zelig till en fejkdokumentär, där han använde som talking heads Susan Sontag, Saul Bellow och Bruno Bettelheim, medan Lacey lånar David Bowie, Tom Waits och Patti Smith, med flera – däribland faktiskt också Sontag. Kurt Cobain spelade låtar av X, och när Bowie skapade sin hitlåt ”Heroes” var X också med på ett viktigt hörn. Konsthistorien ser också annorlunda ut, när Jackson Pollock dör redan 1943, alltså innan hans ”drip-”målningar.
Här finns också en försvarlig andel fotnoter, och faksimiler av dokument, samt foton av de fiktiva människorna i boken som haft samröre med X. Porträttet må spreta i många olika riktningar, men så blir det kanske av nödvändighet när en människas liv ska dokumenteras: ”But what good is this after-death clarity? Must this be the way that people see one another – can we get a clear image only once we’re too far away to touch?”
X är en mytmakare, men är vi inte alla det? Hennes riktiga namn kan ha varit Clyde Hill, men hon var notoriskt vårdslös med att hantera faktauppgifter om sin bakgrund. Hon hette också Dorothy Eagle, Deena Stray, Clydelle, Bee Converse, Martina Riggio, Yarrow Hall, Cindy O, Cassandra Edwards, och ibland något helt annat. Kanske hon ”på riktigt” hette Caroline Luanna Walker Vine. Hon är en enigmatisk person, där endast olika grader av ovisshet kan berätta vem hon egentligen var. Som det blir när vi ombeds teckna någons porträtt: somligt stämmer på pricken – somligt är gravt missvisande. Som artist är X ett konglomerat av Kanye West, Yoko Ono och Kathy Acker.
Lacey lyckas med sin originellt berättade roman säga åtskilligt om längtan och mänskliga relationer.Det är skrivet med bitsk humor. Lucca skriver sin biografi som ett korrektiv över en tidigare biografi, skriven av en viss Theodore Smith, och som Lucca dömer ut som förljugen och osann. Ett intressant spår är förstås den alternativa historieskrivningen som Lacey utför. Här blev USA delat i olika territorier efter andra världskriget, med en åtskiljande mur, där sydstaterna stod för ett teokratiskt totalitärt styre och de norra staterna för ett mer frigjort samhälle. Det förklarar varför äktenskap mellan lesbiska var tillåtna långt innan 2015. I presidentvalet 1980 vinner neofascisten Ann Hoyne över Ronald Reagan, i denna version av verkligheten.
Lacey visar inte bara hur det kunde ha gått, utan också på vad som håller på att hända. Hennes bok utkom 2023, och den politiska instabiliteten och de våldsdåd hon beskriver blev ju realiserade efter han som nu är USA:s 47:e president. I romanen förekom även offentliga hängningar och steningar (lapidation), och det är väl bara en tidsfråga innan också detta blir normaliserat i dagens USA. Lacey förankrar allt i en värld vi kan känna igen oss i och bekräfta som ”vår egen”.
Romanen har en ovanligt spännande premiss, och länge fängslas och tjusas jag av det originella berättargreppet. Det må så vara att romanen tappar styrfart efter drygt halva boken, då det blir svårt att upprätthålla intresset med så många lönndörrar och labyrinter. En av de författare som X sägs ha gillat var Borges, mannen med just labyrinter. Fast Borges nöjde sig nästan uteslutande åt det korta formatet – novellen – och det här är en roman som är för lång för sitt eget bästa. Å andra sidan fick jag precis vad jag efterfrågade, en roman som tar ut svängarna och utmanar själva förutsättningen för hur en roman ska se ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.